Ja, så har jag då flyttat hem från sommarstugan och slipper svära över ett segt mobilt bredband. Telias reklam håller inte vad den lovar, den urusla täckningen av ett tätbefolkat sommarområde bara åtta kilometer fågelvägen från Sandvikens centrum, visar att så inte är fallet.

Det är med blandade känslor man flyttar hem till ordinarie bostaden. Jag kommer att sakna lugnet och stillheten, allt slit med tomten lägger man bakom sig. Nästa år om man lever är det bara att börja om igen, det är en evighetsmaskin man dragit på sig. Tänk om jag vetat det för fyrtiofem år sen när jag byggde stugan.

Att vara hemma i staden igen kändes faktiskt lite ovant när jag satte mig vid köksbordet. Att titta ut genom fönstret och se bilar och cyklar susa förbi, det är lite annat än de envisa skatorna som haft för vana att sitta på bordet ute på verandan och glo på mig genom fönstret. Nåja, kanske var det just saknaden av skatorna som fick mig att slå upp lockdet på datorn för att prova på att skriva lite idag. Dessutom tar det bortåt en timme för tvättmaskinerna som vi nyss matat att bli klar, den tiden måste fyllas ut på något sätt.

Det som legat och gnagt i bakhuvudet några dagar kan vara bra att ventilera, annars kommer det att fortsätta gnaga. Vad som irriterat mig under helgen är det jag kunde läsa på ledarsidan i Arbetarbladet den 11 september. En fet rubrik utropade, Rätt tänkt! För att det verkligen skulle gå hem hos läsarna, fanns en röd hand som visade tummen upp. Tänk att kunna bli så upphetsad av socialdemokraternas förslag kring en ny jobbpolitik. Vad det handlade om var en kompetensförsäkring som skulle kunna bli en trygghetsmekanism. Jojomän, trygghet är någonting folk verkligen vill ha.

Men frågan är om svenska folket verkligen sväljer vad socialdemokratin vill erbjuda. I ett nafs anses det nämligen vara helt riktigt att kunna byta arbetsuppgift, arbetsplats och i vissa fall även bransch, någonting som bör vara en naturlig del av ett långt arbetsliv, men som inte varit möjligt i vårt land tack vare socialdemokratiska beslut. Är det verkligen ett politiskt förslag, eller är det bara någon tjänsteman i bakgrunden som trott sig fått en snilleblixt hur Mona ska kunna locka till sig väljare vid nästa val?

Hursomhelst skulle det vara till fördel för svenska folket om det hela först testades på de politiker som med näbbar och klor klamrat sig fast vid sina uppdrag så länge det går. Om svenska folket i gemen skulle må bra av att testa något nytt istället för att harva i gamla hjulspår, måste det i ännu högre grad gälla för politiker. Det finns alldeles för många mätta och trötta politiskt aktiva som haft sina uppdrag i alldeles för många år och inte längre kan tillför landet, kommunerna eller landstingen någonting alls, men de kostar skattebetalarna enormt med pengar varje år.

Nåja, nog om det. När moderaterna förklarat att LAS inte alls är så dumt och kan vara kvar, säger socialdemokratins företrädare nu att lite försämringar när det gäller a-kassan och LAS är bra för att kunna stärka flexibiliteten på arbetsmarknaden. Dessutom ska det vara bra för individen att utvecklas i sitt yrkesliv och stärka kompetensen. Inom politiken behövs inte det, där får de automatiskt social kompetens genom sina förtroendeuppdrag. Kanske är jag ute i ogjort väder, men nog fasiken kommer LO:s medlemmar att se det hela som ett svek mot arbetarrörelsen och vad de fackliga företrädarna lyckats förhandla fram. Hur vänsteralliansen än vänder sig, de ändå ändan bak.

Naturligtvis kommer självfallet den nu föreslagna kompetensförsäkringen inte att vara gratis, fattas bara annat. Hur många miljarder det kommer att kosta kan inte socialdemokraterna svara på ännu, det får väl vänta tills efter valet. Lägger man fram förslaget så att folket uppfattar det som en investering i både individ och samhälle, kan man förmoda att det föreslås en rejäl skattehöjning för att finansiera det hela. En massa nya politiska uppdrag måste ju kopplas till förslaget för att se till att det blir genomfört till punkt och pricka, bara det kostar skjortan.

På sätt och vis framstår det socialdemokratiska förslaget som en form av medborgarlön, men som folk måste betala för att få. Med andra ord är det samma grundtanke som med alla de bidragsreformer som sett dagens ljus under socialdemokratiskt styre, betala in en hundring och få trettio tillbaka i bidrag. Den tiden är förbi när det gick att sälja en sekunda vara till fullt pris, det är bara att lyssna vad folk har att säga om de politiskt styrda penningtörstande kommunerna och landstingen.

Till skillnad mot det nu framlagda förslaget om en kompetensförsäkring som ingen vet vad slutnotan kommer att hamna på, kan en rätt genomförd övergång till medborgarlön ganska exakt kunna säga kostnaden och dessutom klara av det ekonomiskt utan skattehöjningar. Enbart inbesparingar när det gäller politiska uppdrag, byråkrater och administratörer ger mera pengar att fördela än de förmodade skattehöjningarna. De som skall beskattas hårdare är inte många, det är däremot de politiker, byråkrater och administratörer som avlönas med de skattemedel som inte vill räcka till.

Man blir aldrig klok på vad socialdemokratins företrädare kan hitta på. Inte hur s-märkta ledarskribenter tänker heller, för den delen.