Man måste vara pragmatisk hörde jag Centerpartiets tillförordnade Anders W Jonsson för ett tag sedan säga. Det är han som leder partiet under tiden Anni Lööf ägnar sig åt att ta hand om sin tämligen nyfödda. Har svårt att ta till mig ordet pragmatisk när det gäller en reträtt, bättre hade varit att erkänna hur illa genomtänkt partiets krav egentligen var.

Arbetsförmedlingen har visserligen ett uselt rykte, men tanken att den måste förändras har varit god eftersom ledningen varit fullständigt inkompetent. Det var där ändringen skulle gjorts, inte avskeda personal och lägga ner kontor. Många offentliga verksamheter skulle klara sig bättre utan generaldirektörer med mera.

När det gäller C har partiet totalt tappat kompassriktningen och irrar runt för att åtminstone komma ut ur den snårskog de hamnat i. Om sossarna klantat till det så är ändå C ett strå vassare. Det var inte så länge sedan Annie Lööf hyllades, men undan för undan har hennes aggressiva utspel visat sig vara alldeles åt helsike.

En gång i världen hade C ungefär samma värderingar som S, men det var ju när partiet hette Bondeförbundet förstås. Sen kom kärnkraftmotståndet och C skulle vara miljöns sakförare. Men så kom MP och C hade för många strängar på sin lyra och blev utkonkurrerade, eller snarare insåg att miljöfrågor aldrig skulle kunna lyfta partiet. Men med Maud Olofsson i spetsen fick partiet ett rykte om sig att slösa bort invånarnas pengar på dåliga affärer istället.

För de flesta partier är politiken som att åka bergochdalbana, det går opp och ner i val och de mätningar som görs mellan dem. Ju större de är, desto tyngre faller de sa man förr. Jodå, det stämmer om man ser till S nedgång som kan sluta under tjugo procent. Jag skriver kan, eftersom partiet nu måste rycka upp sig och visa vad de kan. Med de företrädare partiet har är inte chansen speciellt stor, det måste till en utrensning av de som visat sig inte hålla måttet.

Och det är många det, både inom riksdagen, kommuner och landsting. Värre blir det naturligtvis när partiet börjar ses som en förlorare, då vågar till och med de lojala ja-sägarna och gräsrötterna protestera. Vi får se om det är så högt i tak som partiledningen vill framhålla, jag tror inte det.

På något sätt känns det som att de politiska partierna gett upp, det är alldeles för många akuta problem och ett evigt käbblande hur de skall lösas. Med Kristersson som partiledare började M från ruta ett igen, det vill säga framhålla skattesänkningar som enda botemedlet. Stor i orden liten på jorden stämmer bra överens med Kristersson. Han verkar glömt bort att partiet en gång ville att invånarna skulle öppna sina hjärtan och det är en stor del av de ekonomiska problem många kommuner har i dag.

Ser man tillbaka på det år som gått känns det som att leva i ett annat land. På många platser är det rena Vilda Västern men det verkar inte finnas någon sheriff som håller ordning. Det är personalbrist inom de viktiga verksamheterna, men under Löfvens ledning har den statliga administrationen ökat kraftigt.

Man känner igen mönstret från tiden då Folkhemmet klubbades igenom, massvis med lojala partikamrater skulle förvalta invånarnas pengar. Folkhemsdrömmen sprack men de som skulle förvalta pengarna blev kvar, trots att de hela tiden förbrukade pengar på sig själva. Av Folkhemmet blev politikernas alldeles egna lilla Folkhem som tar hand om dem från ungdomsförbund till graven. Men det var knappast meningen.

 När politiker nu börjar synas i sömmarna och vi kommer att få dras med minoritetsregeringar precis som i länder våra styrande tidigare kritiserat, hur kommer det att bli framöver? Det troliga är att de som verkligen har makten, det vill säga storföretag och de ofantligt rika börjar blanda sig i. Det är fritt fram när LO blir svagare och svagare och den svenska modellen ramlar ihop som ett korthus.

Invandring och flyktingmottagning kommer antagligen att leda till en katastrof betydligt tidigare än en klimatkatastrof. Ett förändrat klimat kan vi anpassa oss till, men inte skillnaderna mellan de som bott i landet hela sitt liv och de hitkomna. Vi kommer att stå inför ett vi eller dem, vårt land kommer att vara oroligt i många år framöver.

Risken för att de kapitalstarka flyr landet är överhängande, kvar blir missnöjda människor som fått nog av politiska experiment. Många av de som kommit hit lever i missär, men vad värre är det gör också en stor del av svenska folket. Och allt har med konsekvenserna av felaktiga politiska beslut att göra, det har redan gått upp för en stor del av invånarna.

Jag är så glad att jag är svensk, sjöng Birgitta Andersson en gång för länge, länge sedan. Med alla missnöjda stämmer det knappast i dag, många skäms över hur landet har förstörts. Vi bygger Sverige starkt enligt  Löfven och tror sig kunna skapa sammanhållning av ett land han själv varit med om att splittra. Hur enar man ett folk genom att ta bort värnskatten vilket kostar miljarder och pytsar ut småpengar till pensionärerna? Löfven borde själv inse att det låter falskt.

Vi som tappat tron på vad vår nuvarande regering kan göra, borde kanske ta efter hur politiker i Amerika avslutar sina tal. Ja inte Gud bevare Amerika naturligtvis, utan Gud bevare Sveriges invånare från maktgalna politiker och allt annat skit som ligger framför oss.