Det stundande kyrkovalet käbblas det mycket om just nu. Jag har inte lycktas få grepp om varför vi fortfarande har ett kyrkoval, där halvfigurer inom de politiska partierna ges en chans att få ett uppdrag. För de som verkligen ser till kyrkans bästa fanns säkert stora förhoppningar om framtiden när kyrkan skildes från staten, men det visade sig att det politiska etablissemanget inte ville släppa greppet. Kyrkovalet är en del i det belöningssystem de politiska partierna använder sig av. De lojala ja-sägarna måste känna att de är viktiga för partiet, om de är bra för kyrkan är totalt likgiltigt.

Socialdemokratin och Vänsterpartiet har väl aldrig öppnat stora famnen för kyrkan precis, men nog vill de vara med och styra och ställa inom kyrkan. Problemet för kyrkans fortlevnad är precis som inom kommuner och landsting bristen på pengar. Man behöver bara se hur kommuner och landsting som styrs av politiker för att förstå varför problemet uppkommit.

Men kyrkan har också fått brottas med samma problem som a-kassor och LO, människorna har tittat i plånboken och kommit underfund med att avgifterna blivit alldeles för höga. När avgifterna upphör att rinna in i jämn ström, undergrävs sakta men säkert ekonomin och själva grunden fräts sönder.

Boven i dramat är till stor del konsumtionssamhället och att intäkter varit viktigare, än att se över kostnaderna i tid. Det gäller faktiskt över hela linjen, från den enskilde till kyrkan och de offentliga verksamheterna. Den ekonomisk tillväxt vi haft är inte en naturlig följd av att människorna fått det bättre, utan att de vågat (och fortfarande vågar) skuldsätta sig upp över öronen.

Just nu talas det om de båda finanskriser vi haft de senaste tjugo åren, men faktum är att vårt land haft ständigt återkommande penningkriser även före dessa. Devalveringar har använts till att justera kronans värde åtskilliga gånger, vilket fått fart på exporten men övriga fått betala genom högre importpriser. Nu reglerar penningmarknaden värdet, men effekten är densamma.

Hade den globala kris vi nu upplevt kommit i början på sjuttiotalet, hade vi alldeles säkert hamnat i samma situation som exempelvis Island och de Baltiska staterna. Om någon ska hedras för att statens finanser var i ordning och mildrade effekten är det den nuvarande alliansregeringen. Jag törs inte ens tänka på vad som hänt, om vi haft en rödgrön regering efter förra valet.

Med det inte sagt att den nuvarande alliansregeringen är det bästa vi kan ha framöver. Att kunna snåla med statens pengar är en sak, att på bästa sätt ta hand om invånarna en annan. Uppvisandet av den totala bristen på medmänsklighet när det gäller långtidssjuka och handikappade är ett rejält minus som kan visa sig vara avgörande vid valet nästa år. Det är inte tillräckligt många som fått det bättre för att högeralliansen ska kunna skrapa ihop en majoritet. En naturlig följd om man rullar ut röda mattan för den tredjedel av folket som fortfarande har ett jobb, men rycker undan den för de övriga.

Att följa ledaren har visat sig vara förödande för människor i många länder och är det fortfarande. De kan varken gå på vatten eller trolla med knäna, de är bara människor som drivs av att förändra ett samhälle, till att bli det de själva tror på. Av den anledningen tvingas ungefär hälften av invånarna följa med trots att de inte alls vill göra det. Med det systemet kan aldrig ett land fungera demokratiskt.

Låt kyrkan och dess anhängare sköta sig själva som ett första steg mot ett nytt samhälle, det bäddar för att även folket en dag släpps fri att ta ansvar för sina liv. Den moderna människan är fullt kapabel att ta hand om sig själv, därför behövs inga politiska företrädare.