Vaknade klockan fyra och kunde inte ligga kvar i sängen. Den ständiga strömmen av tankar kring både det ena och andra borde börja sina efter allt jag skrivit, istället fylls det hela tiden på med nytt. Man kan inte skriva av sig för att tömma huvudet som det sägs, tvärtom skapar det bara plats för att fylla på med nya tankar kring hur vårt samhälle spårat ur.

Kanske dramatiserar jag det hela, men min åsikt är att ledande politiker inom kommuner och landsting, börjar bli ett hot mot det som kallas vår välfärd. Beviset på att de förtroendevalda inte är kvalificerade för sina uppgifter är de ständiga underskotten inom kommuner och landsting. När privata vårdföretag och skolor uppvisar vinst, går de offentliga verksamheterna med brakförluster. Naturligtvis borde skattebetalarna få veta orsaken, så ska det ju fungera med politiskt valda företrädare. Men så fungerar det inte.

Hur politiker kan komma fram till att det måste vara något fel på själva systemet, när en likartad verksamhet går med vinst i privat regi, är minst sagt underligt. Att underkänna det politiskt skapade systemet, är ett underkännande av sin egen roll i det hela. Mig säger det att politiker inte borde få komma i närheten av våra skattepengar, de saknar kunskaper att förvalta dem på rätt sätt.

Eftersom det handlar om invånarnas skattemedel, borde politikerna som företrädare för väljarna titta närmare på orsaken till att de offentliga verksamheterna går med förlust. Nu menar jag inte att de ska vända på alla stenar (som politiska makthavare ofta säger), utan ta reda på vad de som vänder på stenarna kostar och om de verkligen behövs. Klarar de inte av den uppgiften, bör de omedelbart ställa sina platser till förfogande.

Frågan är om vi behöver politiska ledningar inom kommuner och landsting, de kostar enormt med pengar både i nutid och i framtiden. Det är där enorma inbesparingar kan göras, men så länge politiker har makten att besluta, kan vi inte förvänta oss någon ändring.

Om det är någonting de politiska makthavarna lärt sig under åren, är det avarterna inom det privata näringslivet. Politiska makthavare har till och med varit duktigare på att besluta om väl tilltagna fallskärmar och pensionsavtal än det privata näringslivet. Det sparkas ytterst sällan ut någon från den politiska gemenskapen, utan nya uppgifter eller nödlösningar skakas fram. Inom det privata näringslivet finns inga ”hatthyllor” för övertaliga chefer, inte heller befordras de som visat sig vara odugliga genom att sparkas uppåt.

Mig veterligen har vi aldrig fått rösta om de förmåner politiker beviljat sig själva med hjälp av lojala partikamrater. Men pengarna tas från de skattemedel som inte räcker till vad de är avsedda för, det är sju resor värre än giriga direktörers bonusar, som från politiskt håll så skarpt kritiserats.

Den bristfälliga redovisningen om vart alla skattepengar tar vägen är rent ut sagt en skandal. Skulle kostnaderna för avdankade och nuvarande politiker öppet redovisas, kan man befara upplopp. När man tänker efter, kanske just det är anledningen till att de inte redovisas. De som säger sig vara en garant för en fungerande demokrati, har gjort om spelreglerna för hur en demokrati ska fungera.

 Med ett år kvar till valet vågar ingen kommun- eller landstingspolitiker besluta om någonting som kan reta upp väljarna. Majoritetsstyre innebär nuförtiden att flera partier är inblandade och det fordrar att hänsyn ska tas även till deras väljare. Jag har full förståelse för de som redan nu säger sig strunta i valet nästa år.

Vad jag kan förstå kommer det att betyda, att de mindre partierna ges en möjlighet att ställa till det för de båda allianserna. Jag tror inte de båda alliansernas stora partier, kommer att ha råd med att uppmuntra sina trogna väljare att hålla ett öga på om kamrat fyra procent behöver hjälp att klamra sig kvar i Riksdagen. De kommer att få fullt upp med att hålla ställningarna för egen del.

Frågan är om landets invånare nöjer sig med att de politiska partierna i princip bara satsar på två saker inför valet nästa år, miljön och arbetslösheten. Miljön borde inte alls diskuteras i ett läge då större bekymmer lurar runt hörnet, som att till exempel fastighetsbubblan spricker. De flesta länder har tagit smällen det senaste året, det skulle inte förvåna mig om det händer vårt land inom ett par år, eftersom vi alltid tycks drabbas med en fördröjning. När andra rest sig ur askan hamnar vi i elden.

Jag har svårt att se arbetslösheten som det stora samhällsproblemet, även om vi ständigt får höra att det är så från politiskt håll. Vårt framtida problem är någonting som kommer smygande och sakta men säkert kommer att påverka människorna och hela vårt samhälle, nämligen det prestationskrav som hotfullt viner som en piska över ryggen på invånarna i arbetsför ålder.

I vårt moderna samhälle är det en fråga om vad vi gör, vad vi åstadkommer och vad vi vill. Vi har blivit ett folk som är så upptagna med vad vi kan göra, vad vi vill och vad vi kan åstadkomma, att det sista vi tänker på är vilka vi egentligen är.

Sanningens ögonblick kommer den dag det händer, det som vi inte ens vågar tänka på kan hända, nämligen att vi blir sjuka. Arbetsskador i form av problem med nacke, axlar och rygg börjar göra sig påminda redan i medelåldern (i många fall till och med tidigare) och problemen förvärras genom prestationskravet. I det kravet ingår att inte bli sjuk.

Den som inte bryter ihop den dag allt brister, knyter säkert näven mot himlen och skriker: Du kan inte göra så här mot mig, jag är en människa. Om det är det är de politiska makthavarna som vreden vänder sig emot och näven knyts, vet bara den som gör det. Jag gissar att det knappast är mot den Gud som bor i himlen, utan de vanliga dödliga som befinner sig högt uppe i det blå.

Men på gott och ont, vilket fruktansvärt uppvaknande för den som drabbas! När sjukdomen slår till visar det sig att det du presterat inte räknas, det förväntas bara att du ska prestera ännu mera, trots sjukdomen. För att vara en lojal medborgare måste du försöka göra någonting, istället för att vara en belastning för samhället, det har inte staten, kommuner och landsting råd med. Och allt bara för att trygga vårt välfärdssamhälle, som ingen riktigt kan förklara, vilka tryggheten är ämnade att omfatta.

Blir du sjuk eller på annat sätt inte kan arbeta, förvänta dig inte att bli behandlad som en människa, du är bara ett medel för vårt nuvarande samhällssystems överlevnad.