Det är först på senare tid som unga journalister i ungdomlig yra (eller dårskap) har börjat röra om i det konservativt styrda land vi faktiskt är. Här gäller att som de gamla sjunga, ska de unga kvittra. Det vill säga nya idéer och moderniseringar tystas ner genom tillsägelse att göra som de blir tillsagda, inga ändringar ska ske med ett vinnande lag.

Tyvärr är det så att Socialdemokraterna knappast haft ett vinnande lag sedan sextiotalet, utan hankat sig fram genom att ständigt påminna om vad partiet gjorde en gång för länge, länge sedan. Partiledning efter partiledning har blundat för det faktum att den ideologi som låg till grund för framgången, förändrades av hur andra partier lade fram sin politik. I många fall kopierades även förslag som med lite ändringar presenterades som egna.

Veligheten på vilkens sida partiet ska stå, eller snarare hur det skulle kunna vara politiskt korrekt, fick bilden av att stå på de svagaste gruppernas sida att helt tyna bort. Det har fört med sig att Socialdemokraterna sedan många år tillbaka inte längre är ett arbetarparti, utan mer måste ses som ett mittenparti som flirtat med medelklassen. Det är de gamla trogna väljarna som nu sviker partiet och anledningen är att de numera inte vet om partiet är fågel eller fisk. Det handlar i alla fall om runt två miljoner presumtiva sympatisörer.

Så här ett halvår före valet skulle partiet på nytt kunna ta på sig rollen som de svaga gruppernas försvarare, men har hamnat i beslutsångest. I och med att partiet tappat kontakten med gräsrötterna och partiets företrädare rör sig inom helt andra kretsar, har de ingen aning om hur många människor har det ute i landet.

Det räcker inte att skylla på den tidigare borgerliga regering, de är själva lika goda kålsupare. Den största bidragsskandalen som någonsin genomförts är jobbskatteavdraget. Moderaterna bäddade även genom försämringarna av trygghetsförsäkringarna för det som hänt och fortfarande händer vid Försäkringskassan. Riv upp de beslut som fattades av den borgerliga regeringen och rätta till de misstag som de borgerliga gjorde, svårare än så är det inte.

Moderaterna trodde blint på att jobbskatteavdraget och sänkta skatter skulle leda till att bli ett statsbärande parti, de blev aldrig kloka på varför det inte fungerade. Men svaret är så enkelt att en otrolig mängd människor drabbades och att det skrämde skiten ur släktingar, vänner och bekanta. Skvaller sprids snabbare än än vad våra media hinner rapportera.

Att invånarna slår dövörat till när de kommer med sina bortförklaringar har våra politiker börjat känna av. Nu har de sociala medierna tagit över det som tidigare var tidningar, radio och teves uppgift, att informera om misshälligheter i samhället. Det kommer närmare in på livet när människor träder fram och uttrycker sin förtvivlan över den situation de hamnat i på grund av sjukdom, eller att ha uppnått pensionsåldern och inser att pensionen inte räcker till att leva på. Orättvisorna får helt andra proportioner när de drabbade människorna får ett ansikte.

Jag minns från femtiotalet den kände tidningsmannen Herbert Tingsten när han härjade som mest. Han avskydde monarkin, kyrkan och klassklyftorna, ville städa ut vidskeplighet och släppa in ”verklighetens kalla luft”. I dag skulle en som han verkligen behövas. Från början socialist men blev allt mer kritisk över alla dumheter som socialdemokraterna hittade på. Han blev vänsteranhängarnas fiende nummer ett, det är surt att höra sanningen.

Skulle varit minst sagt roligt att få höra Tingstens syn på Svenska Akademien och då inte minst på ledamöterna. Antagligen skulle han ha kallet dem för en alldeles normal samling fårskallar, för några utpräglade genier har vad jag kan komma på inte förekommit i akademien.

Man kan ana sig till hur det sett ut om Strindberg funnits med i församlingen. Eller Wilhelm Moberg som inte ville ha någonting med Akademien att göra. Det är ju inte meningen att De Aderton skall ha samma åsikter, tvärtom ska de från utgångspunkt från de egna åsikterna så småningom kunna samsas om ett val av pristagare.

Istället blev det så att den Ständige sekreteraren Horace Engdal under sin tid skapade en sammansvetsad isolerad grupp. En grupp bestående av människor som inte bara snärjdes in av en livsviktig inkomst utan också uppmuntrades till inbördes beundran. Naturligtvis tog det hus i helsike när denna skyddade grupp plötsligt drogs fram i dagsljuset. Det framstod tydligt vilka som blev kallast om röven, när verklighetens kalla luft strömmade in och jagade bort den goda värmen.

Det är först när krutröken lagt sig som det står klart, att den som skulle lämnat Akademien är Horace Engdal som med alla medel försökt skydda sin kompis kulturprofilen. Vad man kan se är att det funnits en vänskapskorruption i skydd av en mytomspunnen grupp som utgett sig för att vara intellektuella. Istället har nu en bild växt fram av det fisförnäma folket som trott att de kunnat göra som de ville.

Horace Engdal tycks dessutom vara spindeln i nätet, den som haft den egentliga makten att bestämma. Det uppfattar jag som märkligt eftersom Horace inte på något sätt gjort sig känd att ha skapat någonting för eftervärlden. Ja, om man bortser från att vara en av huvudpersonerna som skapat den skandal som antagligen skadat Nobels Litteraturpris för all framtid, förstås.

Hur genomruttet är vårt land egentligen? Den frågan ställer sig allt fler i dag.