Tänkte ge mig in på någonting som jag uppfattat det som, att gamla gubbar inte skall hålla på med. Kanske just därför gör jag det, har alltid varit obstinat när så kallade auktoriteter (som de förresten blivit på gamla meriter­) kommer med tvärsäkra uttalanden. Men vad jag tänker göra är att försöka förenkla det som kan upplevas som krångligt.

När inte våra makthavande politiker förstått det, hur skall då folk på gatan kunna förstå att vi i framtiden kommer att styras av algoritmer. Enkelt förklarat väldefinierade instruktioner för att lösa problem baserade på kända fakta. Naturligtvis är det mer komplicerat än så, men vad det handlar om är att de nya smarta datorerna tar det sunda förnuftet åtskilliga steg över hur människan kan använda sin hjärna. Allt kommer att handla om matematik på hög nivå, tyvärr inte bara plus och minus.

Men haken är att det måste vara väl genomtänkta instruktioner som maskinen kan bearbeta, det kräver alltså välutbildade personer som utformar instruktionerna för de problem som skall bearbetas. De smarta datorerna kan sedan med hjälp av dessa instruktioner komma fram till beslut om saker och ting på ett sätt människan knappast är kapabel till. I en framtid kommer vi helt enkelt inte att låta helt vanliga människor som våra politiker faktiskt är, fatta beslut som påverkar landet och invånarna.

Men det gäller för alla övriga att vara på tårna och hänga med i den snabba utveckling som kommer att ske. Naturligtvis finns det både för och nackdelar med det samhälle som kommer att växa fram, inte minst måste vi släppa greppet om hur landet en gång var. Redan kan man se att det en gång så stora och mäktiga LO riskerar tynar bort och försvinner antagligen helt när mänsklig arbetskraft byts ut mot maskiner. SKL som skall ta hand om och hjälpa våra kommuner och landsting kommer inte att ha någon funktion att fylla, det tar datorer hand om på ett betydligt bättre och billigare sätt.

Landstingen eller Regioner som en del kallas kommer antagligen inte att finnas om tio år och kommunerna kommer att styras av anställda opolitiska chefer som avlönas för att invånarna skall få ut så mycket som möjligt för sina pengar. Medvetet skrev jag inte inkomstskatter, troligen övergår det till att bli produktionsskatter vi kommer att tala om. Med de smarta maskinerna och robotarna som ersätter mänsklig arbetskraft förändras nämligen hur staten och kommunerna skall få in pengar. Det handlar ju inte bara om produktion utan även administration som kommer att påverkas. Vad maskinerna med lätthet skall kunna göra är att organisera alla de offentliga verksamheterna, vilket kommer att spara in mycket arbetskraft eftersom alla onödiga jobb kommer att försvinna.

Som hjälpmedel vet vi redan idag att våra telefoner, datorer och skrivplattor snabbt utför det vi en gång tvingades använda papper och penna till. Vi kommer att handla och själva kunna få svar på dagliga problem genom att mata in dem och sedan låta våra smarta telefoner göra jobbet med att hitta den bästa lösningen. Det kommer att räcka med att vi säger exempelvis rotmos och fläsklägg för fyra personer i telefonen och den beställer ingredienserna i affären. Var och en förstår säkert vad det innebär för regeringar som klänger sig fast vid det gamla, de utmanövreras helt av en överlägsen teknik.

Minst sagt förvånad är jag över att så få intresserat sig för hur Artificiell Intelligens kommer att förändra våra liv. Kina lägger ner enorma summor för att ligga i framkant när det gäller utvecklingen, men kapplöpningen pågår i hela världen. Vad jag kommit fram till är vi inte med på tåget utan väntar på att nästa skall komma. Våra politiska makthavare talar hellre om snabbtåg och att subventionera vad de tror skall lösa miljöproblem med elbilar och att våra skogar ersätts med skogar av vindsnurror och solpaneler på taken. 

Med politiker som inte har de kunskaper som krävs är det bara att inse att vi kommer få svårt att kunna hänga med i den utveckling som kommer att styras av Artificiell Intelligens,  men vi kommer definitivt ändå att styras av det på ena eller andra sättet. Läste förresten i en artikel att ungdomar borde förbjudas kunna påverka politiska beslut och det avskräckande exemplet var MP där ungdomlig yra ställt till det. Jag håller inte riktigt med, det som borde förbjudas är ideologisk påverkan på de beslut som fattas. Det tekniska däremot skall absolut de unga vara med och säga sitt, de är uppfödda med att använda de nya teknikerna.

De ideologier som finns kom till i tider som inte har några som helst likheter med hur vår värld ser ut idag, den har förändrats på bara några år. Människorna har börjat få helt andra värderingar och nyliberalt önsketänkande har fått vårt samhällssystem att gå överstyr. Invånarna ses inte längre som en tillgång utan en resurs som skall utnyttjas så mycket det går för att det politiska maktsystemet skall kunna leva vidare. Vad inte våra politiker insett är, att de själva inte kommer att behövas inom en inte alltför avlägsen framtid.

