Jag har en förmåga att lägga mig i, det våra politiker inte tycker att jag ska lägga mig i. Kanske det är orsaken till att jag gör det. Nu tänker jag lägga mig i hur skolan sköts av våra kommuner, som inte vet ett dugg om hur de ska hantera den viktiga detaljen.

De etablerade partierna talar ständigt om hur viktigt det är med utbildning. Jag har hört det här många gånger tidigare, det är bara för att sätta de unga i skolbänken, istället för att de ska vara arbetssökande. Ungdomsarbetslösheten är ingen ny företeelse, den har funnits sedan slutet på sextiotalet. Men visst har mycket ändrats i vår moderna högteknologiska värld, numera krävs gymnasieutbildning för att bli exempelvis målare eller snickare. Får vi bättre målare och snickare genom den utbildningen?

Nu dammar sossarna av de gamla tankegångarna igen och förslår en obligatorisk gymnasieutbildning. Det är rent ut sagt ett töntigt försök att få bort ungdomarna från att vara arbetssökande. Vad är det som säger att de utbildade har fallenhet för det de utbildas för att bli? I många fall är inte utbildningen ens deras förstaval. På det sättet tvingas de till ett yrkesval som de knappast drömt om.  Av den anledningen har i dag många har fått en utbildning, de egentligen inte ville ha och därför hamnat på alldeles fel plats i arbetslivet. Om de råkat få ett jobb efter utbildningen, vill säga.

På något underligt sätt tycks politiker i alla läger glömt bort, att det finns ett stort antal ungdomar med läs- och skrivsvårigheter i vårt land. Det är som ett slag på käften, när de påminns om att de inte har samma förutsättningar som andra. Resultatet blir att de känner sig utanför, inte önskvärda. Var finns satsningen på dessa ungdomar, där de ges en chans att visa vad de kan utföra med sina händer. Eftersom de inte kan tillgodogöra sig de teoretiska kunskaperna genom böcker, måste de få dem genom att se och lära. De har nämligen begåvats med de mest fantastiska förmågor av skilda slag som aldrig tillvaratas.

Tyvärr har det mesta gått snett när det gäller att barnen får en bra start på livet. Det otäcka är att alla förutsätts ha samma förutsättningar, men så är det ju inte. Har våra politiska makthavare totalt glömt bort, vad som menas med att lära i livets skola? Barn måste ges en möjlighet att vara barn, inte ses som en framtida resurs för staten.

Att barnen ska in på dagis så fort som möjligt för att föräldrarna ska kunna jobba, är definitivt inte bra för barnen. För många är den en dålig start i livet, som kanske aldrig kan repareras. Barn behöver känna trygghet och stabilitet, istället tvingas de visas i stora grupper och blir bara en i mängden. När dagen är slut hämtas de av jäktade föräldrar, som är lika trötta som barnen.

Otryggheten fortsätter när barnen kommit upp i skolåldern och många blir nyckelbarn och en hundralapp i veckopeng i bästa fall. Barnfattigdomen har blivit ett snabbt växande problem i vårt välfärdsland. Skolans värld är minst sagt inte trygg för många, mobbning är numera mer regel än undantag. Hur påverkas de som drabbas och hur påverkar det deras framtid?

Någonting är rejält fel med vårt skolsystem, men ingen vågar (eller orkar) ta tag i de grundläggande problemen. Vår skolminister kommer med det ena förslaget efter det andra för att kunna förbättra resultaten, som haft en nedåtgående kurva under många år. Betyg är knappast lösningen, det måste till helt andra grepp. Är undervisningen fel upplagd, får eleverna för lite tid på sig att lära grunderna? Det går inte att pressa eleverna till att prestera, det medför bara att allt fler får problem.

Att vända det här kommer att ta många år och nya grepp måste provas. För att lätta på det blodiga allvaret, varför inte införa en rolig avslappnande timme varje vecka? Med det inte sagt att det ska berättas roliga historier eller titta på videofilm, det finns massvis med saker som kan roa till och med dagens ungdomar. Det finns en teaterapa i nästan alla, så ungdomarna skulle säkert kunna utforma den roliga timmen efter sina huvuden. Underskatta aldrig ungdomarnas uppfinningsförmåga och idérikedom.

För alla de som har svårigheter i skolan, varför inte utnyttja de duktiga eleverna till att hjälpa  dessa. Det skulle inte bara avlasta läraren, utan också påskynda inlärningen. Det är lättare klasskamrater emellan att kommunicera, än att en lärare försöker trumma in kunskaperna. Visst vore det väl värt att försöka? Det kan i alla fall inte bli sämre än nu.