Det har spekulerats mycket om vad som fått vår tidigare omtalade sjukvård, att dala på den Europeiska rankinglistan. Från en topplats till en i mängden av mediokra länder är inte smickrande precis. Svaret är inte att vår sjukvårdspersonal är sämre än i de länder som rankas högre än oss, anledningen kan man finna i den politiska styrningen, som på grund av sin oförmåga att organisera, orsakar kaos för alla inblandade.

  Helt ofrivilligt kom jag under vår resa till Gran Canaria i kontakt med den Spanska sjukvården på grund av en akut sjukdom. På den klinik jag besökte, Clinica Scandinavica, gavs inget tillfälle till missförstånd, eftersom en svensktalande sköterska hela tiden fanns med vid undersökningen, trots att läkaren talade en alldeles utmärkt engelska.

  Undersökningen tog runt tjugo minuter, eftersom läkaren pumpade mig om vad som kunde ha orsakat problemet. Därefter fick jag en dunderkur som räddade resten av vår vistelse där nere, men läkaren rekommenderade mig att uppsöka läkare här hemma för en kontroll. Det ska bli intressant att göra en jämförelse.

  Hur det kunnat bli så att så kallade folkvalda politiker, kunnat inbilla svenska folket att de behövs för att vårt samhälle ska kunna fungera är en gåta. Att den myten levt kvar under så många år måste anses som ett bevis på att invånarna invaggats i en falsk säkerhet, eller att de inte tänkt överhuvudtaget. Men i en tid då människan i allt större omfattning tvingas inte bara fatta egna beslut, utan numera också saknar det skyddsnät som vårt välfärdssystem egentligen ska tillhandahålla, behövs inte längre politiska företrädare. De är en onödig kostnad svenska folket inte har råd med.

  I en tid med sänkta pensioner, arbetslöshet och att sjuka människor tvingas ut i arbete, måste politiker behandlas på samma sätt. Det politiska etablissemanget är en tärande grupp, faktum är ju att deras löner betalas med skattepengar som betalas in och som rättvist ska fördelas. Som anställda av skattebetalarna har de ett socialt ansvar att återgå till sina tidigare arbeten när inte pengarna räcker till, istället för att som nu i ett ekonomiskt krisläge, ligga samhället till last.

  De närmaste åren kommer skatteintäkterna att minska, ingen kan säga med hur mycket. Eftersom statens finanser går i första hand, kommer det att bli kärvt för de offentliga verksamheterna. Att satsa pengar för att möta framtiden låter ju bra, men om den förväntade återhämtningen uteblir, kommer kostnader att släpa med under lång tid.

  Sett ur politisk synvinkel är det inte lätt att fatta beslut om neddragningar av politiskt tillsatta tjänster. Den demokratiska processen blir vanskligare när tidigare ja-sägare mister sina jobb, de sparkade står ju inte längre i tacksamhetsskuld till makthavarna. Tyvärr är det så att hela vårt politiska system är uppbyggt på att kliar du min rygg, så kliar jag din. Det hela är en otroligt förfinad form av korruption, som det påstås att vi inte har i vårt land.

  Det fåtal dagar vi varit hemma har det jag läst och hört om hur våra politiker tänker rädda vårt land undan både det ena och andra, men jag misströstar redan nu inför vad som kommer att hända efter valet. De munhuggningar och påhopp som redan startat inför valet, är precis så onyanserade som de alltid varit. För mig är de politiska signalerna som skickas ut lika förvirrande, som en trasig radiosändare ger ifrån sig.