Gamla gubbar ska inte klippa höga björkhäckar, det lärde jag mig igår. Bocken jag stod på gled undan och efter ett cirkusnummer hamnade jag på backen inne i häcken. Tidigare har jag haft ont i en axel, nu är jag öm lite här och var i muskler jag inte visste om att jag hade.

Nåja, nog om det. Här kommer fortsättningen på novellen som började igår, hoppas du uppskattar lite galenskap i påhittad form, istället för det som påtvingas oss av våra politiker.

*

Att våren äntligen kommit, var den första tanke som slog Hubert Karlsson när han kom ut på farstutrappan och kände solstrålarna värma genom den mossgröna flanellskjortan. Samtidigt tänkte han att den femtonde maj, skulle den väl egentligen ha kommit för länge sen, men slog snabbt bort den tanken. Han hade vant sig vid att ta dagarna och vädret som det kom, även om han föredrog sol och värme istället för kyla, regn och rusk.

  Och visst tyckte han det var trevligare att se på en nästan helblå himmel, än en gråsvart som aldrig lyckades locka honom att lämna stugvärmen. Om det inte varit för några ynka moln som mest liknade utslängda små bomullstussar, hade det varit som himlen i charterbolagens kataloger, som han älskade att bläddra i.                    

  Inte för att han tänkt resa någonstans, det fick andra göra hur mycket de ville. För honom räckte det att se glada människor leka och sola sig på solbelysta sandstränder med ett blått hav i bakgrunden. Bilder på människor som badade i eller låg på solsängar runt pooler däremot, bläddrade han snabbt förbi. Han kunde inte förstå hur folk var funtade, som åkte till sol och värme för att plaska i en pool, när det fanns ett hav i närheten.

  Men just nu när solen strålade, behövdes inga broschyrer om fjärran länder. Tacka vet jag Sverige, tänkte han, när solen värmde både hans kropp och ansikte. Det kunde inte bli mycket bättre någon annanstans.

  Smaken av morgonkaffet satt fortfarande kittlande kvar på tungan. Morgontidningen var avklarad, den hade hans hustru Helga läst högt för honom om det han ville höra. De lokala nyheterna rymdes på en smal spalt i tidningen, så de var snabbt avklarade, börssidan däremot brukade ta en kvart. Resten fnyste han åt, eftersom det mesta var saker som hänt i Fjollträsk – som han alltid kallade huvudstaden. Dom som var dumma nog att bo där, fick skylla sig själva.

  Med tidningen och kaffet avklarat har jag ju nästan gjort ett halvt dagsverke, tänkte han, sträckte lojt på sig och satte tummarna under de breda färggranna hängslena. Han kisade mot solen, som till färgen påminde honom om den gula Västerbottenost han nyss skurit tjocka skivor av.

  Han lät blicken glida ut över sina ägor, som han själv alltid tänkte om sitt gamla bondhemman. Det enda som vittnade om att det en gång varit lantbruk på ägorna, var de rostiga skeletten av en uppochnedvänd höräfsa och ett slåtteraggregat som stod kvarlämnade ute på ängen. Den som lämnat redskapen på ängen, hans svärfar, var den sista som slagit den. Hubert visste inte ens hur man gjorde.

  Den gamla ladugården som inte inhyst några andra djur än råttor sen han tagit över gården, lutade betänkligt åt ena kortsidan. Det hade knarrat rejält i ladugården under vintern när snön legat meterdjup på taket, men än stod den kvar. Blev det bara en rejäl snövinter, skulle den alldeles säker rasa ihop och då skulle han slippa riva den. En angenäm tanke som fick Hubert att le mot solen. Arbetade, var det bara dumt folk som gjorde, tänkte han.

  – Suveränt! ropade Hubert så högt, att en flock skator skrämda flög iväg från sin plats i björken alldeles framför huset.

  – Vad sa du? sa hans hustru Helga inifrån huset.

  – Jo, jag sa att det är suveränt, sa han. Jag menade vädret alltså.

  – Jaha.

  – Allting annat är inte dumt det heller, sa han och såg ut över det solbelysta landskapet som låg framför hans ögon.

