Vi har passerat trettondagen och innan vi vet ordet av är det Påsk. Men precis som med det mesta nuförtiden känns det inte längre på samma sätt som det en gång gjorde. Borta är förhoppningar om bättre tider, det har nog de flesta insett att det inte kommer att bli. Hur det blir är vi alla fall än så länge lyckligt omedvetna om.

Jag saknar den gemenskap vi äldre fick uppleva för den finns inte längre, var och en har fullt upp med sina liv. Strävan att ständigt få det bättre förblindar människorna och skapar splittring istället för att hålla samman, vilket är ett måste när tiderna blir sämre. Ensam är inte stark som en del tycks tro, det visar sig alltid. Åtminstone inte en jag hörde säga att det enda som påminde honom om julen var en kreditkortskuld. Den får han själv ta hand om.

Min syn på det som ligger framför oss har ingenting med pessimism att göra, tvärtom handlar det om realism. Ingen rök utan eld brukar man säga och larmrapporterna vi inte vill höra eller läsa om är för jobbiga att ta in. Därför har vi nu ett samhälle där många sitter och oroar sig för att pengarna skall räcka fram till nästa pension, sjukbidrag, a-kassepengar med mera. Men det finns andra som oroar sig för pengarna inte skall förränta sig eller att mista den förmögenhet de skrapat ihop

I vårt land är vi inte gudfruktiga precis, kyrkan är inte längre en samlingspunkt. Istället finns det ett stort antal människor som dyrkar Mammon, penningguden. Inte en Gud att hålla i handen när helvetet brakar lös, då är pengar inte värda någonting. Det helvete som ligger närmast är en ny finanskris, om inte den kommer skall man inte lita på erkänt skickliga ekonomer. Men kan alla dessa ekonomiska auktoriteter ha fel?

Genom att se tillbaka och läsa vad som hänt en gång för länge sedan, upptäcker man ett mönster då länder förändras. Hela tiden har det att göra med uppgång och fall där de styrande lutat sig tillbaka och varit nöjda med hur de haft det och försökt försvara det. Osökt får det mig att tänka på våra politiker, de har skapat ett samhälle där de åtnjuter det som egentligen invånarna borde ha och det är de nöjda med.

Nåja, vi kan läsa om hur stora riken fallit och alltid har det funnits en orsak till det. På något underligt sätt känns det som att inte bara vårt land utan även Europa haft sin storhetstid. Nu svänger pendeln över till de folkrika länderna med låga löner och billigare leverne. En stor folkmängd betyder konkurrens om jobben vilket gör att lönerna kan hållas nere. Kanske även våra politiker tänkt i de banorna eftersom de varit ivriga förespråkare för invandring. De har definitivt inte förstått nackdelarna.

Det är ingenting märkvärdigt med att priserna i ett låglöneland i våra ögon är enormt billiga, priserna följer vad folk har råd med. Så är det inte i högavlönade länder där det är dyrt att bo och leva, där förväntas människorna jobba mer och längre upp i åldrarna för att klara kostnaderna. Den stora förloraren i den förändring vår värld kommer att genomgå är länder där lönerna är höga. Tänk om vårt land infört pris och lönestopp för tio år sedan, hur hade det då sett ut?

Vi kommer med all sannolikhet att se det i våra affärer om några år, eftersom lobbyister har lurat politikerna under många år att införandet av låglönejobb är framtiden. Så kanske det blir på grund av den stora invandringen och alla flyktingar som kommit till vårt land. Om inte annat skapar det en inte önskvärd förändring, det kan aldrig bortförklaras.

Politiker talar sig varma om de stora antalet hitkomna av en enda anledning, de vet att de varit delaktiga i det som hänt. Någonting positivt är det definitivt inte och för svenska folket i gemen något som kan liknas vid en käftsmäll. Oavsett vad som sägs kommer en mycket stor del av de som kommit till vårt land att leva på invånarnas skattepengar, enda möjligheten att frigöra dessa pengar är att dra ner på antalet politiskt skapade jobb och politiker.

Det krävs med andra ord ett nytänkande om hur skattepengarna skall fördelas. Om det betyder att pengar måste öronmärkas för skolan, vården, ordningsmakten med mera så måste det göras. Av förklarliga skäl kan inte besluten ligga på politikers bord, utan någon ansvarig som vet hur verksamheterna fungerar. Politiskt styrning har kört vårt land i diket, det har invånarna blivit medvetna om.

Skomakare bliv vid din läst sa man förr och betydelsen är att inte försöka göra någonting som det inte finns kunnande för. Våra politiker är ett tvärsnitt av folket med alla fel och brister, alltså inga snillen som ger stöd för de höga löner och förmåner de har. Och det är just bristen på kompetens och sunt förnuft som satt vårt land i en prekär situation som aldrig kan lösas politiskt.

Det behövs inte så stor ökning av arbetslösheten eller räntan på lån för att det skall påverka konsumtionen. Ökningen av människor som drabbas av utbrändhet kommer att stiga kraftigt, det har skapats ett sjukt samhälle som gör människorna sjuka. Vad vårt land står inför är år av korrigeringar av det som blivit fel, i många fall kan inte felen korrigeras eller repareras överhuvudtaget.

Den grova brottsligheten, politikers oförmåga att komma sams om lösningar som är bäst för alla invånare leder till ett kaos som drabbar alla. Partipolitiken är död, det går inte att driva ett land efter ideologier som drar åt motsatta håll, det måste skapas en politisk enighet. För sossarna handlar det nu enbart om prestige, men det är dags att visa ödmjukhet mot invånarna. Men det är också vad även de övriga partiledarna måste visa, en ödmjukhet inför folkviljan, annars tar SD över. För det är väl så vi skall tolka folkviljan just nu, eller ...