Vad som troligtvis väntar är vad jag kan förstå någonting som kan kallas direktdemokrati, med förenklade röstningar via telefoner, datorer eller skrivplattor där invånarna ges möjlighet att se för och nackdelar med besluten framtagna av en smart dator. En sådan håller också lätt reda på personalbehov, onödiga arbetsuppgifter kommer att sållas bort, det bör kunna ta död på den politiska vänskapskorruptionen.

Hur kommer då världen att se ut när vi sett slutet på konsumtionshysterin som hållit det hela flytande? Man får se satsningen på smarta maskiner och robotar som en gardering för minskad försäljning. Anställda kostar pengar om produktionsapparaten står stilla, maskinerna kostar nästan ingenting. Det enda de smarta maskinerna inte kan förändra är snikenheten, de snikna hittar alltid nya vägar med hjälp av sina pengar. När de nu förlorat massvis med pengar genom börsens plötsliga ras, blir de ännu ivrigare att skydda sina investeringar. 

Har läst lugnande besked att det som händer bara är en normal korrigering av en överhettad marknad. Rådet är att ha is i magen istället för att sälja ut i panik. Ett totalt bortkastat råd eftersom det är svårt att bli av med aktier medan de faller, det handlar om miljoner "småhandlare" som trott sig kunna göra pengar på att köpa och sälja aktier. Hur många av dem har råd att vänta in en uppgång som kanske kan ta flera år för att få tillbaka pengarna?

Hittade för länge sedan någonting som beskriver hur det blivit runt om i världen och i vårt land med för den delen. I Koranen kan man hitta följande visdomsord: Ni äro besatta av snikenhet efter mer och mer tills ni sänks i era gravar ... men på den dagen skall man fråga eder vad ni hava gjort med livets gåvor.

Det finns en mening med allting brukar man säga och det kanske är meningen att människan skall få uppleva hur de kan ta tillvara på livet, istället för att slita till dess de inte kan njuta av den pension de betalat in till. Att de smarta maskinerna och robotarna är en välsignelse, för att födas på nytt tror inte jag på. Det gäller därför att försöka få ut det mesta av livet så länge som möjligt, det borde alla göra. Snikenheten räddar ingen från att dö.

Demonstrationer av makt som exempelvis vid nomineringen av en domare till Högsta Domstolen i Amerika som anklagas för försök till våldtäkt, visar att det finns en rädsla för den förändring ingen har en aning om vad den kommer att innebära. Det blev en principsak att den skandalomsusade domaren skulle bli vald, det kom att gälla de bestämmande själva och deras makt. Vi ser det även i vårt land där våra politiker blivit aggressivare i debatter och anklagelser möts med motanklagelser och att allt det ni kan göra, kan vi göra bättre. Ingen vill veta av de misstag som gjorts och som försatt vårt land i en situation som blir minst sagt svår att lösa. Om det ens är möjligt.

I det läget dyker Carl Bildt upp i debatten och uppmanar Kristersson att köra över runt åttio procent av svenska folket. Där har vi en person som börjar känna lukten av förändringen som är på gång. Han har aldrig brytt sig om någon annan än sig själv och verkar vara ute efter en plats som utrikesminister igen för att ha en grundinkomst några år framöver. Om någon skall portförbjudas att hålla på med politik är det Carl Bildt, han har skadat vårt land tillräckligt.

Vet inte varför men jag har svårt att släppa vissa saker jag läst om, får en obehaglig känsla som gnager i bakhuvudet att det inte stämmer. Läste en artikel för länge sedan där teknikföretaget Oracle testat sin smarta superdator med att skriva om gammal programkod till ny som fungerar på dagens datorer. Resultatet visade inte bara att det kunde göras snabbt, det visade sig också vara buggfritt (utan programmeringsfel) som nästan varit  oundvikligt om mänskliga programmerare varit inblandade.  

Det gav inga stora rubriker  vilket gjorde mig misstänksam, det öppnade nämligen oanade möjligheter att program kan skrivas utan de verktygslådor programmerare av kostnadsskäl måste använda, ny anpassad kod tar tid att skriva och kostar pengar. Men det är en säkerhetsrisk eftersom personer med inte rent mjöl i påsen, kan hitta luckor de kan använda för kapning av andra datorer för att länsa bankkonton mm. Naturligtvis finns en hake med i bilden, hundratusentals välbetalda programmerare världen över skulle mista sina jobb.

Det som gör att de rika blir rikare är att människorna förser dem med pengar genom sina jobb och konsumtion. Samma sak med länders ekonomi, där skatter och konsumtion är det som får allt att fungera. Men i takt med kostnadsökningar krävs att mer och mer pengar kommer in och att folk sätter sprätt på löningarna. Konsumtion är livsviktig, både för företag och regeringar.

