Hösten är här, det har nog alla märkt. På något sätt passar det kyligare klimatet ihop med hur vårt samhälle blivit, den som inte passar in förpassas ut i kylan. Men även inom politiken kan man hamna i kylan, Moderaterna är på god väg dit genom sitt människofientliga tänkande. Vad är det egentligen för skillnad mellan att vara rasist, eller att skapa hårda regler som drabbar sjuka och arbetslösa? Det här har satt fokus på politikernas egen roll i vårt samhälle.

Jag kan förstå om politiker börjat fundera över, varför deras "yrke" hamnar i skottgluggen allt oftare. Varför misstron mot deras roll som företrädare för sina väljare ifrågasätts. Men förklaringen är enkel, allt färre tror att våra så kallade folkvalda, klarar av att hantera de problem vår nya högteknologiska värld orsakar. Att de dessutom i dessa minst sagt ovissa tider, tvingas ta stöd av tjänstemän, som utarbetar underlagen till de förslag som det ska beslutas om, inger inget förtroende.

Insikten att de så kallade folkvalda inte är ett dugg klokare än folket i övrigt, har fått allt fler att våga höja sin röst mot politiska beslut. Allt fler upplever också många beslut som orättvisa, även om de själva inte drabbats. Men ingen tycks gå säker i vårt moderna samhälle, det som händer utomlands påverkar även oss, vilket skapr oro.

På sätt och vis lever de politiska makthavarna i sorts fiktiv värld. Det som sägs i maktens korridorer har ingenting med verkligheten att göra. Verkligheten är den dagliga kampen att överleva, i ett allt tuffare samhällsklimat. Vårt nuvarande samhälle visar ingen empati med människor som har det svårt.

Naturligtvis borde de politiska makthavarna lyssna och ta till sig vad folk på gatan har att säga. Då skulle de få höra att många anser att det politiska maktspelet har urholkat vår demokrati, att det inte längre är folkviljan som styr. Vi har fått ett samhälle en majoritet av invånarna inte vill ha, men påtvingats av de politiska makthavarna.

För många politiker har det kommit som en chock, att det tidigare så fogliga svenska folket, blivit obstinata och ifrågasätter vad de politiska makthavarna håller på med, men det är antagligen bara början. När beslut påverkar människornas liv negativt, vet man aldrig hur det hela kan sluta.

Problemet är att politiker tror att det politiska systemet är osårbart, men så är det ju inte. Ett parti som SD är ett utmärkt exempel på, att en plats runt köttgrytorna inte längre är en självklarhet för många som representerar de gamla etablerade partierna. Inte alls omöjligt att flera av dessa kommer att representera SD efter nästa val, som är i skriande behov av rutinerade politiker. De politiker som blir "över" kan ju ingenting annat, så ideologier är knappast det första de tänker på. 

Vårt politiskt styrda land har spårat ur. Men många är de politiker som sett till att bygga monument över inte bara partiet, utom också sig själva, har börjat känna marken bränna under fötterna. Paniken märks i alla de utspel som görs för att testa om de faller i god jord eller inte.

Nu kan man med fog säga att de politiska makthavare genom sina förtroendeuppdrag, tagit sig själva på alldeles för stort allvar. De är inte klyftigare än andra, de är bara ett tvärsnitt av landets invånare. Eftersom vårt lands utbildningsnivå inte varit någonting att skryta över under många år, kan man utgå från att en stor del av våra politiker inte är några ljushuvuden, som kan komma fram till fantastiska lösningar för vårt lands fortlevnad.

Sin egen fortlevnad har de däremot sett till, vilket gjort politiker till en grupp som idkar inbördes beundran. Uppbackarna är de som befinner sig en bit ner på karriärstegen, och som är villiga att säga ja och amen till vilka idiotiska förslag som helst, för att visa sin lojalitet. Innerst inne är det sig själva de tänker mest på. Höga löner, förmåner och pensioner vinkar runt hörnet.

Den stora boven i dramat är att logik fått ge vika för ekonomiskt tänkande. Vår värld fungerar i dag som en labyrint det gäller att ta sig ur. Genom det ekonomiska tänkandet, irrar nu inte bara vår regering runt i panik för att hitta utgången, utan även kommun- och landstingsledningar. Paniken gör att de ständigt återkommer till utgångspunkten.

Om jag minns rätt, skrev Göran Greider för ett antal år sedan, att svenska folket och inte minst då medelklassen blivit dummare. Hur stort antal politiker som med sina löner kan räknas till medelklassen har jag inget grepp om, men det rör sig säkert om åtskilliga tusen. Det kan ju vara en förklaring till att medelklassen blivit dummare, de övriga kan skylla på den bedrövliga utbildning de som elever fick under skolans förfall från sjuttiotalet och fram till nu.

Sunda förnuftet säger att med det politiska system vi har och har haft i många år, finns en stor del politiska makthavare som saknar erforderligt utbildning. I dagens läge måste till och med en städare ha gymnasieutbildning, något sådant krav finns inte på politiker. Hur ska man då kunna ens tänka sig, att dessa personer, ska kunna förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt?

Det här har gjort att en politisk elit och skickliga administratörer styr i den riktning de vill. Sunt förnuft saknas troligtvis inte hos många politiker, men invändningarna mot jobblinjen fanns knappast. Till och med "Lövet" , som trots alla negativa sidor som kommit i dagen, tycker att jobbskatteavdraget ska vara kvar. Men de fruktansvärda snedeffekterna med sjuka människor som blivit sjukare och nya skaror av människor som bränt sitt ljus i bägge ändar, hur ska det bli med dem?

Göran Greider som alltid har åsikter om allting, stack fram hakan och förslog att människor måste ges en chans att tillfriskna. Visst är det så! Men problemet är att ingen har råd att vara sjuk en längre tid, då rasar ekonomin ihop. Räkningar måste betalas och människor tvingas till arbetet tills de en dag inte klarar av att stiga upp ur sängen.

Vad som sedan händer är inte regeringens problem, det blir kommunerna och landstingen som får ta smällen. Så i slutändan blir det landets skattebetalare som får stå för slutnotan, men den dagen, den sorgen.

Finns det inget politiskt parti som vågar stå upp och säga ifrån, att nu får det vara nog med idiotier. Invånarna ska inte behöva vara försökskaniner i politiska samhällsexperiment, som ingen kan säga om de fungerar eller inte. För att vårt land ska kunna sägas vara ett välfärdsamhälle, måste det gälla alla. Inte bara en minoritet av folket. För att det ska kunna bli en möjlighet, måste politiskt valda personer, leva på samma villkor som alla de som inte tillhör de rika och högavlönade.