Ja, så är det då slut på någonting som brukar kallas Indiansommar, en årets sista värmeperiod när det egentligen ska vara lite kyligt och grått. I det närmaste sommarvärme i september är vi inte vana vid, kanske en kompensation för den halvskrala sommaren i vår del av landet. Men så svepte kylan in med nordlig vind som en påminnelse om vad som komma skall. Det känns vemodigt när frosten färgar gräset vitt, träden skiftar färg och mister sina blad. Själv skiftar man till varmare ytter- och underkläder, de långa kalsongernas natt har börjat så smått. Tankarna blir plötsligt mörkare, man inser att tiden rinner iväg utan att man kan göra någonting åt det.

Varför jag nästan ständigt grubblar över hur vi stackars människor ska få det bättre, beror antagligen på att vi inte har det så lätt. Människan utnyttjas på alla sätt, många börjar känna sig som en mjölkkossa för staten, kommunerna och landstingen. För att inte glömma bort varför, påminns vi ständigt att så måste det vara, annars ryker vår välfärd all världens väg. Ja, det lilla som finns kvar.

Anledningen, om det nu finns någon eller att det bara blivit så, kan vara någonting som överförts från tidigare generationer. Hur det kunnat vara möjligt att manipulera människor till att låta sig utnyttjas, finns det många förklaringar till.

Min generation växte upp under krigsåren då det på stora affischer stod: En svensk tiger. Det fanns ett hot i de orden och många av de som fortfarande är i livet sen den tiden, har tigit sen dess för att inte dra på sig makthavarnas ilska. Även idag försöker politiska makthavare skrämma till tystnad, men numera är invånarna inte lika lättskrämda.

Tvärtom växer motståndsgrupper fram som ifrågasätter varför folkvalda makthavare ska bestämma vad invånarna får eller inte får göra. Det fantastiska är att de politiska makthavarna genom sina försök att på alla sätt kontrollera invånarna, visar att det är de som är rädda. Signalerna är tydliga att deras makt är på väg att försvagas, de vill ju för allt i världen inte tappa kontrollen över invånarna. Jodå, makt berusar och det är lätt att i detta tillstånd bli övermodig. De tycks inte ens ägna en tanke åt den baksmälla som brukar bli följden.

Rädsla är alltså någonting som inte ska underskattas. Jag är inte religiös av den anledningen att den kristendomsundervisning som var obligatorisk i skolan vid den tiden, nästan skrämde livet ur mig. Vi proppades fulla med den Lutherska läran, lite av brott och straff. Den som inte följde den smala vägen, skulle inte heller få uppleva salighet efter döden. Man kan fråga sig om salighet är att försvinna i en rökpuff ur krematorieskorstenen, det är ju vad vi har att vänta.

På något vis uppfattade jag religionskunskap som ren skrämselpropaganda och gör det fortfarande. Du måste leva si och så, annars … Det kan vara anledningen till att även politiker hakade på, de såg att skrämseltaktiken fungerade. Den skrämselpropaganda som var så vanligt förekommande under socialdemokratins långa maktinnehav, sitter som jag nämnde ovan djupt inympad på de människor som var med vid den tiden.

Socialdemokraternas hot om vad som skulle hända om det fruktansvärda högerspöket kom till makten, var väl det mest förekommande och fungerade varje val fram till mitten på sjuttiotalet. Det påstods till och med att soffliggare, de som inte gick till valurnorna, bidrog till att lägga sin röst på högern. Hur det påståendet går ihop kan inte jag begripa.

Numera skräms vi av att vår miljö kommer att straffa oss, för att vi tagit till oss den tekniska utvecklingen. Socialdemokratins skrämmande budskap idag är att skatterna måste höjas, annars … Tja, var och en blir salig på sin tro. Men visst är det fantastiskt vilken effekt rädslan har på oss, vi kämpar på i vårt anletes svett till dess vi dör. Det sorgliga är att ingenting får vi med oss av det vi slitit för att få.

Naturligtvis måste man ställa sig själv frågan varför vi föds. Meningen måste väl ändå vara att vi, de intelligenta varelserna på vårt jordklot, ska kunna leva våra liv fullt ut. I det stora hela har vi inte lång tid på oss, nedräkningen börjar redan den dag vi föds.

Och vad gör vi, ödslar tid och kraft på att inte bara jobba för att föda oss själva och familjen, utan också en massa människor som säger sig ta hand om saker och ting åt oss. Vad det handlar om är i själva verket att dessa företrädare, utnyttjar oss på samma sätt som ständigt hungriga gökungar i ett fågelbo. Det är dags att gökungarna knuffas ur boet, vi orkar inte föda dem.

I det konsumtionssamhälle vi levt i ett tag, är det förståeligt att människor är rädda för att förlora sina jobb. Rädslan att inte klara av räntor och amorteringar på huset, bostadsrätten och i många fall även bilen sitter som en tagg i bröstet. Finanskrisen och lågkonjunkturen har varit en fingervisning för många om att ingenting varar för evigt, man kan förlora allt om det vill sig illa.

So What! Ingen har blivit lycklig av en massa prylar och pengar klarar oss varken undan sjukdomar eller döden. Evigt liv kan vi bara få om vi inte dör och det kan vi ju glömma. Att låta livet passera utan att verkligen ha levt, istället för att bara varit närvarande är ett bortkastat liv.

Men vågar vi verkligen dra ner på kraven om ständiga förbättringar som bara ger motsatt effekt? Ärligt talat tror jag det, därför att som vi nu lever, berövar vi våra barn, barnbarn och barnsbarn deras framtid. Vem vet, kanske vi är på väg att ta död på mänskligheten genom vårt nuvarande sätt att leva. Att ändra livsstil och skaffa nya värderingar om vad som är viktigt här i livet, är första steget mot ett bättre samhälle. Det gäller bara att se möjligheterna istället för problemen, det lär till och med någon politiker ha sagt.