Plötsligt har högteknologin visat sig erbjuda någonting som inte alls passar ihop med hur vår värld fungerat tidigare. Om smarta datorer och robotar tar över människornas jobb, tappar inte bara de rika, riskkapitalisterna och företagen utan även regeringar den makt de haft, att tvinga människor att arbeta för att överleva. Det hela står och faller med att det finns de som utför jobben och därigenom ses som skattebetalare och konsumenter.

Man kan därför förstå de rikas intresse för att staten betalar ut en grundlön till medborgarna, pengar som täcker de nödvändigaste behoven. Det skulle visserligen dämpa den överkonsumtion vi nu kan se, men med billigare arbetskraft i form av smarta datorer och robotar som dessutom snabbt går att reparera, skulle deras ställning ändå inte hotas. Men även i det resonemanget finns en hake, man vet inte vad som händer när människorna får tid att tänka.

En skrämmande tanke är om invånarna börjar intressera sig för vad våra politiker håller på med, de använder ju invånarnas pengar till att sätta press på invånarna. De har helt felaktigt tagit makten över trygghetsförsäkringarna som det en gång beslutades om skulle vara ett skydd för invånarna, vilket måste anses som helt galet. Pensionssystemet, också det ett skapat trygghetssystem har visat sig inte alls hålla måttet och lösningen våra politiker har att komma med är att alla måste jobba längre.

Att det blivit som det nu är beror på politiska misstag och felaktiga beslut som invånarna ställs inför att städa upp. Därför har många börjat tänka varför politiska företrädare ska ta hand om en så viktig bit som invånarnas pengar men inte kunna vara säkra på att de verkligen förvaltas på bästa sätt. Egentligen handlar det om en så enkel sak som mitt och ditt, men som våra politiker blandar ihop och använder till vad de anser behövs.

Tillsammans är vi starkare har ni säkert läst eller hört någon säga och så är det. De makthavande kan ingenting göra om de inte har folket med sig utan tvingas då ta skeden i vacker hand och försöka göra som folket vill. Det är inte bara logiskt, det är enda sättet att få ett land att fungera. Men för att det skall vara möjligt måste allt det gamla invanda bytas ut och nya friska krafter med kunskaper om allt det nya ta över. Där finns kanske en del av förklaringen till SD:s framgång, folk har tröttnat på de traditionella partierna som aldrig lyckas komma ur gamla uppkörda hjulspår.

Låter kanske som en enkel förklaring, men de gamla politiska företrädarna sitter fast i någonting de inte kan ta sig ur, nämligen det som sitter i ryggmärgen. Hela vårt politiska maktsystem fungerar som det alltid gjort, de små förändringar som gjorts beror på att vår värld förändrats och därmed påtvingats de politiska makthavarna. Av egen kraft klarar de inte av att åtgärda de samhällsproblem som finns, de sätter nu allt sitt hopp till att ett under skall ske.

Något under kommer knappast att ske, därför måste man se realistiskt på vad som kan hända. Man hör allt oftare olyckskorpar som kraxar att snart spricker bubblan och då ... Tänk om vi visste vad som skulle hända, då skulle hela vårt samhälle stanna upp. Än så länge finns det alltså hopp, men det är invånarna som måste ta tag i det hela för att en förändring skall vara möjlig.

Saknar de kloka människor som fanns en gång, men de skrev ner saker som när man tänker efter är självklara. Som exempelvis Cicero som kom med de här kloka orden: Det är skönt att göra ingenting. Vi behöver sträcka ut oss en stund i gräset, spänna av hjärna, nerver och muskler och låta rofylld kraft ladda upp vårt väsens batterier.

I en tid där vi skall påtvingas att använda elbilar förstår man också betydelsen av ett fulladdat batteri. En så enkel sak skulle motverka det som blivit en folksjukdom, psykisk ohälsa. Det handlar inte om psyket, det är batterierna som tar slut därför att de inte ges tid att laddas. Eftersom människan pressas att försörja både sig själva och vårt samhälle, är det vårt samhälle det är fel på. Det som måste förändras är alltså styrningen av vårt samhällssystem, först då finns en chans att invånarna mår bättre och får ett bättre liv. Skräcken för invånarnas oberäknelighet har redan gripit tag i våra politiker, det gäller att sätta ytterligare press på dem för att få till en förändring. 

Söndag morgon och snart är det måndag igen, eftersom tiden obönhörligt tickar på  En arbetsvecka går fort, för många känns veckorna bara som måndagar och fredagar. Lördag och söndag skall man inte tala om, de bara svischar förbi. Det är i alla fall vad de som fortfarande arbetar brukar säga, för många ensamma äldre kan helger vara en plåga de måste ta sig igenom. Men de som lever i tron att de kommer att få lugnare när de blir pensionärer, glöm det. En pensionärs liv är en ständig kamp mot klockan.

