Ja, så är vi då framme vid den fjärde och sista delen av sommarföljetongen. Hoppas ni som hängt med och läst, haft nöje av mitt lilla avsteg från att skälla på våra urusla politiker, nitiska byråkrater och giriga företagsledare. Det sägs ju att ett gott skratt förlänger livet, därför borde vi skratta varje dag åt de människor som tar sig själva på alldeles för stort allvar. Ha det så trevligt det går idag, det tänker jag försöka ha, trots ömheten i kroppen.

*

Efter att Lisa bäddat åt honom i lillstugan och han tillsammans med Hubert mätt och belåten efter kvällsmaten, slagit sig ner framför teven medan kvinnorna plockade av bordet, kändes allt nästan overkligt för Magnus. Snabbt kom han tillbaka till verkligheten, när Hubert ljudligt rapade och knäppte upp byxorna i midjan.

  – Vilken suverän dag, sa Hubert. Skulle du inte kunna tänka dig att bo så här?

  Magnus visste inte vad han skulle säga. Att bo i en storstad hade han aldrig gillat, men att bo ute på vischan … Nja, skulle vara tillsammans med Lisa då. Men vad skulle dom leva av?

  – Tja, visst skulle jag väl det, men det går inte, sa han.

  – Nähä, du har förstås ett jobb att sköta, sa Hubert och tänkte att Lisa nog fick vänta ett tag till med att få tag på en karl.

  – Nä, nåt riktigt jobb har jag inte, sa Magnus öppenhjärtigt. Just nu har jag ett praktikjobb som tar slut nästa vecka, sen vet jag inte hur det blir.

  – Betyder det att du inte har nåt riktigt jobb? sa Hubert, som vädrade morgonluft för Lisas del igen.

  – Precis, sa Magnus. Har inte haft ett riktigt jobb sen skolan. Är dyslektiker, förstår du.

  – Dys … Vad fasiken sa du? sa Hubert förvånad. Vad betyder det? Betyder det att du har nån mystiskt sjukdom?

  – Nä, det betyder att jag har svårt att läsa och skriva. Det är därför jag har dåliga betyg och har svårt att få ett fast jobb. Med jag är för jäklig på att meka med bilar, men det får jag aldrig en chans att visa.

  – Gosse! sa Hubert och dunkade Magnus i ryggen. Du har kommit till precis rätt ställe. Häng inte opp dig på en skitsak, för jag kan ta mig fasiken inte heller läsa och skriva men har klarat mig bra ändå. Det där med att läsa har jag aldrig fått grepp om, så det tar två dar för mig att traggla mig igenom en serietidning. Jag har ju Helga som läser för mig och Lisa kan göra samma sak för dig.

  Magnus stirrade på honom. Vad Hubert menat med att Lisa kunde läsa för honom fattade han inte riktigt, men att den som tidningen trott vara ett aktiegeni, inte ens kunde läsa och skriva …! Ja jäklar, dom skulle få dåndimpen på tidningen. Lagom åt dom, förresten.

  – Kan du gissa varför jag kom hit, Hubert? sa han därför.

  – Hur fasiken ska jag kunna göra det. Både frugan och jag hoppas att det är för Lisas skull, men du kunde ju inte veta att hon bodde här.

  – Hade jag vetat att hon bodde här så … Magnus tystnade och blev röd i ansiktet. Ja, om jag gjort det hade jag nog inte vågat komma hit, fortsatte han. Nä, det är så här förstår du, Hubert, att jag blev hit-skickad för att spela in ett reportage om dina aktieaffärer.

  – Spela in … på vadå? sa Hubert och satte sig kapprak i soffan.

  – På den här som dom skickade med mig, sa Magnus och plockade fram den lilla bandspelaren ur innerfickan.

  – Ja jädrar i mig, det är ju suveränt, sa Hubert och hans ansikte lystes upp av ett stort leende. Vad är det för tidning, förresten?

  – Vi vet först, sa Magnus. Det är en sån där skvallertidning.

  – Den brukar Helga läsa varenda vecka, sa Hubert. Hon gillar sånt. Men du, jag kom att tänka på den där lilla bilen eller vad det är. Har du fått låna den också?

  – Javisst, inte tror du väl att jag har råd med en nästan ny bil?

  – Nä, det är klart, sa Hubert och gnuggade hakan med fingertopparna. Hör du, Magnus, gå ut till Lisa, så ska jag prata in nånting som får dom som skickat dig att dratta på ändan. Säg till Helga att det vi pratar in i den här apparaten ska hamna i skvallertidningen hon brukar läsa, så kommer hon som ett skott.

  – Ska inte jag vara med då? sa Magnus.

  – Du kommer in lite senare i handlingen, grabben. Som jag fattat det har du inget riktigt jobb.

  – Det stämmer, sa Magnus.

  – Jamen, då kan du väl lika bra vara arbetslös här. Och dom på arbetsförmedlingen kan ta mig fasiken inte skicka dig på nåt praktikjobb, för såna finns inte här i trakten. Det betyder att Lisa och du kan vara tillsammans varenda dag. Vad säger du om det?

  Hubert fick inget svar, för Magnus var redan på väg mot köket.

Magnus blev inte kvar i köket, för Lisa sa till honom att vänta utanför. Glad att slippa sitta vid köksbordet och vänta till dess disken var klar, satte han sig på farstutrappan.

