Som man så får man skörda är ett gammalt uttryck som besannas genom det som nu händer i vårt land. Den misstro som funnits under ganska många år är nu på väg att överrösta de lobbyister som funnit gehör i alldeles för stor utsträckning. Konfrontationspolitikern Annie Lööf skjuter sig själva i foten varje gång hon slår sig för bröstet att fått igenom sina krav, de är nämligen stick i stäv med invånarnas önskningar.

Det är inte lätt att vara partiledare som torgför åsikter som inte stämmer överens med hur svenska folket börjat tänka. När det gäller Arbetsförmedlingen har Centerpartiet gjort sitt största misstag i modern tid och i efterdyningar av konsekvenserna kommer partiet att få ta mycket stryk i kommande opinionsmätningar.

KD har man inte hört så mycket av senaste tiden, även från det hållet har kommit vansinniga förslag som ligger på samma låga nivå som Moderaternas. Väntar på att samtliga partier börjar samtala om vad som kan göras för att få ett rättvisare samhälle som tar hand om de svaga grupperna. De rika och de med välbetalda arbeten klarar sig på egen hand, men tyvärr på bekostnad av att pensioner, a-kassor och sjukersättning hålls nere på en smärtgränsnivå.

Nu har de som drabbats av orättvisorna blivit så många att de blivit en maktfaktor genom att utnyttja den demokratiska rättigheten att rösta på det parti de vill skall föra deras talan. För bara något år sedan trodde det politiska etablissemanget att om SD kunde hållas utanför skulle folk tröttna om de inte fick något inflytande. När de nu växt och blivit landets näst största, kanske till och med största parti, kan man förstå den panik som så tydligt märks.

Eftersom nuvarande regering inte levererar någonting som förbättrar de sämst ställdas ekonomiska situation, kommer säkert SD vid nästa mätning vara det klart största partiet. Det betyder att vi kommer att se många politiker byta parti för att kunna få förtroendeuppdrag att livnära sig på. När det kniper kan ideologier säljas billigt, det gäller att överleva.

Vad det handlar om är att bli ja-sägare i ett annat parti med betydligt större möjligheter att kunna klättra på karriärstegen. problemet för SD är inte hur de skall få fler väljare, utan hur de skall kunna få ihop tillräckligt många på de stolar väljarna ger dem. Hur lockande är inte det för företrädare i partier som går kräftgång.

Håller inte för omöjligt att flera av de gamla partierna mister både väljarstöd och politiska representanter. Och allt det här sker på grund av det politiska etablissemangets oförmåga att inse vilka de representerar, nämligen sina väljare. Fullt naturligt skall det största partiet kunna driva igenom förslag som förbättrar för invånarna, inte det motsatta att invånarna får stå tillbaka för exempelvis miljöfrågor eller rovdjur som inte kan anses vara värt att bevara i större omfattning. Och att göra de rika rikare inte att förglömma.

Man kan förstå att kritiken mot Löfven växer, han har inget hum om hur den politiska slipstenen skall dras. Redan från början gjorde många väljare ute i landet klart för politikerna vad som är viktigt. Utöver skolan, vården och polisen var trygghetsförsäkringarnas återställande av största vikt. Löfven biter sig fast vid att alla som röstar på SD är rasister, men vad är den person som inte ser att människor som slitit ut sig inte är värda någonting?

Politiskt rävspel istället för att gemensamt försöka lösa landets problem har gjort att ingen av de gamla partiernas ledare numera är trovärdiga. Det gäller även Åkesson som åker snålskjuts på de övrigas misstag vilket även det skapar misstroende. Hur våra politiker skall kunna bli trovärdiga är svårt att se, de är inte vana vid att behöva hålla sina löften. Vi kan därför vid nästa val vänta oss ett politiskt kaos värre än efter det senaste valet. Kanske måste även V plockas med för att skapa en majoritetsregering för att fortsätta hålla SD utanför.

Någonting våra politiker borde ta till sig är kloka ord som skrivits, inte minst det Marie Benyon Ray skrev en gång: Obeslutsamhet är ödestiger. Det är bättre att träffa ett felaktigt avgörande än att bygga upp en vanemässig obeslutsamhet. Om man vältrar sig i obeslutsamhet kan man inte handla – och handling är framgångens underlag.

Detta är någonting inte minst socialdemokratins företrädare borde ta till sig, obeslutsamhet har nämligen under Löfvens ledning blivit partiets varumärke utöver svikna löften.