Har suttit och skrivit sedan fem i morse, men efter genomläsning raderat alltihop. Det kan bli så ibland och man blir inte glad över det precis. Inte blev jag gladare av att läsa tidningen, men det är man ju van vid numera.

Det var minst sagt nedslående att läsa om vår finansministers redovisning av statens affärer. Vad jag kunde förstå av det hela var att betala av på tidigare lån är inte att tänka på, nu är det nya lån som gäller för att kunna föra en expansiv politik. Tänk hur det kan svänga här i livet. Man kan fundera över om att låna pengar för att dela ut ”godis” till de som har ett jobb är särskilt klokt, men det är ju valår nästa år, gudbevars.

För de allra flesta var det ett dystert besked vår finansminister hade att komma med. Allt fler ser ut att mista jobben under det kommandet året, om det blir så även nästkommande år är det ingen som vet. Vad vi i alla fall fick veta är att vi inte ska hoppas för mycket på en återgång till det normala. Nu var ju för all del tiden före finanskrisen inte alls normal, så vi får leta oss lite längre tillbaka i tiden för att kunna göra en jämförelse.

Så här i efterhand är det säkert många inom den borgerliga alliansen som drabbats av eftertankens kranka blekhet. Allting var ju upplagt att gå som på räls, ingen räknade med att det kunde bli en urspårning. Det var väl därför högsta fart sattes från början, varenda människa som kunde stå på benen (eller sitta med för den delen) behövdes för att skapa ett välfärdssamhälle värt namnet.

Arbetslösa, långtidssjuka och människor som av skilda anledningar befunnit sig utanför arbetsmarknaden fanns det gott om när alliansen tillträdde, de behövdes för att kunna försörja den enorma offentliga apparaten. Men så kom urspårningen som en obehaglig överraskning. Det blev upp som en sol och ner som en pannkaka för den teoretiska beräkningen av hur det skulle vara möjligt att få alla i arbete.

Även om inte den finansiella krisen och lågkonjunkturen slagit allting i spillror, hade det hela varit dödsdömt att genomföra. Politiskt skapade jobb är bara möjliga inom de politiskt styrda offentliga verksamheterna, det privata näringslivet använder bara den arbetskraft som behövs. De kan inte fungera som en form av socialkontor och ta samhällsansvar, som man faktiskt kunnat höra från politiskt håll när företag tvingats avskeda.

Det är tillgång och efterfrågan som styr och när efterfrågan minskar, minskar också behovet av arbetskraft. Egentligen borde det vara begripligt även för politiker, men de har haft svårt att lära sig hur det hela fungerar i den bistra verkligheten. Inom de offentliga verksamheterna fungerar det nämligen tvärtom, när det blir dåliga tider ökar trycket på de offentliga verksamheterna, som då behöver mera folk för att bistå invånarna på olika sätt.

Så långt tillbaka jag kan minnas har politiker talat om prioriteringar, det vill säga att vissa viktiga saker fått mera pengar och andra fått mindre. Det hela har fungerat efter principen att ta där det funnits och lagts där det fattats. De otaliga gånger det har hänt har politikerna kallat det omfördelning, men som efter alla omflyttningar gjort att alla verksamheter numera är i desperat behov av pengar. Den ointelligenta politiska lösningen, har alltid varit att höja skatten.

Anledningen är naturligtvis att de långsiktiga inbesparingarna, att spara in på politiker och politiskt skapade jobb, har varit en alldeles för het potatis att ta tag i. I grunden finns nämligen inga lojala partikamrater, för utan någon form av belöning för sin insats, är det inte mödan värt att säga ja och amen till alla dumma förslag. Ingen makthavande politiker är dum nog att ändra på någonting, som förekommit i alla tider.

Oavsett hur dåliga tider vi upplevt och kommer att få uppleva, finns det alltid människor som inte märker av dem. Till dessa hör de som valt den politiska banan, vilket börjat uppfattas som orättvist.

Skattehöjningar är det som räddat de som valt politikeryrket, men med alliansens vid makten, har det istället för skattehöjningar regnat pengar över löntagarna. Allt borde vara frid och fröjd, om det inte varit för att de sjuka, utförsäkrade och arbetslösa utan a-kassa, men också fattigpensionärerna.  

Det finns ett gammalt talesätt som stämmer alldeles utmärkt med det som nu händer: När det regnar manna från himlen, har den fattige ingen sked.