Varför kan jag inte förklara, men ekonomi fascinerar mig och behovet att veta mer tycks aldrig avta. Hur vår nuvarande globala makroekonomi skall hanteras grubblas det på bland många ekonomiska experter, men i sina teorier hamnar de ändå till slut i gamla hjulspår. Det kan vara förklaringen till att en liten grupp människor sitter på en så stor del av världens samla förmögenhet, det är de som sätter de ekonomiska spelreglerna.

De som föds med silversked i munnen är födda till att tjäna pengar läste jag en gång och med det menades att det är ingen konst att tjäna pengar för den som får ärva stora förmögenheter. Det är inte de själva som har en smart hjärna, de har råd att leja de bästa experterna för att kunna göra bra affärer.

Tittar man närmare på hur personer kunnat skapa rikedomar inser man att de inte skulle ha en chans om inte andra gjorde grovjobbet. Det är samma sak med de stora företagen, utan sina anställda skulle de stå sig slätt. Det ironiska i det hela är att ingen blir rik på hederligt arbete.

Tror inte de som jobbar i sitt anletes svett utan att ha speciellt stor ekonomisk vinning av det, tänker på annat än att få ihop pengar till tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen. Ja, några veckors semester varje år också förstås, men den är inarbetad och inte någon form av bonus. När det ger så lite ekonomiskt, men påverkar människors liv till att bli inrutat fram till pensionen. Man kan alltså fråga sig vad driver människan till att arbeta.

Det har jag funderat över i många år, det är inte många som gläds över sina jobb eller löner. Tvärtom hör man ständigt klagomål på odugliga chefer, usla löner och bedrövliga arbetsförhållanden. Man måste se det som att människorna har hjärntvättats att foga sig i att vara slav under sina behov att överleva. Kommer det någonsin att ändras?

Jag tror det och det kommer inom en snar framtid. Huvuddelen av befolkningen har levt sina liv då vi varit förskonade från rejäla ekonomiska bakslag. Det var mer tur än skicklighet att vi kom någorlunda helskinnade genom den senaste finanskrisen, en djup lågkonjunktur var det länge sedan drabbade landet. Om inte alla tecken slår fel står vi nu inför en utmaning då många små och mellanstora företag tvingas slå vantarna i bordet och ett stort antal människor blir arbetslösa.

Under många år har invånarna inte höjt sina röster, men på grund av de ekonomiska orättvisorna kan vi räkna med oroligheter och demonstrationer. Svenskarna är ett helt annat folk numera än tidigare och som kommer att kräva sin rätt. Håller inte för otroligt att nya partier kan komma att växa fram, de gamla kan inte förnya sig och är inte i takt med tiden. En sak är säker, vårt land kommer aldrig att bli som det en gång var.

Redan när arbetslösheten överstiger tio procent öppet arbetslösa hamnar de makthavande i en situation då det blir billigare att införa en statlig grundlön som skall täcka behoven av boende och mat. En överlevnadslön helt enkelt. Eftersom en sådan grundlön som det funnits tankar om i många år ger människor valfrihet, kan man räkna med en samhällsförändring.

Kan därför förstå det mäktiga motståndet mot någonting sådant, det skulle förändra arbetsmarknaden totalt. Varför ha tråkiga monotona jobb med låga löner? Det är inte människan som strävar efter statusprylar, det är de makthavande som på alla sätt försöker få människor i en skuldfälla och tvingas jobba för att klara av räntor och amorteringar.

Politiska beslut utan en noggrann konsekvensanalys har vi sett många av under åren som gått. Det är som om beslut fattas för att visa att de styrande gör någonting, men har lagt allt krut på fel saker. Kan inte annat än klia mig i huvudet varför regeringen inte lade all kraft på att förändra Försäkringskassan eftersom det är ett av de största problemen för en stor del av invånarna och då inte minst för läkarna. Läkare ställer diagnoser utifrån sin expertis och skall därför inte ifrågasättas av handläggare som inte har den utbildning som krävs. Det kan till och med en tioåring begripa, men tydligen inte våra politiker.

När nu Arbetsförmedlingen monteras ner till oigenkännlighet, varför då inte även Försäkringskassan som inte behövs om läkarnas diagnoser och sjukskrivningar är avgörande för sjukersättning. Har svårt att förstå varför Försäkringskassan även har hand om ansökningar för bostadsbidrag, de borde skickas till Skatteverket istället direkt.

Nu vet vi att statens och de offentliga verksamheternas datorsystem är föråldrade, ett nytt med smarta datorer är på ingång. Ja, kan inte tänka mig annat eftersom det föråldrade systemet innebär en risk att utsättas för en attack från något illvilligt land. Eftersom det är det nya sättet att skada ett land utan blodspillan kommer vi att se mycket av den varan ganska snart. Om så sker är vårt land ett lätt byte.

