Det var bättre förr, kan man höra äldre människor säga, men det är bara en fråga om vad man jämför med. Femtiotalet minns i alla fall jag som en tid då alla började få det bättre. Ett arbete var ingen större konst att få, det saknades arbetskraft inom snart sagt alla yrken. Visserligen var lönerna låga, men de räckte ändå till att leva ett drägligt liv.

Man kan fundera över hur vårt samhälle sett ut idag om inte en politisk ideologi fått styra utvecklingen. Från att ha legat på topp bland Europas länder efter krigsslutet, gick det snabbt utför. Vi fick redan i i slutet på femtiotalet känna av att vi tappade mark gentemot andra länder. Om det berodde på att de krigshärjade länderna varit duktiga på att kravla sig upp ur ruinerna, eller att vårt lands makthavare slog sig till ro, det kan säkert någon historieskrivare gräva fram.

Under sextiotalet kunde den som var observant se att vårt lands glansdagar var över. Arbetarrörelsen var fortfarande en maktfaktor och kritiker mot hur landet styrdes tystades effektivt. Våra politiska makthavare blev i alla fall duktiga på att kritisera andra länder, vilket var nödvändigt för att skyla över egna misslyckanden. Fram till mitten på sjuttiotalet gjorde vi oss ovän med inte bara Amerika, utan även våra grannländer. Det var en märklig tid där politiken stod i centrum och det fanns till och med de som sjöng om att släppa fångarna loss.

Teatern fick sig en knäck tack vare den politiska framtoningen och har inte lyckats repa sig efter den felsatsningen. Vid sidan om de etablerade teatrarna växte politiska teatergrupper upp som svampar ur jorden och musiken, ja, den ska man inte ens tala om. I och för sig inte så konstigt eftersom allting hade med politik att göra, till och med de böcker som skrevs.  Det var inne att vara vänster, många gjorde karriär genom att vara det. För invånarna och landet bäddade det för en katastrof.

Svängningen som kom i mitten på sjuttiotalet var på sätt och vis väntad av många men fullkomligt överraskande för det socialdemokratiska partiet. Anledningen kan ha varit de fantastiska löneökningarna som bara gav luft i plånboken, det höga skattetrycket började ifrågasättas. Så här i efterhand är det obegripligt att socialdemokraterna och facket inte insåg att det barkade åt helsike. Men borgarna tackade och tog emot, men hade svårt att räta upp slagsidan vårt land fått och fick respass från makten efter två valperioder.

De som hoppades på en ändring till det bättre genom maktskiftet blev besviken. I vanlig ordning vädjade socialdemokraterna om solidaritet och lånade av pensionärerna, det lånet har inte återbetalats. Kanske mest för att tiden fram till nittiotalets kris, präglades av en svajig ekonomi som till och med fick en erkänt skicklig ekonom att kasta in handduken. Han gick nämligen bet på att lära sina partikamrater att debet och kredit måste balansera och att den svenska kronan inte var mycket värd för andra än oss själva.

Börjar man tänka i de banorna inser man att vi inte kommit långt sedan krigsslutet. För drygt femtio år sedan propagerades det att arbete ger hälsa och välstånd, samma budskap kan vi höra än idag, fast från annat håll. För vilka arbete ger hälsa och välstånd är det många som inte fått klart för sig. Fråga gärna de fattigpensionärer som ännu är i livet, de har inte sett röken av något välstånd, trots att många av dem solidariskt offrade både hälsan och en stor del av lönen.

När du hör en politiker säga att vårt samhälle utvecklats visar det bara att de fått allting om bakfoten. Ett samhälle förändras i takt med tiden, utvecklingen sker genom tekniska innovationer. Det sorgliga är att det politiska etablissemanget fortfarande tänker och handlar som på femtiotalet. Vårt land är inte betjänt av gamla idéer i ny tappning, det måste till någonting radikalt för att kunna ändra på vårt föråldrade samhällssystem.

Jag har läst så många åsikter om livet, att jag egentligen inte behöver någon egen. Att jag trots det inte kan låta bli att framföra vad jag kommit fram till, beror antagligen på min medfödda misstro mot auktoriteter. Det är väl därför jag, trots min ålder, fortfarande är obstinat, det vill säga näsvis och ifrågasättande.

Min fru tycker att jag läser alldeles för mycket, hon skulle bara veta hur mycket jag läser i smyg. Men läsandet har gett mig insikt i frågor som legat och gnagt. Vad jag kommit fram till och försöker leva efter är att livet är det jag lever och några andra åsikter än moraliska behöver man inte ha. Med andra ord försöker jag se till att leva och ta dagarna som de kommer, man vet ju inte hur länge det varar och tur är väl det. Lev medan du kan, en dag är det försent.

För den som precis som jag, vill veta mer om varför ett införande av medborgarlön kan förändra vårt samhälle till det bättre, plus lite annat, varför inte logga in på www.nyanya.se och klicka på Artiklar, för att läsa det Lasse Ekstrand skrivit. Det är värt besväret, jag lovar.