Egentligen är det nästan otroligt hur ofta man hör människor påpeka alla vansinnigheter som kläcks av politiska makthavare. Men samtidigt är de tveksamma, eftersom det bakom de politiska makthavarna finns tjänstemän som anställts på grund av sina kvalifikationer. Man kan fråga sig om de ibland rent omänskliga beslut som fattas är baserade på tjänstemannaförslag, eller om det är de så kallade folkvalda, som kommit fram till beslut som slår hårt mot deras egna väljare?

  En intressant fråga som vi väl så småningom kommer att få ett svar på, men ovissheten när det gäller vem som egentligen bestämmer, skapar en oroskänsla som inte går att slå bort. Problemet är ju att de politiska företrädarna alldeles för ofta beslutar om saker, som ingen vettig människa kan begripa varför besluten fattats.

  Man får ofta en känsla av att inte ens beslutsfattarna, ibland inte har den blekaste aning om vad de egentligen sagt ja och amen till. Många gånger har man hört politiker säga när någonting gått åt helsike, att de inte ens kunnat ana att det skulle hända. Men eftersom besluten fattats i demokratisk ordning ska de också gälla, åtminstone mandatperioden ut.

  Nu inför valet är det full fart på de som slåss för att hamna vid köttgrytorna fyra år framåt. Inom det politiska etablissemanget upplevs visserligen krisen som obehaglig, mest för att det inte finns pengar till valfläsk. Det är svårt att bli vald på att gå ut med att dra ner på både det ena och andra, som invånarna betalar skatt för att få utfört.

  Hur gör då de politiska makthavarna för att hålla skenet uppe? De kan inte rekommendera svenska folket att vara sparsamma och minska konsumtionen, då går det åt helsike med den ekonomiska tillväxten. Det gäller med andra ord att ständigt påpeka att alla måste konsumerar så mycket som möjligt, men talar tyst om att annars riskerar hela det politiska etablissemanget faller sönder och samman på grund av penningbrist.

  Konsumtionssamhället är ju en del av problemet många regeringar försöker lösa, klimatförändringen som ännu ingen kunnat ge ett vettigt svar på vad förändringen beror på, trasslar till det ytterligare. Miljörörelser världen över har satsat allt krut på koldioxiden, att våra fordon är boven i dramat. Jag har inte ens hört någon miljöaktivist prata om skövlingen av de regnskogar som fungerar som ett naturens reningsverk. Vem den verkliga boven är, kanske helt enkelt har med ekonomi att göra, snikenheten bryr sig inte om vare sig miljö eller människor.

  Att jag inte kan skjuta undan en känsla av att vi bara sett början på en värld i förändring, känns på något sätt olustigt. Så länge som regeringar världen över inte manar till återhållsamhet vad gäller jordens resurser, hjälper varken beskattning av allt som behövs, sopsortering eller att handla ekologiskt. Vad det måste handla om är att vi byter livsstil, vilket inte är det lättaste. Men en dag står vi kanske där och tvingas ta skeden i vacker hand och rätta oss efter naturen, vilket borde vara en självklarhet.

  Medborgarlön som jag ofta kommer in på, är ett sätt att lägga om livsstil. Alla predikningar om en kommande miljökatastrof drunknar i vardagsproblemen, nutidsmänniskan klarar inte av att hantera flera problem i taget. Vad som kommer att hända blir att allt fler slås ut, på grund av att de inte längre klarar av den press människan utsätts för idag. Vårt så kallade välfärdssamhälle är baserad på ekonomisk tillväxt, ett kortsiktigt tänkande som kommer att förgöra människan snabbare, än den klimatkatastrof som påstås ska inträffa.

  En blick på verkligheten säger att troligtvis ytterligare jobb kommer att försvinna, hur många kan vi bara gissa oss till. Det gamla industrisamhället blev långlivat, men det högteknologiska kunskapssamhället är redan på väg att övergå till att bli en förväntans tidsålder. En politiskt skapad osäker tidsålder, som tvingar människor att leva på hoppet, att det en dag ska bli bättre. Men om förväntningarna kommer på skam, vad kommer då att hända? Jag tror ingen kan ge oss det svaret i nuläget.