Allting förändras och nu har även bloggen bytt skepnad. Trodde någon skojade med mig på födelsedagen, men så var det inte. Nåja, nu är ett nytt år lagt till alla de tidigare, det är ett helsike att komma ihåg hur gammal jag är eftersom jag fyller trettiosex varje gång. Det har varit lite stökigt på morgonen, men nu fick jag lite tid över att skriva ner det som gnagt.

Trots alla signaler om en vändning till det bättre, fattade Riksbanken beslutet att låta styrräntan ligga kvar på den historiskt låga nivån ett år framåt. Man kan lockas tro att räntan blivit en prestigefråga och att Riksbanken vill visa vem som bestämmer. Men tänker man efter lite är det faktiskt bankerna som är mest optimistiska om en återhämtning i ekonomin och av den anledningen ska därför deras prognos att styrräntan måste höjas långt tidigare, tas med en nypa salt. Risken Riksbanken tar är att inflationen skenar iväg och ställer till det för oss. De försiktiga generalerna talar lågmält om de problem som kommer att finnas med under lång tid efter att en vändning skett. Troligtvis har de alldeles rätt och de närmaste åren kommer det att visa sig vilka företag som klarade av den värsta krisen, men också vilka som klarade av efterdyningarna.

Sandvik är väl ett av de storföretag vi har i landet som kommer att överleva tack vare nedskärning av personal och en slimning av hela organisationen. Sänkning av arbetstid och därmed även lönesänkningar sanktionerade av de fackliga organisationerna har gynnat företaget. Om det har gynnat de anställdas framtid är en fråga vi får svar på någon gång i framtiden. Det oroande är det uttalande Sandviks VD gjorde, att av de som tvingats sluta, blir det endast ett fåtal som får komma tillbaka när det vänder uppåt. Signalen är tydlig, allt färre tvingas inte bara jobba hårdare, utan måste också försörja allt fler. Nyinvesteringar i maskiner som kan öka produktionen, är mera lönsamt än att anställa flera för att åstadkomma samma sak. Vad jag kan utläsa av det är att framtiden kommer att se annorlunda ut, än vad våra makthavande politiker tänkt sig. Det är inte inom de stora industriföretagen jobben kommer att skapas, därför faller hela jobblinjen platt till marken. Om man istället utgår från att alla inte kan få ett jobb, är varje nytt som skapas ett plus i kanten. Problemet är bara att politiker och byråkrater sitter fast i gammalt tänkande, vilket sätter krokben för de som vill ta egna initiativ.

Det skrämmande är att samtidigt som det talas om olika sorters åtgärder som betalas med skattemedel för att sysselsätta de arbetslösa, är det hundratals mjölkbönder som lägger ner verksamheten. Om någon reporter frågar om folk verkligen är villiga att betala en krona mer för mjölken blir svaret ja, men när det kommer till kritan är de inte villiga att göra det. Det är ju så verkligheten ser ut, därför är enda lösningen att staten underlättar för våra bönder att kunna konkurrera på samma villkor. Ta bort skatter och avgifter samt minska all pappersexercis som bara har ett värde för nitiska byråkrater. Vår jordbruksminister borde återgå till att försöka leva på sitt jordbruk, för att lära sig lite om verkligheten.

Vad det handlar om är någonting alla småföretagare svär ve och förbannelse över, ett alldeles för högt skattetryck samt en administrativ arbetsbörda många inte klarar av. För att möta framtiden måste vårt land reformeras till att passa in i framtiden. Apropå mjölkbönder brukar man säga att ingen saknar kon förrän båset är tomt, men det gäller ju faktiskt allting som försvinner. Det upplevs som patetiskt när oppositionen klagar över utebliven hjälp till ett osäljbart bilmärke (läs Saab), men var finns idéerna om vad folk ska göra i framtiden om det inte skapas några nya jobb?

Vad jag kan förstå innebär en hög arbetslöshet att hela den offentliga sektorn måste sättas under lupp. Det hela blir en fråga om vad svenska folket har råd med eller inte. Går det så långt, ligger yrkespolitiker, byråkrater och administratörer inom de offentliga verksamheterna risigt till. Eftersom socialkontoren nu är hårt pressade av allt fler hjälpsökande, kommer jämlikhetsfrågan att hamna i fokus. De personer som inte har eller kan få ett jobb, måste staten ta hand om på något sätt.

Det absolut billigaste alternativet är att staten inför en invånarersättning (låter mindre skrämmande än medborgarlön)som utbetalas ett visst datum varje månad precis som pensionsutbetalningarna.Om vårt samhälle ska kunna överleva i framtiden, måste människorna inte bara kunna ha tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen, de måste själva också få möjlighet att bestämma över sina liv.

Lagar och förordningar kommer alltid att ses som ett rött skynke för alla de som själva vill forma sina liv och inte bli styrda i en rikning de inte kan acceptera, när de blir tillräckligt många kommer antagligen otäcka saker att hända. Redan kan vi se tendenser till att vårt land börjar likna det gamla vilda västern med rövare och banditer som tar där det finns och lägger det det fattas. Kanske en ny Robin Hood dyker upp för att plundra de rika och ge till det fattiga. Som det ser ut kan allting hända i framtiden, till och med saker man inte ens kunnat tro skulle kunna hända. Enda chansen att undvika att det ska hända är antagligen att alla känner sig delaktiga i det som händer i vårt samhälle, men så långt är det väl inte många som tänker.

Sverige tillgångar åt folket istället för staten, det är väl ändå inte för mycket begärt.