Mitt i gräsklippandet med lömska bromsar anfallande bakifrån och hastigt uppdykande moln som utan förvarning gav ifrån sig en rejäl skvätt, slog det mig att man ska akta sig för att ha för högt ställda förväntningar. För det är väl vad vi alla har inför sommaren. Värme, sol och lata dagar är ju vad vi behöver för att klara av den långa trista och mörka vintern.

Sommaren så här långt när vi så smått är på väg in i höstskymningen, har väl för de allra flesta inte blivit som vi hoppats. Det är väl anledningen till att många klagar över att de känner sig trötta och hängiga. Ja, nu gäller det förstås i vår del av landet, den del som av många kallas Sveriges rövhål. Vårt län är aldrig med i soltoppen, däremot bör vi ligga bra till i regnligan. Man kan förstå vad som inspirerade Thomas Ledin när han skrev Sommaren är kort.

Vårt län ligger i alla fall i topp när det gäller ungdomsarbetslöshet, om nu det är någonting att skryta över. Eftersom det ofta skär sig mellan kommunledningarna och näringslivets talesman i länet, går maktkampen ut över de arbetslösa.

Samma sak med den maktkamp vi haft i många år inom vårt landsting som orsakat skattehöjningar på löpande band. Följden har blivit att den politiska ledningen har utökats med flera landstingsråd under åren, men det är också det enda märkbara, resten är det bäst att dra en barmhärtighetens slöja över.

Förklaringen till allt elände är nämligen att det är politiskt ogenomförbart att ändra på den fastlagda politiska kursen i vårt län. Den förklaringen har i alla fall det senaste tillkomna landstingsrådet gett länets invånare. Tacka för det, lösningen är ju att ta av politikerna beslutsrätten och låta de som vet hur en slipsten ska dras få bestämma. Tack och lov frånsäger nuvarande landstingsledningen beslutsrätten frivilligt genom sitt agerande.

Vad det beror på att det röda Gävleborg (som vårt län kallas) alltid hamnat på efterkälken finns det många förklaringar till. Elaka tungor påstår att de som tagit på sig att representera folket, sett till att själva sko sig, eller bygga monument över sig själva. Det sägs till och med att det under så många år dominerande partiets företrädare (som säger sig värna om de svaga grupperna i samhället), medvetet sett till att det finns en stor grupp svaga och behövande.

Smart tänkt kan tyckas för vilka skulle de annars kunna lova förbättringar vid varje val, eftersom medelklassen varit svårflirtad, ja, rent av kallsinnig. Det har alltså gällt att hålla skaran av missnöjda lågavlönade och fattiga så stor som möjligt för att kunna sitta kvar vid makten.

Någonstans gick det tydligen fel i uträkningen, eller så har de gamla trogna väljarna gått ur tiden, för väljarstödet blir mindre vid varje val. De unga arbetslösa borde ha fungerat som nyrekrytering för det i länet tidigare så stora partiet, men inte ens det har fungerat.

Eftersom nytänkande inte varit partiets starka sida, har de ledande använt sig av en taktik som fungerade strax efter andra världskriget och som med lite finputsning, borde fungera även i vår moderna nutid. Men när partiets företrädare i dagsläget talar sig varma över hur skattehöjningar ska kunna bevara vår välfärd (det lilla som finns kvar av den för vanligt folk), talar de för döva öron. Ja, egentligen beror det väl på att en stor del av de unga har svårt med att läsa och skriva efter avslutad skolgång, vilket betyder att de har berövats sitt hemlands språk och begriper inte ett dyft av det politikerna säger eller skriver. Att även de äldre inte begriper vad de säger eller skriver, beror på att makthavande politiker använder ett inövat språk med obegripliga ord som kan tolkas på många sätt. Det gäller att kunna göra kovändningar ifall det visar sig att de varit ute i ogjort väder.  

Vad man kan utläsa av det som händer på den politiska fronten och hur budskapen når fram, är det Piratpartiet och SD som i dagsläget talar ungdomarnas (men även många äldres) språk. Eller snarare stryker dem medhårs och inte mothårs som de övriga etablerade partierna. Eftersom det efter allt tal om pensionssänkningar nu mullrar rejält i pensionärsleden som känner sig överkörda, bäddar det för en riktig rysare vid valet nästa år. Det blir de etablerade partierna som får ta smällen, så fungerar det för det mesta.

Naturligtvis blir ingenting bättre av ett politiskt kaos, men det kanske påskyndar en förändring av vår föråldrade politiska samhällsstyrning som kostar alldeles för mycket. Bristen på skattepengar är väl vad som tydligast kommer att märkas när krisen är över för företag och ”vanligt” folk, det tar nämligen mycket längre tid för den offentliga ekonomin att repa sig.

Den pågående finansiella krisen och lågkonjunkturen kommer att skörda offer bland människor som trodde sig vara skyddade mot allt. Men kan man rucka på de äldres pensionsavtal, går det att göra samma sak med de så kallade folkvaldas pensioner och fallskärmar, alla ska ju behandlas lika i det här landet. Det är i alla fall vad man hört senaste dagarna, när en landshövding klantat till det. Tänk vad verkligheten kan vara grym.