Skavanker som finns i form av krämpor skjuts i bakgrunden i tron att det skall bli bättre när de blir pensionerade, men de drabbar istället med full kraft den som blivit pensionär. Det kan bli många timmar på hälsocentraler, apotek och sjukhus, för att inte tala om all tid det tar att ta sig dit. Det är som pensionär det upptäckts att det är ett förfärligt väntande och köande till allt i vårt land, det går åt mycket tid till att vänta och köa.

Hörde för några år sedan en person säga att när han blev pensionär, skulle han bo på golfbanan hela somrar. Han pensionerades i februari i år och dog i april. Det bästa rådet till inte bara blivande pensionärer utan även de i medelåldern är, att inte planera någonting alls. Allting handlar nämligen om den lott man tilldelats i livets lotteri är en vinst- eller nitlott. Några garantier att vi skall bli riktigt gamla finns inte och kanske är det inte heller meningen, då skulle det bli trångt inte bara i vårt land.

Meningen med livet är svårt att bli klok på, det är inte många förunnat att få leva ett liv som de själva vill eller önskar. Eller har det kanske att göra med mod, att de som gjort eller gör vad de helst velat göra varit modiga att motstå det grupptryck som alla utsätts för, att vara nyttiga medborgare. Om man bortser från de som fötts med talanger och klarat sig bra på sin egen förmåga i livet, har det visat sig att de onyttiga klarat och klarar sig väldigt bra, på övrigas bekostnad. Och med det menar jag inte bidragstagare eller de som slagits ut av sjukdomar.

En gång i tiden fanns det politiska företrädare som ideellt kämpade för att alla skulle få det bättre. Ur detta växte fram en ny typ av politiska företrädare, de som såg sig som mer värda än de människor de företrädde. Politik blev ett välbetalt yrke som skapar helt nya fantastiska levnadsvillkor och många har tagit klivet från att vara arbetarklassens företrädare till att bli kapitalister, en har till och med blivit godsägare.

Vad de inte tänkt på är att om rötterna kapas faller trädet, det kan till stor del förklara Socialdemokratins nedgång. På många mindre orter där Socialdemokratin varit stark har det inte märkts så mycket vid tidigare val. Många lojala blir genom partiets välvillighet försörjda med lönande uppdrag, man biter inte den hand som föder sa man förr.

Vanans makt är stor så många av de gamla röstat har fortsatt rösta som de alltid gjort. Ungdomarna bryr sig inte om vad partiet en gång gjort, de är bara intresserade av vad de själva kan få ut av saker och ting i nutid. Socialdemokratins oförmåga att vara i takt med tiden, gör att partiet tynar bort i takt med att de gamla trogna väljarna försvinner och med dem även de tidigare lojala om de inte kan belönas.

Om benknotorna på partiets gamla företrädare vrider sig i sina gravar vet jag inte, men många gamla ansåg före valet att partiets företrädare skämt ut det en gång så stora partiet. Många av dem gjorde till och med som de sade att de skulle göra, röstade på SD. Kanske såg de det som sista chansen att ge tillbaka för gammal ost. Många av dagens pensionärer har inte ens råd att köpa ost om det inte är extrapris under fyrtio kronor kilot. Råd att handla till ordinarie pris har däremot deras politiska företrädare, så man kan förstå den vrede många äldre känner.

Men det är inte bara många av pensionärerna och de som tvingas leva på usla sjukbidrag som har det svårt, läste att många barnfamiljer vräks från sina bostäder. Det är inte undra på att politikerföraktet frodas och att många försökte få till en förändring vid valet. men det politiska maktsystemet rubbar man inte så lätt, det måste till en yttre kraft för att det skall hända. Men som det verkar är det inte så långt borta, det är aldrig roligt att regera om det gäller att spara in pengar på lojala partikamrater. Det kommer att bli oundvikligt i framtiden.

En vändning under galgen kanske blir att till och med de största partierna sätter sig ner och diskuterar om införandet av en medborgarlön. Livet är ju så jäkligt det kan liknas vid att färdas över berg och djupa dalar, just nu är vi uppe på toppen, men det är en hisnande resa när det bär iväg utför. Om vi hamnar på botten är det bättre att ha någonting än ingenting alls och marknaden är så konstruerad att den formar sig efter efterfrågan. Har folk mindre pengar att röra sig med måste varorna bli billigare, annars säljs de inte. Det kanske till och med lönar sig på annat sätt än vi kan tänka oss, om alla får mindre att röra sig med och vår miljö kommer antagligen att må bättre. Människor kanske till och med börjar bry sig om varandra.

Om det inte stått klart för alla tidigare, bör alla kunna se och höra hur partiledarna försöker framhäva sig själva. De vill ju så gärna ha makten och resa monument över sig själva och sina bedrifter för att inte helt glömmas bort. Nu råkar det vara så att det inte är så klokt, om man ser till vad som hänt med vårt land och vad som måste rättas till. Cato skrev en gång för länge sedan: Jag vill hellre att folk frågar mig varför ingen staty rests till mitt minne, än att de frågar varför den rests.

