Den dyngstack Kungliga Svenska Akademien visat sig vara, har spridit sin doft över hela världen. Den som tror att det passerat obemärkt ute i världen tror fel, det här är en skandal utan like. Det har verkligen satt vårt land på kartan och ingen utländsk journalist verkar vara förvånad, det som nu händer är vårt land i ett nötskal.

Politiska makthavare och byråkrater har sannerligen gjort allt under åren för att sopa allt som kunnat förstöra den politiskt skapade bilden av vårt land under mattan. När det talats om det ska vara högt i tak, har det antagligen varit för att det inte ska märkas, att takhöjden minskat i takt med allt som sopats under mattan.

Om vårt land inte haft någonting annat att skryta över som fått upp ögonen för vårt land, har vi ändå Nobelpriset. Man kan förstå hur den här gruppen med världens ögon på sig har gottat sig i rampljuset. Alla har trott att ingen utom de närvarande vetat om till dess dörren öppnats och den ständige (jo pyttsan) sekreteraren läser upp vinnaren.

Som det nu läckt fram har inte bara "kåtbocken" pladdrat, alla har tydligen i förtrolighet talat om det för närstående. Eftersom det förekommer vadslagning i samband med Nobelpriset i litteratur, kanske någon till och med gjort sig en rejäl hacka genom att använda ombud. Som jag uppfattat det skulle jag bara kunna lita på en enda person av de inblandade och det är Sara Danius. Har därför full förståelse för att hon röstats bort.

Lite svårare har jag för att förstå Katarina Frostenssons uteslutning, hon har spelat med öppna kort, men gift med fel person. Det får mig att grubbla över hur hennes man utnyttjat sin roll som bihang till sin fru. Den ställning han haft som kulturprofil och att kunna röra sig fritt i den här kretsen, får mig att misstänka att han samlat på sig en hel hög med material som kan skada vissa  medlemmar i denna församling.

Genom sitt agerande skyddar de som varit ivrigast att få bort Danius den som ställt till det hela och det sprider sannerligen en obehaglig doft. Horace Engdahls påhopp på Danius att hon varit den sämsta ständige sekreteraren sedan begynnelsen uppfattade jag som skrivet i panik eller snarare affekt. Horace blev helt enkelt förbannad när han trängdes in i ett hörn och glömde bort att använda huvudet. Han sägs vara intelligent men kanske inte är klokare än det han visade genom sitt påhopp på Danius

Att många kvinnor nu är uppretade har jag full förståelse för, det som uppvisas är en gubbighet utan like. Jag har uppfattat de gamla gubbar som sitter i Akademien som impotenta, men antagligen har de inte alltid varit det. Den allmänna uppfattningen efter det som nu hänt är att eras kvinnosyn är  föråldrad, men kanske alltid varit så eftersom den enda de varit förälskade i är sig själva.

När jag börjar tänka tillbaka på de böcker som legat till grund för alla litteraturpristagare under åren, har jag haft större glädje av de 25 öres deckare jag slukade på fyrtiotalet. Läsning handlar om glädjen att uppslukas av en boks innehåll, är den tillräckligt bra berättad skapar det bilder i huvudet av personerna i berättelsen. Jag lärde mig tidigt att aldrig se en film baserad på en bra bok.

Den gamle arbetarförfattare Ivar Lo-Johansson var redan i slutet på femtiotalet kritisk mot den utveckling som också ledde fram till kraschlandningen på sjuttiotalet. De politiskt färgade berättelserna fick många att slänga böckerna i väggen och bokförsäljningen dalade betänkligt. Han beskrev de nya egocentriska jagförfattarnas arbetsmetod som en avlyssning av knorret i sin egen missanpassning i kollektivet människornas gemenskap.  Hens syfte var bara att uttrycka sitt eget särlingskap.

På något underligt sätt beskriver det här flera av akademiens ledamöter, det är dags att dessa personer rensas bort. Vad som nu behövs är den förnyelse Sara Danius antagligen lagt fram att måste ske i svallvågorna efter att dynghögen hamnat i rampljuset. Litteraturen har förändrats i vårt land genom det uppsving bokläsandet fått tack vare deckarromaner, som för sextio år sedan föraktfullt av kulturskribenter kallades kiosklitteratur.

Utomlands läser många med förkärlek romaner med lyckliga slut, någonting som våra svenska författare har svårt för. Minns inte när jag senast läste en bok av en svensk författare som fick mig att må bra och se ljusare på tillvaron. Förhoppningsvis får Ivar Lo-Johansson rätt i, att det kommer en dag då läsarna åter kan känna igen sig i berättelserna, men då i form av anonyma författare som enbart skriver för att glädja andra och inte för pengar. Kanske våras det för böcker med lyckliga slut, när vi drabbas av eländes elände.