Orosmolnen hopar sig kunde jag läsa i en artikel. Det största hotet mot mänskligheten är inte en förestående klimatkatastrof det verkliga problemet måste först klaras av nämligen vad folk skall leva av. Konsumtionen börjar mattas av, det tillverkas mer varor än vad som kan säljas. För företagen betyder det att personalkostnaderna måste skäras ner genom avskedanden.

Vår egen regering satte målet lägst antal arbetslösa i Europa, de hade inte läst eller förstått de varningar som mer kunde ses som en fin vink om vad som var på väg framöver. Tiden går snabbt och det har rullat på bättre än förväntat mycket tack vare låga räntor. Många har lånat på sina fastigheter som stigit i värde tack vare ständigt höjda taxeringsvärden. Nu ifrågasätts om fastigheterna verkliga är värda taxeringsvärdet, det är köparna som sätter ribban.

Vad händer om som det hänt i många länder, att priserna kraftigt faller? Naturligtvis måste då även taxeringsvärdena justeras och förmögenheten som bara finns på papper till dess fastigheten sålts sjunker. Det har hänt i många länder, även i vårt land på åttiotalet. Om inte detta måste ses som en väldigt skör bubbla, så inte vet jag.  

Hur ofta hör man inte att ödet varit inblandad när någonting hänt? Egentligen är det en förklaring man vill stödja sig emot eller bortförklara det som hänt. I själva verket har vi själva påverkat det som hänt på ena eller andra sättet. Somliga saker händer, men de händer inte utan anledning. Ödet är i själva verket resultatet av val vi gjort som blivit rätt eller fel.

Många ekonomer varnade för flera år sedan att situationen började bli ohållbar. De rika blev rikare och de fattigare fler vilket skapade en obalans som på sikt skulle påverka alla. För att inte skapa panik utsågs en syndabock som skulle fungera som en dimridå nämligen klimatet och då inte minst koldioxiden. Så här långt har de mäktiga som ligger bakom klimathysterin lyckats, men hur länge kommer det att hålla?

Ganska snart kommer miljöfrågor att hamna längst under i de beslutsunderlag som skall hanteras. Det är ingen tillfällighet eller ödet som får det att hända, vi har bäddat för det under flera år. Ingen kan förutsäga vad som händer när vi drabbas av en lågkonjunktur samtidigt som England genomför Brexit.

Vad vi kan vänta oss är ett EU som blir starkt försvagat genom Englands utträde. Med ett svagare Tyskland går även EU mot en osäker framtid, det kan bli så att medlemsländerna inte har råd att betala för sina medlemskap, det egna landet måste gå före. Det är mycket som händer när en lågkonjunktur rensar bort de ekonomiskt svagaste företagen.

Det här är vad som borde oroa de styrande i vår storstäder eftersom det är de som drabbas hårdast. De flesta företagen i storstäder är butiker av skilda slag, matställen, tjänsteföretag och  ett enormt nöjesutbud som är beroende av att folk har pengar att spendera. Det säger sig självt att a-kassepengar knappast inbjuder till ekonomiska utsvävningar, många av de som blir arbetslösa har ingenting att falla tillbaka på.

Det går ganska snabbt utför när det väl har börjat, det blir lite som fallande Dominobrickor, faller en faller alla. Problemet som ingen tycks ha uppmärksammat är att företagen i en storstad är beroende av att det går hyfsat för de övriga, alla företagen är viktiga kuggar i det som gjort att storstäder kunnat växa. Försvinner företag i rask takt påverkas de övriga på ena eller andra sättet.

Låter sorgligt men det är den verklighet vi tvingas leva i efter den politiskt skapade förändringen av vår samhällsstruktur. Annat var det på det gamla industrisamhällets dagar då staten genom monopol ägde en stor del av våra viktiga statsägda företag. Det känns inte bra att så mycket har privatiserats om tiderna blir sämre, de har inget samhällsansvar vilket gör att vi går en osäker framtid till mötes.

Det är först när invånarna får uppleva en lågkonjunktur som de kommer att få helt nya värderingar. Någonting som också kommer att påverka hela det politiska etablissemanget eftersom det inte finns utrymme för att behålla någonting som inte är för invånarnas bästa. Politiker kan undvaras, men inte mat på bordet och tak över huvudet. Det borde dagens politiker tänka på.