  Det var fortfarande varmt i luften, trots att solen snart skulle försvinna ner bakom den täta skogen. Han vände ansiktet mot solen och drog några djupa andetag. Utan att vara medveten om det, utbrast han högt för sig själv.

  – Suveränt!

  – Nu börjar du låta som farsan, hörde han Lisa säga.

  Han vred på huvudet och rodnade. Inte för att hon hört vad han sagt, utan därför att hennes korta kjol gav honom full insyn hela vägen upp till trosorna.

  – Du tar dig friheter när dom bjuds, sa Lisa och skrattade. Titta du, jag har ingenting att skämmas över.

– Jag har märkt det, sa Magnus och rodnade om möjligt ännu mer.  

– Då så, sa Lisa. Det är så här förstår du, att jag gillade dig direkt. Det gör morsan och farsan också. Hur är det, gillar du mig också?

  – Minst sagt, sa Magnus. Du är skitsnygg och konstigt nog är jag inte blyg tillsammans med dig. Om det är så att du gillar mig så …

  Han tystnade eftersom Lisa sjunkit ner bredvid honom och slagit armarna om hans hals. Sakta lutade hon sig fram och kysste honom. Hennes läppar var varma och mjuka, de fick honom att tänka på ett solvarmt plommon. Ivrigt kysste han henne tillbaka.

*

Med jeansjackan slängd över axeln och med ett brett leende i det renrakade ansiktet, gick Magnus över den illa skötta gräsmattan från lillstugan där han tillbringat natten tillsammans med Lisa. Han strök försiktigt över den korta hårstubben på huvudet, som var allt som blivit kvar efter att Lisa klippt honom.

  Du kan inte ha skägg och långt hår om vi får för oss att rulla runt i gräset, hade Lisa sagt. Hon hade sagt någonting om kardborrar som var ett helsike att få bort när de fastnat också, men han hade inte lyssnat så noga. 

Efter att han talat om för Lisa vad Hubert sagt, att han skulle kunna flytta till gården för att vara tillsammans med henne, hade hon farit fram som en tätting och pekat på vad som måste göras om de skulle bo i lillstugan. Rakning och klippning hade kommit först utan att han protesterat.

  Visserligen tyckte han själv att det gått lite väl fort, men han var ju inte mer än människa. Att han tänkte så berodde på den försmak han fått av det Lisa hade att bjuda på och som sopat bort de sista resterna av den blyghet han alltid lidit av. Både Hubert och Helga hade säkert blivit förvånade, om de vetat om att han redan börjat fatta så smått hur man gör.

  På trappan till huset satt Hubert och kisade mot morgonsolen och Magnus satte sig bredvid honom.

  – Snygg frisyr och nu ser man hur du ser ut i ansiktet också, sa Hubert. Det händer saker när Lisa sätter igång. Apropå att sätta igång så har jag pratat in mina aktieråd i apparaten. Tyckte det var lika bra att få det gjort så du kan åka tillbaks med både den och bilen.

  – Det är ju ingen brådska med det, sa Magnus besviken över det Hubert sagt.

  – Lisa tycker det i alla fall, sa Hubert. Ja, hon tycker att du ska lämna tillbaks både apparaten och bilen. Hon tänker följa med dig, förresten. Du får hjälpa henne att köpa en ny bil som ni kan ta er hit i. Lisa har fullmakt så hon kan ta ut pengar på banken. Vi har ju ingen bil, så det är på tiden att vi skaffar en. Man blir trött på att åka flakmoppe på sommaren för att handla, på vintern är det snöskoter som gäller. En bil är nog bra mycket trevligare.

  – Jaha, sa Magnus. Och sen då? Det måste väl bli långa dar att inte göra nånting.

  – Man vänjer sig, sa Hubert och kisade mot solen. Hur är det, är du händig på att snickra och sånt där om du absolut vill göra nånting?

  – Tja, jag har inte tummen mitt i handen precis, sa Magnus och sneglade på Hubert.

  – När Lisa och du har rustat opp lillstugan, kanske du kan fixa till lagårn lite, sa Hubert och Magnus tittade förskräckt på den fallfärdiga byggnaden.

  – Fixa till … Nää, riva den menar du väl? sa Magnus. Jag är inte rädd för att jobba, men … Han kom av sig eftersom ett underligt ljud hördes.

  Det som avbrutit honom var ett svagt knirkande, som övergick i ett gnisslande ljud. Den gamla ladugården såg ut att ruska lite på sig, sedan knakade det till och taket vek sig på mitten. Det fruktansvärda braket när tak och väggar föll till marken, hördes säkert flera kilometer.

  Tryckvågen slog nästan omkull de båda på trappan och det efterföljande dammolnet som piskade deras kroppar, liknade mest en sandstorm i Saharaöknen.

  De båda hörde dörren slås upp bakom deras ryggar och även de förvånade utropen, men de stirrade bara på den enorma brädhög, som var det enda som fanns kvar av den stora ladugårdsbyggnaden. Fyra förvånade ögonpar såg hur ett dammoln likt röksvampen från en atomexplosion, sakta steg upp mot den klarblåa himlen där det skingrades av de svaga vindarna.

  Samtidigt vred sig Hubert och Magnus mot varandra. De förvånade ansiktsuttrycken ändrades till breda leenden. Deras av dammet nästan sotsvarta ansikten, fick de bådas tänder att gnistra i det skarpa solljuset.

   – Suveränt! ropade båda exakt samtidigt och kvinnornas skratt rullade ut över de solbelysta ägorna.

––––– SLUT–––––