Känner mig trött och hängig trots att kaffemuggen står tom bredvid datorn. Kaffet brukar få huvudet att klarna, men inte idag. Vet inte varför, antagligen orkar inte psyket med att grubbla på vad våra politiker hittar på för tokigheter.

Skådebröd åt folket var vad som bjöds förr när tiderna var kärva, folket behövde muntras upp för att inte deppa ihop. Så fungerar det inte längre tyvärr, det är därför det måste hållas skrattkurser för att lära stressade nutidsmänniskor den ädla konsten.

Förra veckan flög det av någon anledning för mig att jag för något år sen, skrev flera noveller om lite udda människor som aldrig publicerats. Visserligen är väl de flesta av oss udda innerst inne, men vågar inte vara oss själva. Det förväntas av oss att vi ska passa in i ett samhälle som skapats utifrån en mall, där det förutsätts att alla tycker och tänker lika. Eftersom vi inte gör det, växer klyftan för varje år mellan de som i god tro försöker förbättra vårt samhälle och människorna som tvingas leva i det.

Naturligtvis kommer det här att bli ett problem ganska snart. Det kan inte bli annat när personer som säger sig ha mandat att föra folkets talan, trugar på folket saker de inte vill ha. Vad som händer den dag folket fått nog är svårt att sia om, men förhoppningsvis kommer det att leda till att "vanligt" folk får det bättre.

Nåja, varför inte glömma bort allt eländes elände och tänka på någonting annat än alla försämringar som de politiska besluten ständigt skapar. På något sätt känns det som att det är dags att dela med mig av det jag lekte fram för att skingra tankarna en gång. Märkte att tiden gått snabbare än jag kunnat ana och tvingades därför ändra lite för att berättelsen inte skulle kännas omodern, ändå rör det sig bara om några år sen jag skrev novellen. Man kan förstå varför våra politiker inte hinner hänga med i svängarna.

Hursomhelst tänker jag nu lägga ut min knasiga novell för att lätta upp stämningen och förhoppningsvis få er som brukar läsa min blogg, att kanske dra på smilbanden. Det skadar ju inte att läsa lite tok ibland, även om det fanns ett allvar, eller snarare en dröm om ett varmare och mjukare samhälle bakom mina tankegångar när jag skrev ner det som då flög för mig. Så håll till godo några dagar framöver med någonting lättsamt, som omväxling till mitt ständiga hackande på politiker och byråkrater.

Suveränt!

En sommarnovell av

Sven-Erik Hemlin

Det var ett i all hast sammankallat viktigt möte, som fick ett rykte att spridas som en löpeld på tidningen VVF:s redaktion. Att det skulle bli ett viktigt möte, var vad de som först fört ryktet vidare egentligen sagt. Eftersom rykten har en underlig förmåga att skapa en höna av en fjäder, ändrades ryktet följdriktigt nästan omgående till, att det skulle bli drastiska neddragningar av personal.

  Ett illavarslande rykte, som fick många att darra framför sina datorskärmar och ängsligt snegla mot det rum, där hjärntrusten på redaktionen samlats. Många såg det som en ödets ironi att själva befinna sig i en situation, där de inte visste sanningshalten i det rykte som för varje minut blev värre och värre.

  Tidningen VVF, en förkortning av Vi Vet Först, var nämligen en tidning vars hela existens, vilade på en så bräcklig grund som att sprida rykten till sina läsare. Nu hade medarbetarna själva drabbats, vilket fått många att inse, att ingen gick säker i finanskrisen och den nya vingliga ekonomins kölvatten.

   Visst hade tidningen så här långt haft en trogen läsekrets som älskade skvaller, men det gick ju inte i längden, att ljuga ihop den ena rövarhistorien efter den andra. Att det var alldeles för ont om verkligt stoff till artiklar om kändisar, var de anställda pinsamt medvetna om.

