Att sia om framtiden, det är vad allting handlar om idag. Vi vet inte vad som kommer att hända, vi kan bara gissa oss till det. Vad som är på väg att hända tycks vara att maktbalansen i världen, är på väg att ändras. Makt byggs upp genom ekonomiska resurser, pengar styr världen.

  Amerika, en gång världens rikaste land och därmed den styrande supermakten, har inte längre de ekonomiska resurserna. Än så länge hålls skenet uppe genom inblandning lite varstans i världen, men den ekonomiska verkligheten börjar ge Obama kalla fötter.

  Det är egentligen fantastiskt att det har hållit så länge. Den ekonomiska tillväxten beror till stor del på hur mycket vi konsumerar. Att konsumera har amerikanarna varit duktiga på under många år, på bekostnad av att leva över sina tillgångar och utnyttjat bankkrediter maximalt. Inte ens långivarna har ägnat en tanke åt att det en dag skulle drivas till sin spets.

  Amerikanarnas sätt att leva har spridits till många länder. Lev idag, vem vet om det finns någon morgondag, kan man förenklat förklara fenomenet. Även invånarna i vårt land har dragits med i konsumtionsyran och många sitter rejält fast i skuldfällan.

  Det tidigare så framgångsrika tunga industrierna är inte längre är inte längre drivmotorn i vår ekonomi. Jobbavdraget är idag en viktig del av den fortsatta konsumtionen, men det blir lite av att ta från de fattiga och ge till de rika. Ett land som alltid hållit solidaritetens fana högt, har halat den för välfärdens skull. Ja, det är ju för välfärden som konsumtionen måste hållas igång.

  Naturligtvis är det bara egna funderingar som ligger bakom, men tänk om det inte blir bättre än vad det är nu. Att de länder som klarat finanskrisen och lågkonjunkturen skaffat sig ett ointagligt försprång, de tidigare i-länderna får slåss om smulorna som blir över. De folkrika asiatiska länderna är på väg att bygga upp någonting på samma sätt, som en gång tog vårt land ur fattigdom och arbetslöshet, låga kostnader för arbetskraft.

  För att varor av alla de slag ska kunna säljas, krävs att de produceras så billigt som möjligt. I finanskrisen och lågkonjunkturens spår måste det till att varorna har rätt pris. De varor som är för dyra säljs inte i samma omfattning som de billiga, därför kan man vänta sig en nedgång av så kallade lyxvaror. Vad som händer med ekonomin de närmaste åren, kommer att bli avgörande.

  Med all den osäkerhet om vad som väntar oss i framtiden, måste vi komma ur de gamla hjulspåren och tänka i nya banor. Hur gör vi om inte jobben kommer tillbaka, eller ve och fasa, blir allt färre på grund av den mördande konkurrensen från de asiatiska länderna?

  Våra internationella företag har redan fabriker i de länderna, av kostnadsskäl kanske de tvingas flytta hela verksamheten dit. Sänkta löner har vi sett för första gången på många år inom våra stora företag, men vid minsta lilla tecken på uppgång i konjunkturen, kommer facket att kräva både en återställning och löneförhöjningar. Det enda företagen kan svara med är att låta flera gå från sina arbeten.

  De optimistiska tongångarna om att skapa en upplevelseindustri i vårt land och satsa på turismen, låter mist sagt som en önskedröm. Att turismen ökat från de Nordiska grannländerna beror på den svaga svenska kronan, det tackar Systembolaget och handlare i gränstrakterna för. Men vårt usla klimat lockar knappast turister från sydligare länder. Det hjälper inte att vårt land upplevs som billigt, det måste till bättre sommarväder också.

  Medelhavsländerna kunde en gång bjuda på både sol och billiga priser, den tiden är förbi efter införandet av euron. Visserligen reser många fortfarande till värmen, men de lagar maten själva, att äta på restaurang är alldeles för dyrt. Hur många hotell och restauranger som lagts ner på till och med vid de populäraste resmålen är svårt att hålla räkningen på. Enbart på Gran Canaria står femtio procent av hotellen tomma, det är numera byggstopp och många byggen står halvfärdiga.

  Av det kan vi lära oss att turismen är en vansklig satsning, om inte den svenska kronan kommer att behålla sitt låga värde, eller kommer att värderas ännu lägre framöver, förstås. Men det kommer knappast att gynna svenska folket som helhet.

Frågan är alltså vad vårt land ska satsa på i framtiden. Nöden är uppfinningarnas moder, brukar man säga, det tvingar i alla fall människorna att själva försöka lösa de problem som finns för att överleva. Det är dags att ge frihet åt människornas kreativitet och uppfinningsförmåga, vad har egentligen de makthavande politikerna för val?