Det är skillnad på folk och folk i dagens Sverige, trots försäkringar från de politiska makthavarna att det inte är så. Tydligast märks det på den arbetslinje alliansregeringen och vår statsminister tycks vurma för. Den aviserade skattesänkningen kommer att kosta runt tio miljarder och ska ge några hundra mer i plånboken för de som anses ska belönas. För mig ser det ut som att de som har ett jobb, behöver uppmuntran för att orka jobba vidare och försörja allt fler.

Men att uppmuntra människor som jobbar inom de offentliga skattefinansierade verksamheterna med skattesänkning, är det verkligen så klokt? De flesta jobben som försvunnit är inom det privata näringslivet, där varje skattekrona är viktig för de offentliga verksamheterna. Försvinner etthundratusen jobb inom det privata näringslivet, måste etthundrafemtiotusen bort från de offentliga verksamheterna för att få balans i den offentliga ekonomin. Kan det vara så att vår finansminister inte uppmärksammat den för många räknekunniga så självklara orsaken till de offentliga verksamheternas ständiga brist på pengar, eller har han tystats ner?

Naturligtvis börjar de som pensionerats efter runt femtio års slit och som hoppats få njuta av vad de jobbat ihop till staten och kommunerna, fundera över på vilket sätt de kommer att belönas. Ser man tillbaka, har dessa äldre under sitt långa arbetsliv kämpat med att inte bara försörja sig själva och sina familjer, utan också genom världens högsta skattetryck försörjt de offentliga verksamheterna. Om inte det är någonting värt, borde det vara en varningsklocka för alla som fortfarande har ett arbete. De kan inte räkna med att få någonting tillbaka för sin samhällsinsats, det är bara politiskt aktiva som kan räkna med det.

Alldeles säkert skulle de nuvarande politiska makthavarna (precis som Mona Sahlin och de övriga i oppositionen) vilja bättra på pensionerna, om det inte var politiskt ogenomförbart. Pensioner till alla de som haft ett politiskt uppdrag måste gå i första hand och det är inga småpengar det handlar om.

Naturligtvis måste det vara svårt för de politiska makthavarna att förklara för de äldre att de inte bara kan tänka på sig själva. Gamla människor har ju nästan allt de behöver, om man undantar tänder som de inte haft råd att underhålla de senaste tjugo åren, förstås. Dessutom är de vana att vända på slantarna och kan klara sig på att äta gröt och köpa bröd och andra produkter med kort eller till och med utgånget datum för att hålla nere matkostnaderna. Därför är det viktigt att de är solidariska med alla de tidigare politiskt aktiva, som inte kunnat (eller inte kan) få ett jobb där de tjänar lika mycket och inte heller lärt sig att leva på några ynka tusenlappar i månaden.

Trodde i min enfald att alla uttalanden om att vi nu går mot ljusare tider skulle sätta fart på ekonomin. Svenska folket har börjat lätta på plånboken och många ekonomer drar en lättnadens suck. Efter att ha läst hur mycket svenska folket lånat enbart under det senaste året, kan man fråga sig om det är en konstlad förbättring av köpkraften vi kan se just nu. Varje dag fortsätter små och medelstora företag att gå omkull och allt fler människor blir arbetslösa, vilket måste betyda att vi ännu inte nått botten.

Det som oroar är att vi än så länge inte kunnat räkna in hur många som blivit fattiga det senaste året, vilket antagligen är den låga räntans förtjänst, inte de politiska åtgärderna. Först den dag räntan höjs till en nivå runt fem procent, visar det sig vilka som varit överoptimistiska och framöver tvingas leva ett liv i fattigdom. Kronofogden som redan nu har fullt upp med havererade ekonomier, är väl en av få branscher som kan behöva folk i de närmaste åren.

På sätt och vis är väl allt som händer någonting naturligt. Bygger man ett korthus får man räkna med att det rasar ihop, så är det bara. Men när det gäller hur våra liv kommer att se ut i framtiden, vet vi egentligen ingenting. Ja, egentligen är ju allting oförutsägbart, ingen vet i förväg vad som väntar oss i livet, vi kanske rent av mistar det. Eftersom vi inte vet någonting om vad som väntar, hur ska vi då kunna förutsäga hur det blir om ett år? Stackars satar som oroar sig över att vattennivån kan komma att höjas medf en meter år 21000, det kanske sker om fem år, om det vet vi ingenting. Det enda som med säkerhet kan sägas om framtiden är att alla teorier som framförs om vad som kan hända, bara är kvalificerade gissningar.

Antagligen har allt det som händer någonting med livets lotteri att göra, som min mamma påstod att vi alla lever i. En del tilldelas en vinslott vid födseln, väldigt många får nitlotter. Ser man till det enorma Pyramidspel vi tvingas delta i med våra skattepengar, är det lätt att se vilka som fått vinstlotter, det börjar väcka en avundsjuka som kan få katastrofala följder om ingenting görs för att blidka förlorarna.

Valet nästa år kommer inte att handla om jobb eller höjda skatter för att rädda välfärden, det kommer att handla om att alla måste behandlas lika i vårt land. Politiska företrädare måste behandlas på samma sätt som ett affärsbiträde, metallarbetare eller byggjobbare som mistar jobbet, när deras politiska förtroendeuppdrag upphör.

För att följa den jobblinje som omhuldas av regeringen bör även avdankade politiker ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, ingen särbehandling där inte. Den sociala kompetens de säger sig ha, måste väl ändå vara värdefull för någon bransch. Kanske vid någon återvinningscentral, eftersom de antagligen vet allt om det gamla och invanda, men aldrig riktigt kunnat ta till sig det nya.

Många av våra politiskt aktiva säger sig brinna för att skapa ett samhälle där alla är lika mycket värda, men att genomföra det betyder att de rycker undan mattan för sig själva. Inte undra på att misstron mot politiker och vad de kan tillföra vårt samhälle blomstrar för fullt, så mycket dynga som sprids av dessa så kallade folkvalda.

Jag hoppas verkligen att vår statsministers förhoppning om att kunna hänga sig kvar vid makten under lång tid inte blir verklighet. Vad vi behöver är ständig förnyelse där nya förmågor får chansen att visa vad de kan. Kanske är det dags att en politiker bara får ha sitt uppdrag i två mandatperioder, sen är det dags att gå vidare i livet. Ett rimligt krav som skulle få slut på att fel personer letar sig till politiken i förhoppning om att bli försörjda av invånarna till döddagar.

Stoppa den politiska karusellen som tycks sakna säkerhetsspärr, det är många som vill hoppa av.