  Även bland de personer som kallats till mötet, var det en förtätad stämning. De hade ju också hört ryktet om personalneddragningar cirkulera innan de gått till sammanträdesrummet. Med ängsliga nollställda ansikten, satt de runt det hästskoformade bordet i väntan på det som komma skulle.

  Inte blev stämningen bättre när redaktionschefen Ulla Berg med sammanbitet ansiktsuttryck komma in i rummet. Förvånade såg de henne rycka i ett snöre och med en smäll vecklade en Sverigekarta ut sig på kortväggen. Med återhållen andedräkt riktades allas ögon mot kartan, där en röd ring ritats kring något som på håll inte ens kunde ses som en liten prick.

  Att statliga verk utlokaliserades till de mest underliga platser visste alla, men var det meningen att även tidningen skulle flyttas till någon glesbygd? Inte kunde det väl vara så, att ett saftigt glesbygdsstöd låg bakom alltihop? Några fler frågor hann aldrig dyka upp i huvudet på de närvarande, för redaktionschefen knackade med en pekpinne mot ringen på väggkartan och sa:

  – Ser ni den här röda ringen? Den är orsaken till att jag trummat ihop det här mötet med så kort varsel. Det är så här förstår ni, att jag råkade snappa upp en panggrej för några dagar sen. Man måste smida medan järnet är varmt sägs det, men jag smörjde en kille med en resa till Mallis istället. Ja, jag var tvungen att göra det, för att få reda på adressen till en smart och fullkomligt okänd aktieklippare. Det jag fick reda på är, att det inte är någon duvunge vi har att göra med. Kan ni tänka er, två mille i reavinst förra året när dom flesta förlorade pengar. Att det dessutom är en helt vanlig privatperson, är väl inte fy skam, eller vad säger ni?

  Den samtidiga utandning som gjordes, fick kartan på väggen att fladdra till.

  – Vad vi vet, fortsatte redaktionschefen, är att den här börsklipparen är bosatt på en plats som av oss storstadsbor, kan betecknas som en plats bortom all ära och redlighet. Med andra ord bor den här mannen – för det är en man – så långt ut på vischan som det är möjligt. Om det är en ödets nyck eller inte, men en som har sånt flyt när det gäller aktieaffärer, bor i en liten håla som heter Bakvattnet.

  Några lågmälda skratt hördes i rummet. Vissa stirrade bara dumt, eftersom de inte var säkra på om det var ett skämt eller inte. De sken dock upp när redaktionschefen fortsatte:

  – Nu när vi fått nys om det här, gäller det att snabbt som ögat få dit nån som kan intervjua karln. Har nån av er ett förslag om vem vi ska skicka dit?

  Frågan följdes av en tystnad som om en knappnål fallit till golvet, skulle det pyttelilla ljudet, fått allesammans vid det hästskoformade bordet att reagera som vid en explosion.

  – Nån måste väl ändå vara den rätta för ...

  Redaktionschefen tystnade och vände sig mot den unge man, som utan att knacka kommit in genom dörren och tyst stått där en stund.

  – Vi sitter i ett möte, sa redaktionschefen. Var det nåt särskilt du ville?

  – Var ända in i helsike ligger Mallis nånstans? sa den unge mannen och höll fram ett stort brunt kuvert.

  I förvåningen över frågan, tog redaktionschefen brevet ur hans hand och stirrade på honom.

  – Vet du inte att man säger Mallis istället för Mallorca? sa redaktionschefen snäsigt.

  – Nä, men nu vet jag, sa den unge mannen och vände på klacken. Han var precis på väg ut genom dörren, när det skrapade till från stolsben mot golvet och någon med hög röst sa:

  – Varför kan vi inte skicka iväg den där. Något som fick de andra runt bordet att av bara farten instämma och redaktionschefen att ropa:

  – Kom tillbaka! Vilket fick den unge mannen att stanna i dörröppningen och vända på huvudet.