Vad har våra politiker att skryta över och som är värt att bevara för framtiden? I en framtid vill svenska folket troligtvis inte bli påminda om hur landets politiska makthavare förstörde vårt land. Tyvärr ser det ut att bli den erfarenhet de unga kommer att bära med sig. 

Inte var det meningen, men satte mig framför datorn med kaffemuggen därför att jag omöjligt kunde få en artikel jag läst ur huvudet. Artikel jag läste var skriven av Stig-Björn Ljunggren med rubriken: Arroganta Socialdemokrater glömde det arbetande folket. Vad han glömde i hastigheten var sveket mot de gamla som var med om att bygga landets välfärd. Det var inte bara folk från arbetarklassen som svek partiet vid valet, det var också många gamla som tvingas leva sina sista år under bedrövliga förhållanden och med usla pensioner.

Övermodet, Glupulven, Blundaren, Chansaren och Uppgivenheten. Det var så stegen mot undergång kunde spaltas upp enligt Ljunggren. Tron att vara enda partiet som kunde regera skapade en övertro på sina egna förmågor hos partiets företrädare. Fortfarande vill Socialdemokraterna framhålla sig själva som framgångsrika, istället har de chansat och nu står de uppgivna och fattar inte vad som hänt.

Ljunggren beskrev med hänvisning till en bok de steg som lett till, att Socialdemokraterna står inför att fortsätta som de gjort och gå under, eller börja om från början. Det vill säga före innan vänskapskorruptionen förhindrade förnyelse av partiet och skapade en jamsande fårskock som applåderat ledarna. Tacka fan för att partiledningen trott sig göra rätt. Men det förklarar också varför återväxten uteblivit och att det inte finns någon ny karismatisk ledare att hitta inom partiet.

Löfven får ursäkta, men hans framtoning är inte karismatisk, snarare framstår han mer som en bulldog som markerar anfall. Med sin bakgrund borde han vara folklig, men åren inom IF Metall har format honom till en person som ser mer till siffror istället för människor. Kan man inte se att många människors livskvalitet försämrats genom politiska beslut, är man inte heller värdig att vara folkets röst. Det gäller tyvärr inte bara Löfven utan även övriga partiledare.

När Ljunggrens artikel visar stegen mot undergång stämmer det även in på vårt land. Det fantastiska välfärdslandet som SD håller på att förstöra, om jag fattat de övriga partiledarna rätt. Eftersom SD inte haft någonting att göra med de beslut som fattats kan man inte annat än skratta åt eländet. Ju fortare vårt politiska maktsystem går i graven, desto bättre.

Jag vet att det är som att svära i kyrkan, men den hyllade Olof Palme var den som började gräva socialdemokratins grav. Missförstå mig inte, Palme var en lysande debattör och retoriker, hans fotarbete i talarstolen legendariskt, men hans intellekt höjde honom långt över dem han skulle representera, arbetarklassen. Han hade visioner som arbetarklassen han företrädde inte förstod. Eller snarare vanligt folk förstod inte hans intresse för suspekta ledare i främmande länder och att han kritiserade andra. Vårt land hade nog med egna problem och endast de dyrkande och lojala chockades av valförlusten som sedan kom.

Ekonomi var varken Palmes eller partiets starka sida, hundratals miljoner slösades bort på att hålla dödsdömda skeppsvarv under armarna, landet hade redan då problem med arbetslöshet inte minst bland ungdomar. Ingen har blivit frisk genom konstgjord andning, men det var svårt att acceptera att andra länder kunde göra fartyg betydligt billigare och effektivare.

Sverige präglades på sjuttiotalet av att allting handlade om politik. Musik, böcker och teater hade politiska motiv och folk i allmänhet blev hjärtligt trötta på det, vilket visade sig genom färre teaterbesökare och minskad försäljning av böcker. Tyvärr även minskat intresse för politik, annars kanske vi inte fått uppleva det bedrövliga åttiotalet.

På sjuttiotalet var det en sakfråga som splittrade vårt land, kärnkraftens vara eller inte, och på den vägen är vi. Eller rättare sagt är det så långt vi kommit runt fyrtio år senare, för nu ifrågasätts om vi verkligen kan vara utan kärnkraft i det samhälle som är på väg att växa fram. Eller kommer det kanske att handla om svenska folket några år framåt i tiden, har råd att använda andra alternativ?

Från sjuttiotalet fram till nu får man se det som en lång transportsträcka, Socialdemokraterna har suttit fast i det gamla och blev tagna på sängen när Alliansen skapades, själv hade de inga bundsförvanter. Att det efter många om och men ledde fram till ett samarbete med Miljöpartiet var ett misstag, det fick nämligen många tidigare trogna väljare till att bli före detta. Men partiledningen trodde sig göra rätt, de lyssnade inte på signalerna från gräsrötterna.

