Man måste ta ett helvete i taget, sa Olof Palme en gång för länge, länge sedan. Även då fanns det obehagliga saker att ta itu med, men det har blivit betydligt värre med tiden. Det känns nästan övermäktigt att försöka lösa alla problem som finns, det gäller alltså att ta ett problem i taget. Det viktigaste ser ut att vara vården där politisk styrning sett till att det nu är nära ett fullständigt kaos.

Hur kan våra politiker ta tag i och försöka lösa självförvållade problem? Det säger sig självt att det går inte, det måste till helt nya som har perspektiv på varför det inte fungerar. Vad som slår mig är att personalen vet varför det fungerar allt sämre, men är inte betrodda att komma med förslag. Det hinder som måste bort är med andra ord de politiska ledningarna som annars försöker skyla över sina misstag.

En gång i tiden sa man att allt handlade om politik, numera att allt handlar om pengar. Så snart det skall sparas pengar, säger de politiska företrädarna att de skall vända på alla stenar för att hitta lösningen. De har inte fattat att det är de själva som är kostnaden som invånarna inte behöver. Om en sjuksköterska eller biträde är sjuk märks det på verksamheten, om tio politiker i ledningsgruppen är sjuk rullar allt på ändå.

Naturligtvis har invånarna upptäckt det här för länge sedan, men inte kunnat göra någonting åt det. Om det största partiet tappat mandat har något av småpartierna plockats in för att kunna fatta majoritetsbeslut. Under många år har detta rävspel förekommit och snuvat invånarna på den förändring de trott sig uppnå genom att vända sitt gamla parti ryggen.

Januariöverenskommelsen kom inte som någon överraskning, Socialdemokraterna  har använt sig att det rävspelet under många år och efter många val. Det är därför inte mer än rätt att de själva tagit död på myten att S är det enda partiet som kan regera, sanningen är att partiet inte kan göra någonting på egen hand längre.

Väntar nu bara på att SD kommer att föra fram vården som den viktigaste sakfrågan, tätt följd av det en gång i all hast kritiserade pensionssystemet med åtföljande usla pensioner för allt fler. Ja, utom för de politiska företrädarna förstås, men det skulle förvåna om inte vi inom en snar framtid ser en ändring på det. Våra så kallade förtroendevalda är nämligen inte avlönade i egentlig mening, de uppbär ett arvode under en kortare tid. Det är någonting som inte uppmärksammats, de har inget anställningsskydd och skall inte heller aha något.

Fyra år som en mandatperiod sträcker sig är mer än tillräcklig för att ha fört fram sina väljares önskemål. Invånarna förutsätter att den som av partiet valts att föra deras talan verkligen ger järnet och inte sitter av de fyra åren och väntar på att få sitta kvar nästkommande mandatperiod. Tyvärr är det så vårt politiska maktsystem blivit och det på grund av att inte invånarna sagt ifrån.Eller helt enkelt inte kunnat.

Nu är vi äntligen där då invånarna har åsikter om vad de förtroendevalda uträttar och vad de gör fel. Det är ingen idé att skylla på invånare att de inte begriper sitt eget bästa, för det gör de och av den anledningen utnyttjar SD. De är fullt medvetna om att SD inte är lösningen på någonting annat än en rejäl spark i baken på politiska korrekthet, ryggdunkning och inbördes beundran som det politiska etablissemanget ägnar mesta tiden åt.

Åkesson är inte dum, tvärtom har han någonting som de flesta politiska ledarna saknar, intelligens. Han vet att partiet måste bli rumsrent om det skall ha en politisk framtid, han har också insett att man måste tala till invånarna i klartext på deras eget språk. Partiet är originalet när det gäller inte minst invandringens och flyktingmottagningens nackdelar, för det finns massvis med sådana.

Naturligtvis litar invånarna mer på originalet än de bleka kopiorna i form av M och KD. Många har säkert inte tänkt på det, men det går även alldeles utmärkt att bli ett nygammalt original. Socialdemokraterna har många gånger snott idéer från andra och gjort till sina egna, det finn många bevis på det. Men vad händer om SD snor de svaga gruppernas och arbetarklassens en gång så lyckade sakfrågor.

Bara ett löfte om att Försäkringskassan fråntas rätten att ifrågasätta läkares sjukintyg, skulle säkert ge några procent. Läggs det till att trygghetsförsäkringarna återställs, pensionerna värdesäkras och att a-kassan skall vara vad den ju är, nämligen en försäkring som det inte får tafsas på ... Jösses, vilket genomslag det skulle få, men också press på SD att verkligen driva igenom detta.

Sossarna som har en gammal manual att gå efter skulle med lätthet kunna göra det om modet fanns, eller snarare om de hade folk som kunde få någonting ur händerna. Men så är det ju inte och därför får vi med spänning vänta på vad SD kommer att göra och hur de övriga partierna i brandkårsutryckning skall försöka begränsa präriebranden.