Inte var det meningen, men satte mig framför datorn med kaffemuggen därför att jag omöjligt kunde få en artikel jag läst ur huvudet. Artikel jag läste var skriven av Stig-Björn Ljunggren med rubriken: Arroganta Socialdemokrater glömde det arbetande folket. Vad han glömde i hastigheten var sveket mot de gamla som var med om att bygga landets välfärd. Det var inte bara folk från arbetarklassen som svek partiet vid valet, det var också många gamla som tvingas leva sina sista år under bedrövliga förhållanden och med usla pensioner.

Övermodet, Glupulven, Blundaren, Chansaren och Uppgivenheten. Det var så stegen mot undergång kunde spaltas upp enligt Ljunggren. Tron att vara enda partiet som kunde regera skapade en övertro på sina egna förmågor hos partiets företrädare. Fortfarande vill Socialdemokraterna framhålla sig själva som framgångsrika, istället har de chansat och nu står de uppgivna och fattar inte vad som hänt.

Ljunggren beskrev med hänvisning till en bok de steg som lett till, att Socialdemokraterna står inför att fortsätta som de gjort och gå under, eller börja om från början. Det vill säga före innan vänskapskorruptionen förhindrade förnyelse av partiet och skapade en jamsande fårskock som applåderat ledarna. Tacka fan för att partiledningen trott sig göra rätt. Men det förklarar också varför återväxten uteblivit och att det inte finns någon ny karismatisk ledare att hitta inom partiet.

Löfven får ursäkta, men hans framtoning är inte karismatisk, snarare framstår han mer som en bulldog som markerar anfall. Med sin bakgrund borde han vara folklig, men åren inom IF Metall har format honom till en person som ser mer till siffror istället för människor. Kan man inte se att många människors livskvalitet försämrats genom politiska beslut, är man inte heller värdig att vara folkets röst. Det gäller tyvärr inte bara Löfven utan även övriga partiledare.

När Ljunggrens artikel visar stegen mot undergång stämmer det även in på vårt land. Det fantastiska välfärdslandet som SD håller på att förstöra, om jag fattat de övriga partiledarna rätt. Eftersom SD inte haft någonting att göra med de beslut som fattats kan man inte annat än skratta åt eländet. Ju fortare vårt politiska maktsystem går i graven, desto bättre.

Jag vet att det är som att svära i kyrkan, men den hyllade Olof Palme var den som började gräva socialdemokratins grav. Missförstå mig inte, Palme var en lysande debattör och retoriker, hans fotarbete i talarstolen legendariskt, men hans intellekt höjde honom långt över dem han skulle representera, arbetarklassen. Han hade visioner som arbetarklassen han företrädde inte förstod. Eller snarare vanligt folk förstod inte hans intresse för suspekta ledare i främmande länder och att han kritiserade andra. Vårt land hade nog med egna problem och endast de dyrkande och lojala chockades av valförlusten som sedan kom.

Ekonomi var varken Palmes eller partiets starka sida, hundratals miljoner slösades bort på att hålla dödsdömda skeppsvarv under armarna, landet hade redan då problem med arbetslöshet inte minst bland ungdomar. Ingen har blivit frisk genom konstgjord andning, men det var svårt att acceptera att andra länder kunde göra fartyg betydligt billigare och effektivare.

Sverige präglades på sjuttiotalet av att allting handlade om politik. Musik, böcker och teater hade politiska motiv och folk i allmänhet blev hjärtligt trötta på det, vilket visade sig genom färre teaterbesökare och minskad försäljning av böcker. Tyvärr även minskat intresse för politik, annars kanske vi inte fått uppleva det bedrövliga åttiotalet.

På sjuttiotalet var det en sakfråga som splittrade vårt land, kärnkraftens vara eller inte, och på den vägen är vi. Eller rättare sagt är det så långt vi kommit runt fyrtio år senare, för nu ifrågasätts om vi verkligen kan vara utan kärnkraft i det samhälle som är på väg att växa fram. Eller kommer det kanske att handla om svenska folket några år framåt i tiden, har råd att använda andra alternativ?

Från sjuttiotalet fram till nu får man se det som en lång transportsträcka, Socialdemokraterna har suttit fast i det gamla och blev tagna på sängen när Alliansen skapades, själv hade de inga bundsförvanter. Att det efter många om och men ledde fram till ett samarbete med Miljöpartiet var ett misstag, det fick nämligen många tidigare trogna väljare till att bli före detta. Men partiledningen trodde sig göra rätt, de lyssnade inte på signalerna från gräsrötterna.

Många av dagens partimedlemmar har helgonförklarat Palme, vår utrikesminister fick regeringen med sig och erkände Palestina som stat och trodde andra länder skulle följa efter. Det gjorde de naturligtvis inte, de hade nog med sina egna bekymmer. Att beslutet kom så snabbt efter tillträdandet uppfattades som att den nya utrikesministern drabbats av maktberusning. För Palestiniernas del blev det ingen förbättring, så vanlig diplomati hade antagligen varit ett bättre sätt, eller kanske inte. Någon diplomat är Margot Wallström minst av allt, fråga Saudiarabien.     

Om jag försöker summera alla intryck som strömmat över mig blir resultatet att det som gäller för Socialdemokratin, gäller för hur hela vårt politiska maktsystem med konkurrerande partier fungerar, det vill säga inte alls. Övermodet, Glupulven, Blundaren, Chansaren och Uppgivenheten stämmer in på alla partier, det är därför vårt land blivit som det nu är.

Jag har full förståelse för att invånarna börjat opponera sig mot hur våra politiker vill forma vårt samhälle. Robert Louis Stevenson skrev en gång: Att veta vad du själv föredrar istället för att ödmjukt säga amen till vad världen intalar dig att du bör fördraga är att hålla din själ levande.

Det misslyckade politiskt skapade samhälle vi nu har, är inte vad invånarna vill ha. Svårare än så behöver det inte vara för partistrategerna att analysera varför utfallet av valet blev som det blev. Det gäller att göra om och göra rätt.