Vår landstingsledning har alltid varit duktig på att sätta sprätt på skattepengarna på nybyggnationer och krimskrams. För varje ombyggnad tycks vårdkön bli längre och sängplatser för patienter färre. När dessutom den urusla organisationen ledd av inkompetenta politiker orsakar ideliga skattehöjningar, slår det ner humöret på invånarna.

Organisation och förmågan att hantera pengarna på bästa sätt, tycks bara finnas inom de privata vårdbolagen. Vänsterblocket är emot privatisering av vården. Inte för att den är sämre, utan för att den är effektivare än den offentliga vårdapparaten och går med vinst. Det skapar naturligtvis avundsjuka hos de politiker som aldrig lyckas få grepp om ekonomin och där omorganisationer bara skapar kaos. För invånarna är det skit samma om vården är i privat eller offentlig regi, bara de får vård när så behövs för samma pengar.

Jag har misströstat när det gäller att kunna ta av politiker makten att styra de viktiga offentliga verksamheterna, nu börjar jag ändå se en ljusning. Vad det handlar om är ju att de politiska partierna inte vill släppa ifrån sig makten som används till att förverkliga sina ideologier. Men som man brukar säga, ger man någon tillräckligt med rep, hänger de sig själva. I och med den aviserade skattehöjningen från landstingsledningen har de nu betydligt mer än en repstump till förfogande, nu är det bara att vänta.

Naturligtvis tär det ständiga politiska käbblet om inte bara pengar, utan också vad de vill göra men i slutändan inte kan för att det är politiskt ogenomförbart. Av någon anledning kommer alltid de negativa beskeden som retar upp folk på höstkanten. Enbart höstens inträde har en förmåga att sätta ner humöret på många människor. När folk blir som mest deppiga, brukar det förenklat kallas för en höstdepression, en sjukdom som inte tas på allvar eftersom den är övergående i de flesta fall. Nu finns det för all del människor som drabbas av vårdepressioner också, det bevisar att människan är en komplicerad och bräcklig varelse.

Med utgångspunkt från att människor måste behandlas varsamt för att de inte bildligt talat ska falla sönder och samman, är det någonting landets styrande måste börja ta itu med innan det är för sent. Trasiga människor om de blir många, skapar ett söndertrasat samhälle.

Det är av naturliga skäl svårt för politiska makthavare att fatta beslut som passar alla. Människor är av någon anledning skapade till att vara unika, inte till att vara en fårskock som kan drivas från en betesplats till en annan. Ändå är det precis vad regeringen (men även vänsteralliansen) försöker folket till att göra (men för dem gäller arbetsplatser där de finns) genom en politiskt styrd jobbpolitik, som tros vara den rätta medicinen för att säkerställa vår framtida välfärd.

Vad är det då som kan anses vara välfärd för människorna? En fungerande skola, vård och omsorg är väl grundstenarna i ett välfärdssamhälle, men ett samhälle byggt på lös sand fordrar ständiga panikutryckningar för att stötta upp så inte det faller sönder och samman när underlaget sjunker undan. Ekonomisk tillväxt har visat sig inte alls förbättra underlaget för de viktiga grundstenarna, det måste alltså till någonting helt annat.

Vårt politiskt skapade samhälle förutsätter att människorna inordnar sig i det mönster som fastställts, de som inte lyckas passa in på det sätt politikerna förväntat sig, har ingen plats i det moderna samhället och lämnas därför utanför. Det sägs inte högt från politiskt håll, men budskapet är glasklart: Den som inte arbetar, ska inte heller äta. När ett sådant budskap skickas till folket från personer som säger sig vara folkvalda, väntar någon form av katastrof runt hörnet.

Tyvärr kan det gå fortare än vi tänkt oss att komma dit, tack vare att invånarna enbart ses som försörjare av stat, kommuner och landsting, inte att de offentliga verksamheterna är till för invånarna. Vad det beror på att det kunnat bli så här, finns det antagligen någon samhällsvetare eller annan auktoritet som kan förklara. Kanske är det så enkelt att fel personer hamnat i maktpositioner där de ges möjlighet att visa vem som bestämmer. Enbart i vårt lilla land kan man därför se det som att massvis med människor hamnat på fel plats i livet, tack vare att de haft rättpartibok att visa upp.

Inom arbetslivet är problemet i stort, att de unga inte getts möjligheten att prova på vad de skulle vilja göra och därför hamnat på fel jobb. De som lyckats få ett jobb, vill säga. Anledningen till det är att de tvingas göra ett yrkesval vid tidig ålder, men också att tillgången på jobb har fått styra det hela. Man kan fråga sig om det är speciellt klokt att välja rätt yrke sett ur arbetsmarknadssynpunkt, men sedan vantrivas med jobbet.

Det sorgliga är att för många som mer eller mindre styrts till att välja ett yrke med möjligheter att få ett jobb efter skolan, resulterat i att livet inte alls blivit som de tänkt sig i ungdomens dagar. De har istället den hårda vägen fått lära sig att vantrivsel på jobbet, nöter ner den skyddande mur, som många omedvetet skapar för att orka kliva ur sängen på morgonen för att klara av att möta verkligheten. Men så en dag går det inte längre att mobilisera den kraft som behövs och de blir kvar i sängen.

Förr eller senare kommer människan att säga ifrån att så här vill de inte leva sina liv, utan att egentligen veta hur de vill ha det. Efter att redan från tidig ålder styrts att gå de politiska beslutade vägarna, har den mänskliga kommunikationsutrustningen att själv kunna välja riktning kommit ur funktion. Det är därför många upptäckt att de hamnat på totalt okänd mark, eftersom den politiska kartan inte stämmer med verkligheten. När den känslan uppstår hos en människa skapas en otrygghet, men också ett spirande hat mot dem som väglett dem alldeles åt helsike.

Alldeles åt helsike är det många som anser att vårt nuvarande samhälle hamnat. Det är bara att lyssna vad folk på gatan har att säga, men våra politiker pratar hellre än de lyssnar. Att politiskt hitta en gemensam lösning för att alla ska få det bättre är knappast politiskt möjligt, de försök som gjorts har bara skapat osämja. Istället för att ena folket, har de politiska besluten splittrat. Vad vi fått är en indelning i socialgrupper, eller närande och tärande som det kallas och ingen vet vad som kan bli följden av det.

De politiska makthavarna borde oroa sig mera över det växande problemet med en missnöjd befolkning, än en framtida miljökatastrof. De borde också titta närmare på varför och hur snabbt andra världskriget växte fram. Ett folks missnöje är ett större hot mot landets framtid, än en förmodad framtida miljökatastrof.