Allting förändras vare sig vi vill det eller inte, det är så det fungerar i vår allt galnare värld. De enda som inte uppfattat att vi inte bara står inför utmaningar vi inte varit med om tidigare är de som sysslar med politik. Det är inget jobb de har, det är förtroendeuppdrag som ofattbart nog ger en betydande inkomst, långt över en majoritet av sina väljare. Vad det blir av dem den dag invånarna inte tillåter dem att fortsätta är egentligen inte invånarnas problem utan deras egna.

Det som satte igång tankarna om förändringar var att jag kunde läsa att gamla anrika Sears varuhuskedja har begärts i konkurs. En amerikansk ikon eller vad man skall kalla denna en gång så enorma varuhuskedja. Av nostalgiska skäl plockade jag fram Sears tegelstenstjocka katalog för 1985. Minns inte vad jag köpte på Sears, men jag betalade inte 4$ för katalogen som det står på framsidan utan fick den gratis. Snål svensk minns jag att killen sa som jag fick den av, men han sa med ett leende.

Säg det som inte Sears sålde på postorder och i affärerna med för den delen. Tittade som hastigast på priserna i katalogen på olika saker men har inget minne av vad dollarn stod i vid den tiden. Inte svenska kronan heller, det var ju en tid i vårt land då vi hade en Hawaiiekonomi – som många experter kallade det under åttiotal som präglades av höga räntor och en finansminister som tappade sugen och avgick.

När ett så stort företag som funnits med ända sedan slutet på artonhundratalet inte längre klarar konkurrensen av de stora nätjättarna med Amazon i spetsen, förstå man varför vårt land är illa ute. Det är så mycket som förändrats, inte minst människors köpvanor och sätt att tänka. Med i beräkningarna tas inte bara priset utan också vad som är smidigast och sparar tid. Att få varorna levererade till dörr underlättar för många, det kostar både tid och pengar att ta sig till affärerna.

Men vad som framträder när man läser lite mer om bakgrunden om varför det jättestora företaget Sears hamnat på dekis, är det till stor del beroende på att delar av företaget sålts ut för att hålla det flytande och nu finns inte tillräckligt mycket värdefullt kvar.

Tänker man efter har samma sak hänt i vårt land, statliga företag som varit lönsamma har sålts och pengarna har gått till att hålla vårt land rullande. Nu finns inte mycket kvar som ägs av invånarna och de som finns kvar har på grund av dåliga ledningar mes handlat om skandaler och förluster istället för vinster. Vattenfalls minst sagt märkliga utlandsprojekt har kostat invånarna miljarder istället för intäkter.

Orsaken till att Sears tynat bort är att ägaren mest skall ses som en form av vrakplundrare, det mesta som sålts har bolag han varit delägare i köpt. Men vem eller vilka har varit vrakplundrare med hjälp av politiker? Kristerssons utförsäljningar under sin tid vid makten i Stockholm har bara antytts, men borde naturligtvis lyftas fram så att skattebetalarna kan se det. Man kan misstänka att uppbackningen av honom är ett tack för hjälpen, för några utmärkta kvalifikationer har han inte.

Man funderar över hur korrumperat vårt land verkligen är, människor som Kristersson kanske inte är ett undantag utan en regel. Hur skall man annars kunna förklara hur kommuner, kommunala bolag, lansting och många andra offentliga verksamheter kunnat betala ut bluffakturor på tösalt som rör sig om åtskilliga miljoner. Det är både fruktansvärt och skrämmande.

Det mest skrämmande är hur långt tillbaka i tiden skall vi gå? När vi påminns om hur Falcon och Allra kunnat jobba ostört med att leva loppan på pensionspengar, hur många blufföretag finns det i vårt land? Som man uppfattar det är det bara de hårt arbetande folket som myndigheterna har koll på, resten kan jobba ostörda och sko sig så länge det går.

Vi är ett land som lever kvar i det gamla industrisamhällets dagar, den av politiker och storföretag hyllade svenska modellen är en kvarleva från den tiden. Om det fungerade så fantastiskt är det märkligt att inget annat land ens försökt kopiera vårt samhällssystem. Istället måste det ses som att vi var ett land som hade alla chanser men makthavande politiker har sumpat allt.

Att politiskt styra ett land kräver enormt skickliga ledare, det är runt sextio år sedan vi hade det senast. Sedan dess har vårt land devalverat vår stolta valuta, verkligen varit illa ute när det gjordes en attack mot kronan. Hur illa det verkligen var har vi aldrig fått veta, men Göran Persson satte igång en sanering av både statens och bankerna urusla ekonomier. Sviterna av det lider vi fortfarande av, inte minst sjukvården, många kommuner och landets pensionärer.

Nu hotas det som alla partier varit överens om, att sänka skatterna för pensionärer för att försöka rätta till det som skulle ha gjorts för många år sedan. Misslyckas det med att få ihop en regering kommer det inte bara att drabba pensionärerna, det sker ett politiskt självmord inför öppen ridå. De partier som nu käbblar om vem som skall bestämma kommer att straffas hårt om det går så långt att tidsfristen rinner ut och det förskjuts ytterligare ett år.

Ingen skulle bli gladare än jag om hela det gammalmodiga politiska styrelsesättet gick i graven, men det skulle till en början skapa ett kaos som skulle bli smärtsamt för alla.  Men det är som med gamla ingångna bekväma skor som måste slängas, är de slut så är de. Tror till och med att våra politiker insett att de inte längre klarar av de uppdrag som tilldelas av partierna och därför utsätter sig för invånarnas vrede.

Var sak har sin tid brukar man säga och det är inte förvånande att ett styrelsesätt som fungerade för ett halvt sekel sedan, inte fungerar i en värld som ser helt annorlunda ut. Det politiska kaos vi nu kan se är antagligen bara en försmak av vad vi kan vänta oss framöver. De gamla partierna kämpar med näbbar och klor om vem som skall ha makten, men glömmer helt bort att den har SD genom sin vågmästarroll.

Det är enbart löjligt att utestänga SD eftersom en så stor del av svenska folket röstat på dem, det väcker bara ont blod. Folk blir heligt förbannade helt enkelt, för vårt land och invånarna är oändligt mycket viktigare än de politiska ideologierna. De som sitter i riksdagen skall se hela svenska folkets bästa, klarar de inte av det skall de avgå med omedelbar verkan.

Kan bara citera det Blaise Pascal skrev en gång: Fåfängligheten har så djupa rötter i människans hjärta, att varje soldat, kock, kusk och åsnedrivare vill ha beundrare. Längtan att synas, beundras och berömmas – den mänskliga fåfängan – hör till vår karaktärs envisaste lyten.

Kan våra politiker beskrivas på ett bättre sätt? De är verkligen fåfänga nog att tro att de är förmer än vad de är, ett tvärsnitt av svenska folket. Varken klokare eller dummare, det säger väl allt.