  – Nä, visst har vi det bra.

  – Det var ju det jag menade, sa han. Vi bor ju mitt i Guds gröna natur och inga grannar som stör oss.

  – Inga grannar som stör oss, men det finns ju andra. Det kommer då i alla fall en bil hitåt, hörde han sin dotter säga från balkongen ovanför hans huvud.

  – Vad säger du, Lisa? Kommer det en bil? Hubert stirrade nedåt den smala krokiga vägen som ledde upp mot huset, men såg bara något som liknade en liten röd korvkiosk komma guppande på den minst sagt gropiga vägen.

  Lisa Karlsson hade från balkongen sett den lustiga lilla röda bilen redan vid vägskälet, drygt ett par hundra meter från gården. Den hade stått stilla en bra stund, innan den svängt upp mot deras gård. Oavsett vilket ärende den som rådde om bilen hade, var det i alla fall roligt med främmande. Att lantbrevbäraren brukade komma upp till gården någon gång i veckan, räknades inte som främmande, även om han alltid drack en kopp kaffe varje gång.

  – Bry dig inte om vem som kommer, utan sätt dig vid datorn istället, sa Hubert, som råkat se något betydligt intressantare. Ser du gråsparvarna som sitter på telefonledningen, Lisa?

  – Visst farsan, vad är det med dom då?

  – Ett tecken naturligtvis, sa Hubert. Och eftersom dom är så många, kan du gott passa på och köpa nåra tusen Ericsson och Telia. Dom har ju med telefoner att göra.

  – Men farsan! Både Ericsson och Telia åker ju jojo opp och ner.

  – Dom går snart opp båda två ska du se, sa Hubert och vände blicken mot det lilla röda korvkioskliknande föremålet, som försiktigt snirklade sig fram mellan all bråte och decimeterdjupa gropar som fanns på den stora gårdsplanen.

  Makligt gick Hubert ner från trappan för att ta en närmare titt på det underliga ekipaget. Herre min skapare, inte kan väl det där vara en bil, tänkte han och kliade sig i huvudet. Men att det verkligen var en bil, märkte han när den stannade en liten bit ifrån honom. Ur den klev en ung man, som med stora ögon såg sig omkring.

  För Magnus Elonsson var det en minst sagt omtumlande upplevelse att se gården på nära håll. Allt verkade förfallet och skrot blandat med annan bråte låg lite här och var på gårdsplanen. Det var klart, en börshaj kunde kanske kosta på sig att vara bohem, själv levde han ett bohemliv utan pengar. När han tittat runt och blicken till slut fastnat på Hubert, sa han:

  – Det var ett helsike att hitta hit. Jag trodde Bakvattnet bara var några kåkar, men det är ju stort.

  Hubert blev stum. Bara det fantastiska att en fullkomligt okänd människa gjort sig besvär att leta sig fram till gården, var mer än han kunde fatta. Han blev glad när Lisa ropade från balkongen:

  – Hallå där, vad är du för en?

  Hubert smålog för sig själv när han såg den unge mannens gapande mun, efter att ha tittat upp mot balkongen. Nu jäklar tände det till direkt, tänkte han. Giftasvuxen hade Lisa varit i flera år, så det var på tiden att hon snärjde en karl. Nog hade det funnits några grabbar som ränt efter henne, men endera hade de inte fallit henne på läppen, eller kanske varit svårfångade. Men den här såg då både trevlig och lättsnärjd ut.

  Hursomhelst ser han inte ut som nån storstadsbo, tänkte Hubert, när han såg på det glesa ovårdade helskägget och det långa svarta håret, som var hopsatt i nacken med en färggrann snodd. Det hade faktiskt sett ut som om killen haft en lång hästsvans som vispat till bak på ryggen, när han hastigt vridit huvudet åt Lisas håll.

  Nåja, oavsett var han kom ifrån, var han i alla fall klädd som folk, tänkte Hubert. De urblekta jeansen och en svart tröja under en jeansjacka som tycktes ha varit med om en hel del, var en klädsel helt i Huberts smak. Kläderna vittnade om att det var en rejäl grabb och ingen fisförnäm snobb. Dessutom såg han snäll ut och rodnaden som slagit upp i hans ansikte, visade med all tydlighet att han var blyg.