Många av dagens partimedlemmar har helgonförklarat Palme, vår utrikesminister fick regeringen med sig och erkände Palestina som stat och trodde andra länder skulle följa efter. Det gjorde de naturligtvis inte, de hade nog med sina egna bekymmer. Att beslutet kom så snabbt efter tillträdandet uppfattades som att den nya utrikesministern drabbats av maktberusning. För Palestiniernas del blev det ingen förbättring, så vanlig diplomati hade antagligen varit ett bättre sätt, eller kanske inte. Någon diplomat är Margot Wallström minst av allt, fråga Saudiarabien.     

Om jag försöker summera alla intryck som strömmat över mig blir resultatet att det som gäller för Socialdemokratin, gäller för hur hela vårt politiska maktsystem med konkurrerande partier fungerar, det vill säga inte alls. Övermodet, Glupulven, Blundaren, Chansaren och Uppgivenheten stämmer in på alla partier, det är därför vårt land blivit som det nu är.

Jag har full förståelse för att invånarna börjat opponera sig mot hur våra politiker vill forma vårt samhälle. Robert Louis Stevenson skrev en gång: Att veta vad du själv föredrar istället för att ödmjukt säga amen till vad världen intalar dig att du bör fördraga är att hålla din själ levande.

Det misslyckade politiskt skapade samhälle vi nu har, är inte vad invånarna vill ha. Svårare än så behöver det inte vara för partistrategerna att analysera varför utfallet av valet blev som det blev. Det gäller att göra om och göra rätt.

Det slog mig i affären att människorna börjar se slitna ut och ändå är det bara höst. Glada ansikten syns inte längre som det gjorde i somras, kanske finns det inte mycket att glädjas åt. Den långa varma sommaren var inte bara av godo, den fick många att inse hur lång vår mörka dystra period verkligen är. Hur vintern blir bestämmer vädrets makter som är på krigsstigen mot människan, som lägger sig i vad det tagit hand om själv tidigare.

Att människor ser problem framför sig istället för möjligheter är inte så konstigt. De har sett den gradvisa försämringen av skolan, vården och hur polisen tvingas föra en ojämn kamp mot både organiserad och oorganiserad brottslighet. Politiker lovar och lovar men resultaten lyser med sin frånvaro. Kan våra politiker överhuvudtaget uträtta någonting, var det en som sa häromdagen. Inte en fråga utan ett konstaterande. Tyvärr är våra politiker i samma situation som polisen, problemen har blivit alldeles för många och komplicerade.

Men det som är mest uppenbart är att vårt samhälle inte alls är rättvist som våra politiker så gärna vill framhålla. Utgår man från den allra enklaste lösningen att det skall vara lika för alla, har man redan där skapat orättvisa. Bilen är någonting som anses vara en miljöbov och beskattas därefter, men en som kör sjuhundra mil per år, betalar lika mycket i bilskatter för samma bilmärke som den som kör tretusen mil eller mera. Det ger signaler att i vårt land betalar vi inte efter nyttjande, vilket leder till att de som kör långt gör det på andras bekostnad. Det snedtänk när det gäller rättvisa våra politiker har, bäddar för att vissa utnyttjar det som bjuds inom många områden.

Lika för alla betyder därför inte att det fungerar rättvist. I ett land där inkomster varierar är det inte samma sak att betala efter ett rättvisesystem. Hur skall nya skatter och avgifter kunna slå rättvist om inkomsten netto är åttatusen eller tjugo tusen i månaden? Det är så det ser ut i vårt land, de styrande använder en rättvisemall som inte stämmer med verkligheten och skapar därför orättvisor. Att de som av skilda anledningar inte kan arbeta betalar högre skatt än de som arbetar är knappast rättvist, ändå försvaras det av våra politiker.

Det motstånd våra politiker nu möter beror på att allt fler upplever att de blir orättvist behandlade. Ett hårdare samhälls- och arbetsklimat har fått upp ögonen på många vad det innebär om de blir sjuka, att bli sjuk kan drabba alla så i det fallet är alla lika. Om det skapas ett samhälle som inte ser till invånarnas bästa förändras både landet och invånarna.

Man kan tycka vad man vill om SD, men det är de övriga partierna som fått det partiet att växa. Ledningen för LO har inte gått till grunden med anledningen till varför så stor del av deras medlemmar sympatiserar med SD. Vad gör Socialdemokraterna för fel eftersom de fackanslutna inte sympatiserar med sin egen organisation som helhjärtat stöttar partiet? För LO:s del måste det vara viktigt att få ett svar, annars är deras egen roll i fara.

Ute bland folk hör man ofta att de politiska partierna och LO gjort misstaget att fördöma SD istället för att låta dem vara med och vara en del av de beslut som fattas. Mycket av det SD propagerat för har anammats av några av partierna eftersom medlemmarna tryckt på, vi ser det inom M och KD. De som blankt vägrat att ha någonting med SD att göra har inte kunnat kvittera ut några politiska poäng. Varför borde de därför ta reda på. Troligtvis har de helt enkelt misstagit sig på att en mycket stor del av befolkningen, inte är nöjda med hur invandring och flyktingfrågor har hanterats.

