Jag är nog inte ensam om att fundera över hur Stefan Löfven tänker. Han är ingen retoriker och hans försök att måla vitt till svart och tvärtom upplevs förvirrande. I efterhand frågar sig de som hört honom: Vad menade karln egentligen? Men ingenting blir som han lovat i alla fall, men det är också partiets problem och har så varit i många år. Nu ser hela januariöverenskommelsen att gå i stöpet också, det är bäddat för en buskisföreställning utan like.

Vi äldre som fick uppleva den gammaldags socialdemokratin vet också receptet till varför det fungerade. Krigets vedermödor hade lärt oss vad solidaritet innebar, inte minst bland de kvinnor där männen var inkallade i beredskap. Grannsämjan som fanns gjorde att folk lånade mjöl och socker av varandra, till och med det usla surrogatkaffet som fanns under kriget.

Med tiden måste invånarna vara solidariska med de politiska företrädarna, det behövdes hur många som helst för att säkerställa vårt lands demokrati. Men varför blev de kavar? Folk tänkte inte på det så den enda förklaring jag kan komma på varför sossarna förlorade valet i mitten på sjuttiotalet var nog ändå att allt handlade om politik. Den som svettades i ett skitigt jobb brydde sig inte om hur de hade det i Sydafrika eller Kuba för att nämna några länder det pratades om vid den tiden.

Vårt land skulle bli världens samvete, världens polis hade Amerika monopol på. Det fanns nog med problem att ta itu med i vårt land och allt fler begrep sig inte på vad Palme pratade om. Han förstod definitivt inte på hur den begynnande arbetslösheten inte minst bland ungdomar skulle hanteras. Valförlusten kom minst sagt överraskande för partiledningen, men inte för folk på gatan som tröttnat på allt vad politik hette.

Problemet som partiet sedan fått dragits med är att det aldrig kom över valförlusten och gett löften de inte kunnat hålla. Partiet fick på åttiotalet kritik av sin egen finansminister som valde att avgå för inte ens de ledande begrep sig på ekonomi. Beviset jag anser talande är att de län som invånarna varit trogna partiet, också haft sämst utveckling och hög arbetslöshet.

Vad jag bävar för är om vi kommer att drabbas av en lågkonjunktur eftersom konflikter med invånarna då kommer att radas upp på löpande band. Helt riktigt kommer invånarna att kräva valuta för sina skattepengar och om några nerdragningar skall ske blir det på politiker och politiskt skapade jobb. Tro mig, det kommer att bli ett rabalder utan like.

Naturligtvis är SD chanslös när det blir sämre tider, de har precis som många av dagens politiker ingen som helst erfarenhet av vad en lågkonjunktur innebär. Socialdemokraterna kommer precis som i Danmark att tvingas till att rensa upp det som invandring och flyktingmottagning ställt till med. Det stora konsttycket blir att kunna skicka iväg alla de som fortfarande är kvar, trots att de inte får vara det.

Det politiska maktsystemet har överlevt genom ett finmaskigt kontaktnät där saker och ting kunnat blockeras för att uppnå önskad effekt. Där kan man verkligen se vad vänskapskorruption egentligen är för någonting, det finns många tacksamma som är villiga att hjälpa till. Eller det som kallas politisk korrekthet, där partierna sluter upp bakom varandra för att bevara maktsystemet. Sammanhållningen gjorde att många skrämdes att hålla inne sin åsikt gällande invandring och flyktingmottagning med risk att stämplas som rasist.

Och SD tackade och tog emot eftersom allt fler kom i kontakt med de negativa följderna av människor som inte passade in i det svenska mönstret. Folk började tala högt om det, vilket visade sig vara ett betydligt effektivare sätt att bilda åsikter än när politiker försöker truga på svenska folket vilken åsikt de skall ha.

Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt var en slagdänga som sjöngs i hemmen för länge sedan. Osökt slog det mig att det är precis vad våra politiker försöker göra. Ja, inte gröt precis men sälja soppa kokad på en spik och det tror jag ingen köper. Det hjälper knappast att ha tagit kontroll över våra public service företag, de börjar få lika lågt förtroende som politiker.

Svenska folket har fördelen att leva mitt i verkligheten och med egna ögon kan se vår samhällsförändring. Och det är väl det som är hela det politiska etablissemangets nästan olösliga problem, de kommer att få svårt att rättfärdiga sin existens. När det saknas folk på golvet kan man inte ha politiskt tillsatta chefer över kvalificerade chefer anställda på sina kvalifikationer. Och så ser det ut inom kommuner och landsting, men hur länge till börjar bli minst sagt osäkert. Det behövs som sagt bara en lågkonjunktur för att helvetet skall bryta lös.

Vårt land har i alla fall på grund av politisk inkompetens på både riksnivå och ner till små kommuner hamnat i en sits då vi kan se att en förändring kommer att tvingas fram. Jag tror inte våra politiker fattat det.