Vad händer om alla uppgifter staten har om invånarna raderas och gör det omöjligt att återskapa genom en säkerhetskopia? Utan en fungerande kontrollapparat finns ingen möjlighet att styra landets invånare. Förhoppningsvis sker det under min livstid, det skulle vara fantastiskt att få uppleva.

Som man så får man skörda är ett gammalt uttryck som besannas genom det som nu händer i vårt land. Den misstro som funnits under ganska många år är nu på väg att överrösta de lobbyister som funnit gehör i alldeles för stor utsträckning. Konfrontationspolitikern Annie Lööf skjuter sig själva i foten varje gång hon slår sig för bröstet att fått igenom sina krav, de är nämligen stick i stäv med invånarnas önskningar.

Det är inte lätt att vara partiledare som torgför åsikter som inte stämmer överens med hur svenska folket börjat tänka. När det gäller Arbetsförmedlingen har Centerpartiet gjort sitt största misstag i modern tid och i efterdyningar av konsekvenserna kommer partiet att få ta mycket stryk i kommande opinionsmätningar.

KD har man inte hört så mycket av senaste tiden, även från det hållet har kommit vansinniga förslag som ligger på samma låga nivå som Moderaternas. Väntar på att samtliga partier börjar samtala om vad som kan göras för att få ett rättvisare samhälle som tar hand om de svaga grupperna. De rika och de med välbetalda arbeten klarar sig på egen hand, men tyvärr på bekostnad av att pensioner, a-kassor och sjukersättning hålls nere på en smärtgränsnivå.

Nu har de som drabbats av orättvisorna blivit så många att de blivit en maktfaktor genom att utnyttja den demokratiska rättigheten att rösta på det parti de vill skall föra deras talan. För bara något år sedan trodde det politiska etablissemanget att om SD kunde hållas utanför skulle folk tröttna om de inte fick något inflytande. När de nu växt och blivit landets näst största, kanske till och med största parti, kan man förstå den panik som så tydligt märks.

Eftersom nuvarande regering inte levererar någonting som förbättrar de sämst ställdas ekonomiska situation, kommer säkert SD vid nästa mätning vara det klart största partiet. Det betyder att vi kommer att se många politiker byta parti för att kunna få förtroendeuppdrag att livnära sig på. När det kniper kan ideologier säljas billigt, det gäller att överleva.

Vad det handlar om är att bli ja-sägare i ett annat parti med betydligt större möjligheter att kunna klättra på karriärstegen. problemet för SD är inte hur de skall få fler väljare, utan hur de skall kunna få ihop tillräckligt många på de stolar väljarna ger dem. Hur lockande är inte det för företrädare i partier som går kräftgång.

Håller inte för omöjligt att flera av de gamla partierna mister både väljarstöd och politiska representanter. Och allt det här sker på grund av det politiska etablissemangets oförmåga att inse vilka de representerar, nämligen sina väljare. Fullt naturligt skall det största partiet kunna driva igenom förslag som förbättrar för invånarna, inte det motsatta att invånarna får stå tillbaka för exempelvis miljöfrågor eller rovdjur som inte kan anses vara värt att bevara i större omfattning. Och att göra de rika rikare inte att förglömma.

Man kan förstå att kritiken mot Löfven växer, han har inget hum om hur den politiska slipstenen skall dras. Redan från början gjorde många väljare ute i landet klart för politikerna vad som är viktigt. Utöver skolan, vården och polisen var trygghetsförsäkringarnas återställande av största vikt. Löfven biter sig fast vid att alla som röstar på SD är rasister, men vad är den person som inte ser att människor som slitit ut sig inte är värda någonting?

Politiskt rävspel istället för att gemensamt försöka lösa landets problem har gjort att ingen av de gamla partiernas ledare numera är trovärdiga. Det gäller även Åkesson som åker snålskjuts på de övrigas misstag vilket även det skapar misstroende. Hur våra politiker skall kunna bli trovärdiga är svårt att se, de är inte vana vid att behöva hålla sina löften. Vi kan därför vid nästa val vänta oss ett politiskt kaos värre än efter det senaste valet. Kanske måste även V plockas med för att skapa en majoritetsregering för att fortsätta hålla SD utanför.

Någonting våra politiker borde ta till sig är kloka ord som skrivits, inte minst det Marie Benyon Ray skrev en gång: Obeslutsamhet är ödestiger. Det är bättre att träffa ett felaktigt avgörande än att bygga upp en vanemässig obeslutsamhet. Om man vältrar sig i obeslutsamhet kan man inte handla – och handling är framgångens underlag.

Detta är någonting inte minst socialdemokratins företrädare borde ta till sig, obeslutsamhet har nämligen under Löfvens ledning blivit partiets varumärke utöver svikna löften.