Hade inte tänkt skriva idag, men vaknade tidigt och måste slå ihjäl tiden fram till dess frugan vaknar. Tidningen är dessutom sen som vanligt, vilket gör mig lite småförbaskad. Ska det vara en morgontidning, ska den komma på morgonen, inte fram på förmiddagen. Jag vet fler än jag som börjat tröttna på tidningsbud, som antagligen tilldelats alldeles för stora distrikt. Men så är det idag, alla utnyttjas till max så länge det går.

Jag har inte retat upp mig på någonting speciellt, så det får väl bli lite ”friåkning”. Som det här med att man lätt kan tro att jag inte gillar det socialdemokratiska partiet, men så är inte fallet. Det enda jag hänger upp mig på är, att de som uttalar sig för partiets räkning inte kan räknas till ljushuvudena i landet precis. Dessutom talar de mer i egen sak än för sina väljare.

Man kan förstå att den socialdemokratiska ledningen fått myror i byxorna på grund av att väljarna sviker vid varje val. Det kan ju vara så att hjärntrusten (de som finns i kulisserna bakom Mona) stärkt av opinionssiffror som det inte går att lita på, lätt blir lite för optimistiska. Det får dem till och med att tro att svenska folket är villigt att betala tillbaka de skattelättnader de fått senaste åren och mer därtill. Därför finns ingenting som säger att partiet är inne på rätt spår inför valet nästa år, vilket beror på att folk inte säger vad de tycker när de intervjuas.

Vår regering verkar också ha lätt för att bli lite för optimistisk. Just nu är det mungiporna uppåt eftersom nyhetsrapporteringarna innehåller bara positiva besked och börsen slår nya rekord. Visserligen måste allt ses från botten av krisen, men ändå. Mitt i all yran över att krisen verkar vara över, finns olyckskorpar som kraxar att det kan bli ett rejält bakslag. Med tanke på det, är det ansvarslöst att inte regeringen höjer ett varnande finger, istället för att uppmuntra folk att konsumera för mycket mer pengar än de har.

När finansministern och regeringsmedlemmarna dragit en lättnadens suck över att krisen verkar vara över för deras del, undviker de att påpeka att krisen inte är över för invånarna. Någon måste ju betala de underskott kommuner och landsting kommer att få dras med de kommande åren.

Visst är det så att konsumtion skapar tillväxt i landets ekonomi, men konsumeras det för mycket, kommer inflationsspöket flaxande och Riksbanken måste gå ut och chockhöja räntan för att få stopp på det hela. Och detta kan uppstå enbart på grund av att det finns folk som tror på det politiker och ekonomiska experter säger om en ljusnande framtid.

Att konsumtionen nu satt fart kan därför liknas vid att svenska folket påhejade av regeringen och banker, håller på att släcka en eldsvåda med fotogen. Inte tänker en vanlig Svensson som fortfarande har ett jobb på att arbetslösheten fortsätter att stiga och att många jobb försvunnit för all evighet. Lever man efter principen att det ordnar sig alltid, är det bara att köra på så länge det går. Men vad händer den dag då det inte går längre?

Den som tror att regeringen kan skaka fram nya jobb till runt en halv miljon arbetslösa måste anses vara minst sagt blåögd. Minst lika blåögda måste de anses vara som tror att tjänstesektorn ska kunna skapa jobb åt alla som inte våra storindustrier eller offentliga sektorns verksamheter vill ha. Det gäller att hitta kunder som köper tjänsterna, det är betydligt svårare än att skapa jobben.

Ett allvarligare problem än arbetslösheten är alla de som kommer att kastas ut i ovissheten av Försäkringskassan när de utförsäkras. Vad som kommer att hända är att kommunernas redan ansträngda ekonomi kommer att belastas ytterligare, genom alla de nya som tvingas uppsöka socialkontoren. 

Det kan väl inte vara meningen att det inte får finnas sjuka eller handikappade människor i vårt land, eftersom alla ska vara arbetsföra, annars… Hursomhelst har det med all tydlighet visat sig att det människofientliga samhället blivit en verklighet för allt fler. I ett val mellan att känna empati för en sjuk miljö eller sjuka och av andra anledningar inte arbetsföra människorna i landet, har de folkvalda valt att rädda vår miljö i första hand.

Det finns redan tillräckligt många som hamnat utanför samhällsgemenskapen och resultatet visar sig i braskande rubriker på tidningarnas löpsedlar. Man kan befara att vi bara sett början på våldsamheter som i alldeles för många fall, tyvärr drabbar helt oskyldiga människor. Den dag de av samhället illa behandlade fattar att deras skadegörelse kan drabba anhöriga, ändras hotbilden och de styrande blir måltavlan. De som sitter i skiten tänker inte logiskt, men deras handlande är en logisk följd av en politik som skapat detta utanförskap.

Det är av den anledningen jag tror att medborgarlön kan vara räddningen för inte bara de individer som lämnats utanför gemenskapen, utan också för hela vårt samhälle. Vi måste alla dra åt samma håll för att komma framåt. Det har alltså ingenting med pengar att göra för de allra flesta, det är känslan att alla ska kunna känna sig lika mycket värda.

Tyvärr tycks de politiska lösningarna göra allting värre för landets invånare. Det börjar likna den gamla ramsan katten på råttan, råttan på repet… Ja, den ramsan minns säkert alla äldre och nu vet de att allting som skrivits, har kommit från erfarenheter.