Har suttit i fåtöljen och funderat över vart alla miljarder tagit vägen. Ja, alla pengar som skulle bekosta ytterligare ett jobbskatteavdrag, sänkt skatt för pensionärer och lite till. Det är säker fler som funderar över det, inte minst oppositionspartierna. Svaret är kanske så enkelt, att regeringens framlagda budget var en skickligt gillrad fälla, som oppositionspartierna aningslöst gick in i.

Dummare är inte vår statsminister än att han förstår att den förda politiken, gjort att den borgerliga alliansen tappat sympatisörer. Alldeles säkert har han också förstått, att det inte går att köpa röster redan ett år före ett val. Folk glömmer så lätt. Visst går det att köpa lojalitet, men bara inom de politiska kretsarna, men det är ju en helt annan sak.

Jobblinjen har sannerligen skrämt många av de som röstade på något av allianspartierna vid senaste valet. Anledningen är antagligen att alla ändringar som gjorts haft fördelar för en del, men smärtsamma nackdelar raserat allt för alldeles för många. Familjemedlemmar, vänner och bekanta har drabbats. Vem som helst kan stå näst på tur.

Det är väl den största orsaken till, att antalet osäkra väljare blivit bortåt tjugo procent enligt opinionsundersökningarna. Men det kan ju också vara så, att de som tillfrågas tiger som muren, om vilket parti de kommer att stödja. Svenskarna har blivit ett lynnigt folk i valtider, det gäller för de gamla partierna att hålla tungan rätt i munnen.

Det är ju så att tungan har en förmåga att förstora allting. Alldeles för ofta händer det, att politiker kopplar bort hjärnan och låter tungan leva sitt eget liv. Man kan förstå att det blir så i stridens hetta. Politik handlar i dag om att sabla ner sina motståndares åsikter och kunna sockra sina egna. Den moderna tidens politiker hyllas av de egna, om de är kvicka i både tanke och tunga. Men väljarna är inte lika imponerade.

De politiska debatterna har blivit som att sätta stridstuppar framför varandra, det hackas och spydigheter duggar tätt, vilket bara visar upp politikens smutsiga sida. Det är inte folkets bästa som står i första rummet, det handlar bara om vem som ska ha makten att styra folket.

När det nu börjar se mörkt ut för den sittande regeringen, gäller det att vara finurlig. Efter all kritik mot den förda politiken, är det bästa sättet att lova bot och bättring. Alla ska vara med, vad nu det betyder. Var det fel att dela ut pengar till de som hade ett arbete och straffa de som råkade vara långtidssjuka, arbetslösa eller pensionärer? Lite självransakan borde de styrande i alla fall ägnat sig åt i snålblåsten. Men någon ursäkt lär väl knappast de drabbade få. Kanske någon i regeringen äntligen kommit på att för att kunna få ett hållbart samhälle, måste alla ses som lika mycket värda.

När jag såg skylten "Alla ska vara med" bakom talarstolen vid Moderaternas stämma, var det som att slungas tillbaka sextio år i tiden. Den första tanken var: Nu jäklar är Folkhemmet på tapeten igen. Ja, vad skulle jag tro, när en ledare för Moderaterna hyllar de gamla sosseikonerna. Nåja, vad vet man hur partistrateger tänker, kanske kan det vara bra att ha i bakfickan vid en valförlust. Ingen kan nu anklaga den nuvarande regeringen för att ha mörkat, hur kärvt det kommer att bli framöver.

Vad jag kan förstå har det här satt press på sossarna. De har med sig i bagaget att vara ett parti som lovat runt och hållit tunt. Nu hamnar de verkligen på pottkanten, allt de räknat in i sin budget kanske helt saknar finansiering. Kanske tvingas sossarna vid en valseger till att göra samma sanering av landets ekonomi som Göran Persson. Tja, vad vet man.

Det är naturligtvis bara spekulationer, det kan ju vara så att de styrande insett, att det inte är folkets fel, att vi fått ett sönderfallande samhällssystem. Att det inte är något fel att de svagaste i samhället behöver ekonomiskt stöd för att kunna leva drägligt. Människor ska inte kunna vräkas från sina bostäder för att de blivit sjuka eller arbetslösa. Enligt experter blir det billigare, än det sätt de behandlas på i dag. Dessutom måste den tryggheten finnas i ett rikt land som vårt. För visst är vi väl fortfarande ett rikt land, eller...?