Hösten har så sakta smugit sig på och man kan fundera över vart sommaren tog vägen. Den senaste veckan har varit solig och varm, men det vackra vädret hade vi kunnat fått tidigare, inte när det är dags för skolorna att börja igen. Våra unga behöver sol och värme lika mycket som vi gamla.

Det har varit en annorlunda sommar. Frugan har märkt att växtligheten i rabatterna inte varit som förr om åren, det enda jag märkt är att gräsklipparen inte använts så många gånger i sommar. På något underligt sätt känns det som om naturen tagit en andhämtningspaus i år och våra så kallade folkvalda tycks ha gjort samma sak.

Vad det handlar om tycks vara en väntan på att världsekonomin ska skjuta fart igen, det är ju en förutsättning för att vårt välfärdssystem ska kunna fungera. Nya friska pengar måste fram varje år, det behövs ekonomisk tillväxt för att klara av de ständigt ökande offentliga kostnaderna. Anledningen till det är att en alldeles för stor del av befolkningen får sina löner betalda med skattepengar. Vad vi försökt oss på är att skjuta ett berg som för varje år växt på höjden framför oss.

Naturligtvis blir det tvärstopp en dag och kanske är vi där nu och ställs inför att stanna upp där vi är, ta en rejäl omväg, eller spränga bort toppen för att komma över till andra sidan och hitta en framkomlig väg. Det är väl det som är så spännande med att möta en framtid, vi inte vet någonting om.

Naturligtvis finns det massvis med människor som ensamma, eller genom att slå sina kloka huvuden ihop med någon likatänkande, försöker hitta andra mindre drastiska lösningar. Kommunerna exempelvis ska kunna spara pengar genom att dra ner på kultur och fritidsaktiviteter har någon kommit fram till. Att en representant för en tankesmedja levererat denna intellektuella härdsmälta, kan ju bero på värmen som drabbat oss några dagar. Någon annan anledning kan man inte hitta till att en i vanliga fall förhoppningsvis intelligent person, försöker hitta en politiskt korrekt lösning på kommunernas penningproblem.

Den enda kultur som det måste skäras ner på är den politiska, det har jag varit inne på tidigare. För visst finns det en märklig politisk kultur, det visade Gotlands före detta landshövding, Marianne Samuelsson med all tydlighet. Vad hon sa på smygbandandningen, var vad hon lärt sig inom politiken. Konsten att bevara traditionen att stödja makthavare inom vårt näringsliv på ena eller andra sättet, är ju att det sker i tysthet.

Vad hela den här affären visade svenska folket är att det är skillnad på folk och folk. En vanlig Svensson hade fått ställa sig i kön på AF, Samuelsson hamnar på en reträttplats vid regeringskansliet. Det är vad den politiska kulturen handlar om, att ta hand om varandra på bästa sätt när någon råkar göra bort sig. Nästa gång kan det vara de själva som hamnar i blåsväder, skandaltörstiga tidningsmurvlar och illojala medarbetare finns överallt.

Det märkliga i alla resonemang när det gäller skattefinansierade verksamheter är att ingen tycks tänka på att de skatter som betalas, är betalning för tjänster som ska utföras av de offentliga verksamheterna. Inte fasiken är politiskt tillsatta tjänster någonting som folk är villiga att betala med i sitt anletes svett inbetalade skattepengar. När man talar om själva kärnan i vårt välfärdssystem, skola, vård och omsorg, ska det vara en självklarhet att dessa verksamheter prioriteras. Blir det någonting över, borde de pengarna satsat på våra urusla vägar. Man kan fråga sig om vägskatterna går åt till att betala politikers löner och pensioner, vart tar de annars vägen?

Att ta sitt samhällsansvar och drastiskt skära ner på antalet heltidspolitiker borde vara en självklarhet, om det överhuvudtaget finns något sunt förnuft hos våra så kallade folkvalda. Politiskt aktiva ska finnas ute i arbetslivet, inte i maktens korridorer. Det är först då vi kan få en fungerande demokrati och förhoppningsvis ett samhälle där alla är lika inför lagen.

Vad det handlar om är att även de så kallade folkvalda måste utsättas för det många av invånarna utsätts för varje dag av offentliga verksamheter. Resultatet av politiska beslut som utförs av handläggare inom Försäkringskassan är bara ett skräckexempel. Men jag kan förstå de politiska makthavarna, det är omöjligt att vistas i två världar samtidigt, det har många politiskt tillsatta personer visat med all tydlighet.