Söndag morgon och snart är det måndag igen, eftersom tiden obönhörligt tickar på  En arbetsvecka går fort, för många känns veckorna bara som måndagar och fredagar. Lördag och söndag skall man inte tala om, de bara svischar förbi. Det är i alla fall vad de som fortfarande arbetar brukar säga, för många ensamma äldre kan helger vara en plåga de måste ta sig igenom. Men de som lever i tron att de kommer att få lugnare när de blir pensionärer, glöm det. En pensionärs liv är en ständig kamp mot klockan.

Skavanker som finns i form av krämpor skjuts i bakgrunden i tron att det skall bli bättre när de blir pensionerade, men de drabbar istället med full kraft den som blivit pensionär. Det kan bli många timmar på hälsocentraler, apotek och sjukhus, för att inte tala om all tid det tar att ta sig dit. Det är som pensionär det upptäckts att det är ett förfärligt väntande och köande till allt i vårt land, det går åt mycket tid till att vänta och köa.

Hörde för några år sedan en person säga att när han blev pensionär, skulle han bo på golfbanan hela somrar. Han pensionerades i februari i år och dog i april. Det bästa rådet till inte bara blivande pensionärer utan även de i medelåldern är, att inte planera någonting alls. Allting handlar nämligen om den lott man tilldelats i livets lotteri är en vinst- eller nitlott. Några garantier att vi skall bli riktigt gamla finns inte och kanske är det inte heller meningen, då skulle det bli trångt inte bara i vårt land.

Meningen med livet är svårt att bli klok på, det är inte många förunnat att få leva ett liv som de själva vill eller önskar. Eller har det kanske att göra med mod, att de som gjort eller gör vad de helst velat göra varit modiga att motstå det grupptryck som alla utsätts för, att vara nyttiga medborgare. Om man bortser från de som fötts med talanger och klarat sig bra på sin egen förmåga i livet, har det visat sig att de onyttiga klarat och klarar sig väldigt bra, på övrigas bekostnad. Och med det menar jag inte bidragstagare eller de som slagits ut av sjukdomar.

En gång i tiden fanns det politiska företrädare som ideellt kämpade för att alla skulle få det bättre. Ur detta växte fram en ny typ av politiska företrädare, de som såg sig som mer värda än de människor de företrädde. Politik blev ett välbetalt yrke som skapar helt nya fantastiska levnadsvillkor och många har tagit klivet från att vara arbetarklassens företrädare till att bli kapitalister, en har till och med blivit godsägare.

Vad de inte tänkt på är att om rötterna kapas faller trädet, det kan till stor del förklara Socialdemokratins nedgång. På många mindre orter där Socialdemokratin varit stark har det inte märkts så mycket vid tidigare val. Många lojala blir genom partiets välvillighet försörjda med lönande uppdrag, man biter inte den hand som föder sa man förr.

Vanans makt är stor så många av de gamla röstat har fortsatt rösta som de alltid gjort. Ungdomarna bryr sig inte om vad partiet en gång gjort, de är bara intresserade av vad de själva kan få ut av saker och ting i nutid. Socialdemokratins oförmåga att vara i takt med tiden, gör att partiet tynar bort i takt med att de gamla trogna väljarna försvinner och med dem även de tidigare lojala om de inte kan belönas.

Om benknotorna på partiets gamla företrädare vrider sig i sina gravar vet jag inte, men många gamla ansåg före valet att partiets företrädare skämt ut det en gång så stora partiet. Många av dem gjorde till och med som de sade att de skulle göra, röstade på SD. Kanske såg de det som sista chansen att ge tillbaka för gammal ost. Många av dagens pensionärer har inte ens råd att köpa ost om det inte är extrapris under fyrtio kronor kilot. Råd att handla till ordinarie pris har däremot deras politiska företrädare, så man kan förstå den vrede många äldre känner.

Men det är inte bara många av pensionärerna och de som tvingas leva på usla sjukbidrag som har det svårt, läste att många barnfamiljer vräks från sina bostäder. Det är inte undra på att politikerföraktet frodas och att många försökte få till en förändring vid valet. men det politiska maktsystemet rubbar man inte så lätt, det måste till en yttre kraft för att det skall hända. Men som det verkar är det inte så långt borta, det är aldrig roligt att regera om det gäller att spara in pengar på lojala partikamrater. Det kommer att bli oundvikligt i framtiden.

En vändning under galgen kanske blir att till och med de största partierna sätter sig ner och diskuterar om införandet av en medborgarlön. Livet är ju så jäkligt det kan liknas vid att färdas över berg och djupa dalar, just nu är vi uppe på toppen, men det är en hisnande resa när det bär iväg utför. Om vi hamnar på botten är det bättre att ha någonting än ingenting alls och marknaden är så konstruerad att den formar sig efter efterfrågan. Har folk mindre pengar att röra sig med måste varorna bli billigare, annars säljs de inte. Det kanske till och med lönar sig på annat sätt än vi kan tänka oss, om alla får mindre att röra sig med och vår miljö kommer antagligen att må bättre. Människor kanske till och med börjar bry sig om varandra.

Om det inte stått klart för alla tidigare, bör alla kunna se och höra hur partiledarna försöker framhäva sig själva. De vill ju så gärna ha makten och resa monument över sig själva och sina bedrifter för att inte helt glömmas bort. Nu råkar det vara så att det inte är så klokt, om man ser till vad som hänt med vårt land och vad som måste rättas till. Cato skrev en gång för länge sedan: Jag vill hellre att folk frågar mig varför ingen staty rests till mitt minne, än att de frågar varför den rests.

Vad har våra politiker att skryta över och som är värt att bevara för framtiden? I en framtid vill svenska folket troligtvis inte bli påminda om hur landets politiska makthavare förstörde vårt land. Tyvärr ser det ut att bli den erfarenhet de unga kommer att bära med sig.