Det slog mig i affären att människorna börjar se slitna ut och ändå är det bara höst. Glada ansikten syns inte längre som det gjorde i somras, kanske finns det inte mycket att glädjas åt. Den långa varma sommaren var inte bara av godo, den fick många att inse hur lång vår mörka dystra period verkligen är. Hur vintern blir bestämmer vädrets makter som är på krigsstigen mot människan, som lägger sig i vad det tagit hand om själv tidigare.

Att människor ser problem framför sig istället för möjligheter är inte så konstigt. De har sett den gradvisa försämringen av skolan, vården och hur polisen tvingas föra en ojämn kamp mot både organiserad och oorganiserad brottslighet. Politiker lovar och lovar men resultaten lyser med sin frånvaro. Kan våra politiker överhuvudtaget uträtta någonting, var det en som sa häromdagen. Inte en fråga utan ett konstaterande. Tyvärr är våra politiker i samma situation som polisen, problemen har blivit alldeles för många och komplicerade.

Men det som är mest uppenbart är att vårt samhälle inte alls är rättvist som våra politiker så gärna vill framhålla. Utgår man från den allra enklaste lösningen att det skall vara lika för alla, har man redan där skapat orättvisa. Bilen är någonting som anses vara en miljöbov och beskattas därefter, men en som kör sjuhundra mil per år, betalar lika mycket i bilskatter för samma bilmärke som den som kör tretusen mil eller mera. Det ger signaler att i vårt land betalar vi inte efter nyttjande, vilket leder till att de som kör långt gör det på andras bekostnad. Det snedtänk när det gäller rättvisa våra politiker har, bäddar för att vissa utnyttjar det som bjuds inom många områden.

Lika för alla betyder därför inte att det fungerar rättvist. I ett land där inkomster varierar är det inte samma sak att betala efter ett rättvisesystem. Hur skall nya skatter och avgifter kunna slå rättvist om inkomsten netto är åttatusen eller tjugo tusen i månaden? Det är så det ser ut i vårt land, de styrande använder en rättvisemall som inte stämmer med verkligheten och skapar därför orättvisor. Att de som av skilda anledningar inte kan arbeta betalar högre skatt än de som arbetar är knappast rättvist, ändå försvaras det av våra politiker.

Det motstånd våra politiker nu möter beror på att allt fler upplever att de blir orättvist behandlade. Ett hårdare samhälls- och arbetsklimat har fått upp ögonen på många vad det innebär om de blir sjuka, att bli sjuk kan drabba alla så i det fallet är alla lika. Om det skapas ett samhälle som inte ser till invånarnas bästa förändras både landet och invånarna.

Man kan tycka vad man vill om SD, men det är de övriga partierna som fått det partiet att växa. Ledningen för LO har inte gått till grunden med anledningen till varför så stor del av deras medlemmar sympatiserar med SD. Vad gör Socialdemokraterna för fel eftersom de fackanslutna inte sympatiserar med sin egen organisation som helhjärtat stöttar partiet? För LO:s del måste det vara viktigt att få ett svar, annars är deras egen roll i fara.

Ute bland folk hör man ofta att de politiska partierna och LO gjort misstaget att fördöma SD istället för att låta dem vara med och vara en del av de beslut som fattas. Mycket av det SD propagerat för har anammats av några av partierna eftersom medlemmarna tryckt på, vi ser det inom M och KD. De som blankt vägrat att ha någonting med SD att göra har inte kunnat kvittera ut några politiska poäng. Varför borde de därför ta reda på. Troligtvis har de helt enkelt misstagit sig på att en mycket stor del av befolkningen, inte är nöjda med hur invandring och flyktingfrågor har hanterats.

Man kan inte se det som att det handlar om rasism, snarare är det en vrede över att de politiska företrädarna varit så fruktansvärt godtrogna och okänsliga för invånarnas åsikter. Många samhällen har förändrats på ett sätt som är på väg att skapa rasism, de ankommande har påverkat både gatubilden och samhällsfunktioner alldeles för mycket. Vi är på väg mot ett samhälle där det blir en fråga vi och dem och då är SD en vinnare.

Trots att vårt land genom politiska beslut hamnat i ett minst sagt prekärt läge, krigar förlorare om makten. Förlorare är S och M, de av tradition två största partierna, man kan inte se det på annat sätt. Men det här med traditioner gäller inte längre, vårt land precis som vår omvärld har förändrats och det gamla passar inte längre in. Det gäller bara för de politiska partierna att inse hur människorna i allt högre grad kommer att påverka på ena eller andra sättet, i slutändan är det invånarna som bestämmer.

Det har folkomröstats om många viktiga saker som kärnkraft och en övergång till euro, viktiga saker de flesta inte fattat innebörden och konsekvenserna av. Det hade inte heller de politiska makthavarna, därför har de låtit folket avgöra för att kunna två sina händer. Men som med allting annat ändras förutsättningarna och i många fall tvingas människor ändra åsikt och blir tveksamma om de gjort rätt. Beslut som är viktiga för invånarna levnadsvillkor fattas ständigt av politiker, utan att inse konsekvenserna eller ägna en tanke åt att förutsättningarna ständigt ändras.

En mycket kall vinter kommer att påverka många människors ekonomi på grund av avgifter och att elpriserna skjutit i höjden. Att i det läget satsa på eldrivna fordon och stänga ner kärnkraftverk ses inte som speciellt klokt. Nu vet vi också att kärnkraften producerar billigare el än alternativen och är dessutom betydligt miljövänligare. Det är bäddat

för ännu en folkstorm.

Misstanken finns att finansiella intressen ligger bakom, se bara hur elbolagen skinnar invånarna på pengar de säger skall användas framöver. Det är lite som att alla kräver ett förskott på kommande löner för att pengarna behövs i reserv för kommande kostnader. För kundernas del betyder elbolagens uttag att de tvingas betala med pengar de själva behöver till de dagliga utgifterna. Varför regeringen och övriga partier inte reagerat och försökt få stopp på det hela, kan inte bero på annat än att våra politiker inte vet hur de skall göra. Statligt ägda Vattenfall är ju inblandad i att skinna sina ägare som är invånarna och det är dem makthavarna skall skydda och försvara. 

Politikers rädsla att ta tag i problem som inte är lättlösta kan man förstå, men det farliga är att det kan bli en vana. Minns vad Yngve Larsson en gång skrev: Man tvekar inför de trösklar man måste kliva över. Och tvekan kan förlängas till en psykisk förlamning. Att vända undan är den farligaste av vanebildningar; den kan leda till karaktärsuppmjukande halvliv av ruelse, disharmoni och inaktivitet. Varje genast och resolut klarad uppgift blir upptakten till en rad segrar.

Det ovanstående beskriver exakt hur vi upplever våra så kallade förtroendevalda. De har tvekat så länge att ta tag i uppkomna problem, att de drabbats av psykisk förlamning. Och problemen bara växer och växer.