  – Jaha, och vad vill du då? sa Hubert när han tittat färdigt, vilket fick Magnus att hoppa till.

  Förklaringen som Magnus tänkt komma med blev bara till ett kraxande ljud, eftersom Lisa sin vana trogen när hon hade bråttom ner från balkongen, klättrade nerför spaljén på husväggen.

  Förvånad såg Hubert ögonen på den unge mannen rulla som bollar i hans huvud. Grabben verkade inte vara bortskämd med att se vad jäntor har precis, tänkte han. För en jänta som klättrar nerför en spaljé och visar opp en snygg ändalykt, där ett par gula trosor skymde det mesta var väl inget märkvärdigt. På teve hade han då själv sett fruntimmer som inte haft en tråd på kroppen. Men grabben var kanske en sån som inte tittade på teve, det fanns ju ungdomar som inte gjorde det hade han hört.

  Magnus gav ifrån sig ett nytt kraxande läte, innan rösten klarnade och han sa:

  – Har jag verkligen hamnat hos Hubert Karlsson?

  – Han och ingen annan, sa Hubert. Och jäntan min heter Lisa, fortsatte han. Inga dåliga grejer, eller vad tycker du?

  – Sluta fjanta dig, farsan, sa Lisa som kommit fram till dem. Ser du inte att han blir generad.

  – För vadå? sa Hubert.

  – Inte vet jag, sa Lisa och studerade oblygt Magnus.

  – Han hade då mål i mun och fråga om jag var Hubert Karlsson i alla fall, sa Hubert.

  – Varför ville han veta det? sa Lisa och stirrade ännu mer. Jösses, han är ju gullig, tänkte hon. Precis en sån som hon önskat sig skulle dyka upp en vacker dag. Visserligen tyckte hon inte om vildvuxet skägg och långt hår, men det gick ju alltid att ändra på. Hon kom av sig i sitt fantiserande när Hubert sa:

  – Inte vet jag. Fråga honom för fasiken och vände ryggen åt de båda och gick mot huset. Vill han ha kaffe, får du säga till morsan att sätta på pannan, la han till.

  – Inget kaffe, tack, sa Magnus.

  – Jaså, du kan prata, sa Lisa och log mot honom. Vad heter du?

  – Magnus... Magnus Elonsson.

  – Jaha, och vad vill du farsan då?

  Magnus blick irrade lite överallt, men stannade till slut på Lisa. Ögonen verkade famla i luften, för att få in den bara en meter ifrån honom leende Lisas ansikte i fokus. De röda läpparna och de bländ-vita tänderna fick honom att tänka på någon reklambild. Måste ha varit reklam om friluftsliv eller någonting sånt, tänkte han. Med en märkbar kraftansträngning sa han:

  – Din farsa ... är det han som ... äh …, är så fenomenal på aktier?

  – Du är inte klok! Lisa började skratta och buffade honom lekfullt med handen i bröstet.

  – Är det inte sant att han tjänade över två miljoner på aktier förra året?

  Lisas skratt kom av sig. Hur kunde den här killen veta det? Och visst hade han rätt, dom hade tjänat en massa pengar på aktier, men det hade ju bara berott på ren tur.

  – Visst är det sant sa hon. Men du förstår, farsan kopplar jämt ihop nånting han ser med en aktie. Det kan vara nästan vad som helst, men det funkade ett tag i alla fall. Är det fenomalt, så är det väl det då. Apropå farsans snilleblixtar, hur mycket är klockan?

  – Snart halv tio, sa Magnus efter att ha sneglat på klockan.

  – Jösses, då måste jag in och slå på datorn, sa Lisa och snodde runt. Häng med får du se farsans snilleblixt idag.

  Magnus stirrade efter henne när hon med lätta fjädrande steg gick mot huset. Först nu upptäckte han att hon var barfota. Det fanns något eggande i hennes sätt att gå, som fick blodet att rinna som vit-glödgat järn genom hans ådror. Utan att han själv var medveten om det, började han springa efter henne.

*

Forts. följer i morgon.