Man kan inte se det som att det handlar om rasism, snarare är det en vrede över att de politiska företrädarna varit så fruktansvärt godtrogna och okänsliga för invånarnas åsikter. Många samhällen har förändrats på ett sätt som är på väg att skapa rasism, de ankommande har påverkat både gatubilden och samhällsfunktioner alldeles för mycket. Vi är på väg mot ett samhälle där det blir en fråga vi och dem och då är SD en vinnare.

Trots att vårt land genom politiska beslut hamnat i ett minst sagt prekärt läge, krigar förlorare om makten. Förlorare är S och M, de av tradition två största partierna, man kan inte se det på annat sätt. Men det här med traditioner gäller inte längre, vårt land precis som vår omvärld har förändrats och det gamla passar inte längre in. Det gäller bara för de politiska partierna att inse hur människorna i allt högre grad kommer att påverka på ena eller andra sättet, i slutändan är det invånarna som bestämmer.

Det har folkomröstats om många viktiga saker som kärnkraft och en övergång till euro, viktiga saker de flesta inte fattat innebörden och konsekvenserna av. Det hade inte heller de politiska makthavarna, därför har de låtit folket avgöra för att kunna två sina händer. Men som med allting annat ändras förutsättningarna och i många fall tvingas människor ändra åsikt och blir tveksamma om de gjort rätt. Beslut som är viktiga för invånarna levnadsvillkor fattas ständigt av politiker, utan att inse konsekvenserna eller ägna en tanke åt att förutsättningarna ständigt ändras.

En mycket kall vinter kommer att påverka många människors ekonomi på grund av avgifter och att elpriserna skjutit i höjden. Att i det läget satsa på eldrivna fordon och stänga ner kärnkraftverk ses inte som speciellt klokt. Nu vet vi också att kärnkraften producerar billigare el än alternativen och är dessutom betydligt miljövänligare. Det är bäddat

för ännu en folkstorm.

Misstanken finns att finansiella intressen ligger bakom, se bara hur elbolagen skinnar invånarna på pengar de säger skall användas framöver. Det är lite som att alla kräver ett förskott på kommande löner för att pengarna behövs i reserv för kommande kostnader. För kundernas del betyder elbolagens uttag att de tvingas betala med pengar de själva behöver till de dagliga utgifterna. Varför regeringen och övriga partier inte reagerat och försökt få stopp på det hela, kan inte bero på annat än att våra politiker inte vet hur de skall göra. Statligt ägda Vattenfall är ju inblandad i att skinna sina ägare som är invånarna och det är dem makthavarna skall skydda och försvara. 

Politikers rädsla att ta tag i problem som inte är lättlösta kan man förstå, men det farliga är att det kan bli en vana. Minns vad Yngve Larsson en gång skrev: Man tvekar inför de trösklar man måste kliva över. Och tvekan kan förlängas till en psykisk förlamning. Att vända undan är den farligaste av vanebildningar; den kan leda till karaktärsuppmjukande halvliv av ruelse, disharmoni och inaktivitet. Varje genast och resolut klarad uppgift blir upptakten till en rad segrar.

Det ovanstående beskriver exakt hur vi upplever våra så kallade förtroendevalda. De har tvekat så länge att ta tag i uppkomna problem, att de drabbats av psykisk förlamning. Och problemen bara växer och växer.

Vad vi inte vet mår vi inte illa av lär någon ha sagt. och visst är det så, för när jag läste Löfvens uttalande att halva makten var bättre än ingen alls mådde jag illa. Varför är det så viktigt att ha makten om man ändå inte kan göra någonting med den? Eller som hänt under de fyra år som gått, kompromissa och därmed klubba igenom halvdåliga beslut. Det skall inte finnas någon makt hos politiska företrädare, de ska utföra sina uppdrag enligt de lagar och regler som finns.

En mycket viktig lag som inte följs är att de förtroendevalda ska förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt. Inte komma med egna reformer som de kallar de samhällsexperiment invånarna utsätts för och som görs med invånarnas pengar. Politiker som inte fattat vad det handlar om bör därför söka sig en ny födkrok, helst inte på invånarnas bekostnad.

Att vara politiker innebär att snabbköpskassörskan är hens arbetsgivare och ingenting annat. Det är med andra ord ingen status att vara politiker, det är politikerna själva som skapat bilden av att de är betydande. Men så är det inte, det visar Socialdemokraternas nederlag lite här och var och en förklaring jag läste fick mig att gapskratta: Folk är bara intresserade av sakfrågor, inte idéfrågor.

