Min mamma var fantastisk på alla sätt. Jag känner tacksamhet över att ha ärvt hennes gener när det gäller att kunna uttrycka mig skriftligt. Någon talare är jag inte, även om jag pratat en massa tok på radion i samband med mina radioprogram. Mamma var anledningen till att jag före skolåldern kunde läsa och skriva någorlunda. Jag formligen slukade pojkböcker,  25 öres deckare och Alibi magasin, men läste även de gamla författarna vid tidig ålder. En för mig underbar period var den vi kallar folkbildningens tid. Har fortfarande kvar (tror jag) alla böcker som gavs ut av FiB:s folkbibliotek.

Vid den tiden uppmuntrades invånarna att läsa, nu ses det fria ordet som en fara för de makthavande. Och det kan man förstå, det måste vara skrämmande när det finns en massa människor som har kunnande och intelligens som politiker tycks sakna. De med en vass penna, eller tangentbord kan föra vidare till de som inte förstår vad som pågår. Pennan, eller en dator som används numera är därför ett oerhört kraftfullt vapen. Ni har säkert läst Kejsarens nya kläder då en liten pojke såg vad alla andra kunde se, men inte vågade säga det. Det är ju vad det fria ordet handlar om, att föra frsam det alla ser men inte vågar säga. Det är det som är så farligt för våra politiker, det de tyvärr gör tål inte att dras fram i ljuset och granskas.

Under många år klagades det på TV-licensen där även radio ingick. När nu licensavgiften kommer att märkas på skattesedeln, anser de makthavande sig ha rätten att kunna styra våra så kallade oberoende public service företag SR och SVT. Man kan se det som ytterligare ett sätt att komma åt pengar de inte kommit åt tidigare men som nu kan hamna i den gemensamma kassan, men också att kunna kontrollera vad som sänds.

Det här är ett farligt ingrepp i den demokrati vi sägs leva i, det kan vara början på någonting i stil med diktatorers statligt styrda medier. Är inte förvånad att det här tillkommit med en socialdemokratiskt ledd regering, det har förekommit flera "affärer" liknande det som förekom i det forna DDR i vårt land. Vad det en gång stora partiet minst av allt vill ha är kritik, men det sket sig som man säger. Aldrig har kritiken mot partiet varit så stor som nu och det med all rätt.

Men vi skall inte klaga enbart på sossarna, de övriga partierna sitter i samma sits och kan känna att hela det politiska etablissemanget är i gungning. Man får en känsla av att invånarna väntar på att ett nytt parti skall växa fram, SD får duga som skrämskott än så länge. Med nästan tre år fram till nästa val hinner ett nytt parti med rätt sakfrågor etablera sig och sno väljare från alla de nuvarande partierna.

Det räcker för ett nytt parti att koncentrera sig på de äldres bedrövliga pensioner, skolan som är i kris eller vården som helhet. Olof Palme var emot privatisering, han insåg säkert hur viktigt det var med statliga bolag som gav en stadig ström av pengar till statskassan. När de statliga bolagen missköttes på grund av obefintlig kontroll från de styrande och började ge mindre pengar, började de ses som en belastning och såldes ut. Genom privatiseringen har inte staten fått in mera pengar, snarare tvärtom om.

Med de privata företagens propagandamaskin har det varit lätt att hjärntvätta beslutsfattande politiker som inte vågat erkänna att de inte fattat ett dugg. Det gör de fortfarande inte och nu finns bara en möjlighet för invånarna att ta tillbaka den makt de rätteligen har. Om det kan man läsa i artiklar skrivna i andra länder, men inte i vårt land, nämligen en statlig grundlön.

Uppbackade av företag och de rika i vårt land vill våra politiker inte ens diskutera en statlig grundlön. En ekonomisk plattform som gör bidrag av alla de slag onödiga, vilket skulle kunna betalas enbart genom inbesparing på nuvarande administration i form av Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Socialkontoren. Ingen kanske har tänkt på det, men det kostar nästan lika mycket att administrera bidrag eller de förtäckta bidrag som utgår till arbetssökande som betalas ut.

Naturligtvis skrämmande för de politiska makthavarna, det stämmer inte alls överens med tillväxttänkande och arbetslinjen som de trott måste till vårt lands överlevnad. Och den svenska modellen,vad skulle det bli av den? Vad det skulle betyda är ju att vi egentligen bara skulle behöva skapa ett nytt sätt att tänka löner. Det handlar inte om att de med ett jobb skall få mindre att röra sig med, det handlar om att lönen kan minskas men skillnaden mot tidigare lön betalas in till den gemensamma kassan.

En statlig grundlön som överstiger EU:s fattigdomsgräns skulle lätt kunna betalas ut och vad det skulle betyda för konsumtionen förstår säkert alla. Men den största förtjänsten kan man se på lång sikt, många kommer att utveckla innovativa idéer när det finns en ekonomisk grundtrygghet. Ingen vet vad som kan komma ut av det, därför att invånarna aldrig uppmuntrats att använda de inneboende egenskaperna.

Istället har vi ett kontrollsamhälle där människorna saknar valmöjligheter. De uppmuntras vara nyttiga för staten, kommunerna och landstingen, men vilken nytta har invånarna själva av ett sådant samhälle? Vi har ett samhälle skapat för den politiskt styrda statens överlevnad, det handlar om makten att styra invånarna. De strömningar man kan se är att så vill inte invånarna längre ha det och därför kommer det politiska maktsystemet att förändras radikalt.

 De flesta av landets invånare har SD att tacka för att folk börjat involvera sig i det som händer. Det påverkar så otroligt många att konstigt vore det annars. För SD:s del kom de in i bilden för sent att själva få prova på att ha makten, men de har ingjutit mod i alla de som hunsats av de makthavande. Jag hoppas det börjar hända saker ganska snart eftersom det nu finns reformister som inte är överens med sina partier.

Naturligtvis börjar de som befinner sig på de nedre stegpinnarna i den politiska karriären känna oro över sitt levebröd. De kan ingenting annat och osäkerheten om hur invånarna kommer att rösta vid nästa val gör dem desperata. Det  som händer inom partierna är därför någonting som mest kan  liknas vid gaser i magen, det brukar sluta med att det måste släppas en brakare. Lojala har de varit så länge som de själva kunnat tjäna på det, men nu inser de att partiledarna håller på att göra så de blir utan uppdrag och därmed sin försörjning. Verkligheten kan vara grym, men den skippar också rättvisa konstigt nog.