Partiledardebatten visade med all tydlighet att vår statminister saknar det som en statsminister bör ha, empati för de invånare som har det svårt. Han säger sig hata utanförskap, men skapat just detta för tusentals människor genom den förda politiken. Som följd av att deras liv raserats, har människor till och med tagit livet av sig i ren förtvivlan. Eftersom det är ganska många, visar det i statistiken att utanförskapet minskat.

Tyvärr tycks hela det politiska etablissemanget sitta fast i samma tankesätt, oavsett partifärg. Mera pengar måste komma in till staten, kommunerna och landstingen för att inte allt ska falla ihop som ett korthus. Men om det inte kommer in mera pengar, hur gör man då?

Den kommande valrörelsen kommer att bli dyr för svenska folket, alla partier är beredda att stsa skattepengar för att dels få fart på ekonomin, dels för att skapa nya jobb. Men det behövs så lite för att de förhoppningarna ska spricka. Världen är inte sig lik längre och den kommer aldrig att bli som förr.

För vårt lands del ser det bekymmersamt ut på många områden. Visst är den höga arbetslösheten ett problem för både regering och de arbetslösa, men inte av samma dignitet som skolan, vården och omsorgen. Varför kan inte regeringen (och oppositionen med för den delen) göra som Olof Palme sa en gång att man måste göra, nämligen ta ett helvete i taget. Det går inte att omfördela resurser för att rätta upp en verksamhet, det drar bara med sig de andra i fördärvet.

Det som oroar mig mest är att bostadsbubblan (som påstås inte finns i vårt land) ska spricka redan före valet nästa år. Då är det adjöss med alla fantastiska löften som ändå inte kan hållas. På något underligt sätt liknar det här förra gången vi hade en Moderatledd regering. Alla vi äldre minns paniken i regeringskansliet, det var rena hönsgården.

Och visst kan samma sak hända igen. Vår statsminister fattar humör allt oftare, det går inte alls som han tänkt sig. Våldsamma utfall mot motståndare får naturligtvis ses ur den synvinkeln, att anfall är bästa försvar. Att resultatet ofta blir baklängesmål, är en annan historia.

Nåja, redan nu kan man säga, att Moderaterna ändå har lärt svenska folket, hur viktigt ett trygghetssystem är för invånarna. Det var många som inte insåg att de själva helt oförskyllt kunde drabbas. Pengar är inte värda någonting för den som drabbas av en allvarlig sjukdom. Det räcker inte för våra politiker att med retorik göra svart till vitt och tvärtom, det är vad som verkligen glrs för invånarna som räknas.

Man behöver inte vara politiskt aktiv för att inse vad som gått snett i vårt land, det ser alla de som drabbas och har drabbats. Det är många som drabbats på olika sätt av de politiska beslut som fattas av alliansregeringen, därav osäkerheten om vad som är bäst för dem själva. När många går till jobbet med en knut i magen, eller trötta släpar sig dit efter att haft svårt att sova, önskar de ingenting annat än att en förändring kommer så snart som möjligt.

Naturligtvis får det följder för alla de som fått förtroendet att föra väljarnas talan. I ett land där tryggheten försvunnit, försvinner också tryggheten för de politiska makthavarna. För att maktpyramiden ska kunna stå stadigt, fodras en bred bas, när basen krymper vinglar det betänkligt i toppen. Jobbskatteavdraget skapade ingen bred bas, det bör Moderaterna insett vid det här laget. Nu är det upp till de andra partierna att försöka skapa en bred bas, genom att förbättra invånarnas trygghet. 

Socialdemokraterna hatar arbetslöhet, Moderaterna utanförskap, de två stora partierna har sannerligen ingenting att komma med. Man kan förstå varför så många är osäkra på om de överhuvudtaget ska rösta eller inte vid nästa val.