  Redaktionschefen hade ett svagt minne av att den unge mannen var en praktikant som arbetsförmedlingen skickat över. Men i övrigt visste hon inte ett dugg om honom. Praktikanter kom och gick i en aldrig sinande ström och gjorde en inte alls föraktlig arbetsinsats utan att kosta något.

  – Vem föreslog att vi skulle skicka iväg den här killen? sa redaktionschefen och lät blicken svepa över personerna vid bordet.

  – Det var jag, sa Gittan Sandberg, som för det mesta fick hålla på med bröllopsrykten.

  – Och varför om jag får fråga? sa redaktionschefen och såg ut som ett levande frågetecken.

  – Jo, sa Gittan Sandberg, svaret är ju hur enkelt som helst. En som dragit sig undan som den här snubben tydligen gjort, kan nog känna lukten av en tidningsmurvel på flera mils avstånd. Skulle det inte vara perfekt att skicka någon som inte är det? Det är ju bara att utrusta killen med en bandspelare och sen får han snacka runt med snubben.

  Ett mumlande hördes i rummet och redaktionschefen stirrade på den unge mannen och mätte honom med blicken. Skäggig, långhårig och med urusel klädsmak, var det första som for igenom hennes huvud. Det var ju perfekt helt enkelt! Om någon skulle passa in ute i obygden, så var det den här killen.

  – Men Gittan, vad smart du är! sa redaktionschefen och la i samma andetag till: Vad heter du, grabben?

  – Magnus Elonsson, sa den unge mannen. Men dom flesta kallar mig för Maggan.

  – Maggan, sa redaktionschefen, du ska ut på ett viktigt uppdrag. Du kommer till och med att få betalt för det. Hur är det, har du körkort?

  – Nog har jag styrlapp alltid, men ingen kärra, sa Magnus Elonsson.

   – Utmärkt, sa redaktionschefen. Jag ska se till att någon ger dig en muntlig snabbkurs i konsten att intervjua en person. Sen är det bara för dig att sticka iväg.

   – Jaha, och vart ska jag åka då? sa Magnus Elonsson.

   – Du ska åka till ett ställe som heter Bakvattnet, jag har vägbeskrivningen på mitt kontor. Eftersom vi har resurser ska du få låna vår reservbil som står i garaget, en liten Atos. När jag tänker efter väcker förhoppningsvis den precis som du, inte nån uppmärksamhet därute i obygden. Nåja, när du väl tagit dig dit, är det bara att snacka runt med en som heter Hubert Karlsson. Ska väl inte vara nåra problem, eller hur?

   – Möjligtvis att hitta dit då, sa Magnus Elonsson.

*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Muskeltränaren har använts sparsamt senaste veckan men ändå har midjemåttet minskat med 1 centimeter. Istället för att använda den tre gånger per dag har det bara blivit en och hoppat över två. Känslan att kunna göra saker jag inte kunde göra tidigar...

Det har nu gått tre veckor sen jag började med muskeltränare för att komma i mina sommarbyxor. Målet var nått för en vecka sen, därför har jag slarvat lite under veckan som gått. Den enkla grejen har i alla fall visat sig både bränna fett som man säg...

Har nu använt den enkla muskeltränaren EMS i två veckor. Både mål och förväntningar var inte högst ställda, jag ville bara kommer i sommarbyxorna jag hade förra sommaren. Pandemin, en usel höst och vinter med en vår som varit både blöt och kall, har ...

Är nu inne på andra veckan med att använda en EMS muskeltränare. Om den bränner bukfett har jag inte kontrollerat än, satte som mål att vänta två veckor på om det fungerar eller inte. Vad jag däremot upptäckt är att den faktiskt stärker magmusklerna....

Pandemin har betytt att alla tvingats ändra på sättet att leva. De flesta har blivit mindre rörliga, kollat på Tv eller streamat serier.Många har börjat läsa igen, det som verkar gälla nu är e-böcker. Vädret sen i höstas har knappast lockat till prom...