Tacka fan för det höll jag på att skriva, naturligtvis är det sakfrågorna som är viktiga för invånarna och idéfrågorna är det invånarna som ska stå för. Det är ju sakfrågor som styr invånarnas liv. En annan förklaring var att föräldraledigveckan presenterades för sent. Har pensionärer, de som tvingas leva med usla sjukbidrag, de handikappade utan assistans eller de som av skilda anledningar inte får ett jobb bett om det? Knappast troligt eftersom deras problem handlar om att få leva ett drägligt liv.

Det är inte meningen att våra politiker ska hitta på en massa tok som kostar pengar, de ska se till att invånarna har det bra. De som kan medverka till att det finns pengar som kan minska de ekonomiska orättvisorna är de rika, de kan börja med att betala skatt för hela fastighetsvärdet till att börja med, det ska inte finnas någon gräns för fastighetsavgiften. Den som har en villa med ett taxeringsvärde på tio miljoner utgår man från att har råd att betala vad det kostar och ska inte åka snålskjuts på alla övriga.

Jag kan bara tala för min egen lilla stad, men där rustades centrum upp med nya fina gågator med mera till en kostnad runt åttio miljoner. Samtidigt dras det in på service till de gamla och personalen vid hemtjänsten tvingas jaga livet ur sig för att hinna med. Stadshuset genomgår en rejäl renovering, kostnaden är för mig okänd men torde röra sig om rätt så många miljoner. Förvånar inte alls att Socialdemokraterna som styrt vår stad så långt tillbaka jag kan minnas fick bakläxa av invånarna och gav partiledningen skrämselhicka.

Det har funnits en hel del maktfullkomlighet hos det styrande partiet, men droppen tycks ha varit nerlagda skolor i ytterområden. Anledningen angavs först till att det var svårt att få lärare, sedan klantade någon till det och i förtäckta ordalag förklarades att folk begriper inte vad som måste göras. Vad pengarna ska användas till i stället finns ingen någon förklaring om, men sakfrågan var tydligen viktigare för många invånare än vad kommunledningen trodde.

Våra politiker gör ofta misstaget att underskatta invånarnas värderingar, vad våra politiker vill att invånarna ska ha,  går alldels för ofta tvärtemot vad invånarna verkligen vill ha. Folk är trötta på att ständigt ställas inför fullbordat faktum, det var ju vad som hände med alla de flyktingar som kommunen var tvungen att ta emot och leta fram bostäder till. Finns det inget boende för flyktingarna får väl kommunerna bygga, var den ansvarige Ylva Johanssons kommentar och SD fick fler sympatisörer. För de bostadslösa ungdomarna har inte kommunledningen lagt två strån i kors under många år, man kan förstå deras frustration.

Ett belysande exempel för hur sjukvården förändrats är hur jag upplevt den. Med åldern får de flesta sämre hörsel och när jag märkte att ljusare ljud var svårare att höra talade jag med min läkare på Hälsocentralen. Det var i januari, i maj ringde jag hörcentralen och fick beskedet att nittio dagar inte gällde längre, att få komma till mottagningen kunde ta åtta månader, minst. Jag har ännu inte hört någonting från hörcentralen, men kanske gör jag det nästa år.

Mitt problem är litet i förhållande till de som drabbas av cancer men ändå har svårt att få hjälp i tid. Kan inte se annat än att landstingsskatten är betalning för en sekunda vara, trots att om man ser till hur mycket skatten är, betalar för en förstklassig. Kanske är det som en skämtsam sjuksköterska sa, du måste ju föda alla politiker och chefer också och dom finns det gott om.

Jag tänker ibland när jag hör någon politiker säga dumma saker: Vad skulle den stackaren hålla på med för att överleva om hen inte råkat bli politiker? Kanske insåg de flesta som idag är yrkespolitiker just det, de har aldrig behövt visa upp något CV eller genomgå en kunskapstest. Det har räckt med partibok och en förmåga att aldrig ifrågasätta partiledningarna. Lojalitet har varit tillräckligt för att premieras med välavlönade förtroendeuppdrag, det är därför vi är ett av de mest vänskapskorrumperade länderna i världen.

Men vänskapskorruption kan också medföra att den gamla anrika Svenska Akademien går i graven. I och för sig ingen förlust, bevisligen har där suttit en hel del personer med ett tankesätt liknande det som fanns när Akademien tillkom. Nobelstiftelsen gör alldeles rätt om någon ny stiftelse tar över ansvaret för Nobels Litteraturpris, det är priset och äran som är viktigt för författarna,  inte vem som delar ut det.

Med det vill jag skicka ett citat av Tomas Av Aquino till Horace Engdahl som lyder: Ingen, hur vis han än är, bör förkasta en lärdom av någon annan, hur ringa denne än är.

Jag antar att Horace inte har någonting till övers för journalister eller "vanligt" folk, men det var faktiskt journalister och kvinnorna som antastats av kulturprofilen, som lyckade dra fram hur snedvridet det kan bli när människor blir berusade av makten. Den läxan kanske Horace lärt sig nu.