Vilken tur att jag inte växte upp i ett konkurrenssamhälle, var det en gammal man som sa häromdagen. Tja, så kan man också se det, för tänker man efter, visst hade vi ett helt annat, både mänskligare och varmare samhälle från krigsslutet och fram till sjuttiotalet. Det var en tid då politiker ofta talade om solidaritet, jämlikhet och broderskap. Trots långa arbetsveckor hade folk tid att umgås och tog vara på ledigheten.

Att solidaritet, broderskap och jämlikhet var ett sätt att kunna höja skatterna, har väl alla gamlingar kommit underfund med, de har inte sett röken av någon solidaritet eller jämlikhet, inte heller någon trygghet på gamla dagar, som de betalat dyrt för under sina arbetsår. Skulle vara intressant att få veta vart alla pengar tog vägen.

Numera tycks det mesta handla om pengar, invånarnas skattepengar. Men pengar är svåra att hantera på bästa sätt för invånarnas bästa. Det blir inte mycket över efter att de som ska fördela pengarna fått sin del av kakan. Den moderna tidens politiker har dessutom fördjupat sig i grafiskt ritade stolpar och tårtbitar, det vill säga statistik över intäkter och utgifter. Det rör sig om många siffror, så många att ingen utan kunskaper om matematikens mysterier, blir klok på hur mycket pengar det egentligen rör sig om.

Men en sak förstår våra politiska makthavare, när staplarna för utgifter blivit högre än intäkterna, måste det till nya friska pengar som måste tas in på något sätt. Så har för all del politiker alltid resonerat, det är därför vi betalat så höga skatter i vårt land. För att bevara vår välfärd, har vi ofta fått höra, men pengarna har gått till annat.

Nåja, betydligt svårare för de makthavande, har varit att krympa staplarna och tårtbitarna över arbetslösheten, det har överlåtits på andra att ta hand om. Att politiskt skapa arbetstillfällen är en alldeles för dyrbar åtgärd som bara kan ses som tillfällig. Med allt färre anställda inom våra stora industrier måste det till att börja tänka om. Eftersom alla i arbete måste ses som en utopi, gäller det att gnugga geniknölarna.

När Alliansregeringen tillträdde fick vi en finansminister som började titta på hur staten skulle få in mera pengar och invånarna mera i plånboken. Många fick det genom att gå ur a-kassan, jobbskatteavdraget gick åt till alla kostnadsökningar, inte minst drivmedel och el. Men att dela ut pengar ger inget klirr i statskassan, så någon måste betala kalaset. Det löstes genom att införa nya omänskliga regler vid sjukdom och arbetslöshet. Någon fick nämligen för sig att långtidssjuka människor, inte var sjukare än att de skulle kunna jobba och försörja sig. De arbetslösa var helt enkelt arbetsskygga och måste därför tvingas ut i arbete.

Långsamt började det gå upp för många att det här var ju rent ut sagt idiotiskt. Hur skulle sjuka människor få ett jobb, när inte unga friska kunde få det?  Men det var bara en konsekvens av det hela. Jag tror inte ens regeringen insåg, att plötsligt var det inte läkarnas diagnos, som var avgörande för om sjuka människor kunde arbeta eller inte, den detaljen är det numera Försäkringskassans handläggare som avgör. I många fall har dessa handläggare resonerat som så att om någon drabbats av cancer, fanns ju ändå chansen att personen ifråga, skulle kunna jobba åtminstone ett par år innan det var dags att dö.

Med bara en gnutta sunt förnuft hade beslutsfattarna insett, att de omänskliga reglerna, där sjuka tvingas jobba bara kan leda till en sak, att de sjuka blir ännu sjukare. Lägger man dessutom till förtvivlan, stress och oron inför framtiden hos tämligen friska arbetsföra människor, får vi nya sjuka som fyller på sjukstatistiken. Det här har gjort att vårt land blivit sjukt, hoppas att någon kan komma på ett botemedel.

Det här har påverkat hela vårt samhälle. Man kan fråga sig vad som egentligen hänt med vårt en gång betydligt fridfullare och mänskligare samhälle? Braskande rubriker om kvinnovåld, mord, rån, våldtäkter och oprovocerat våld hör till dagligheterna. Men med makthavande politiker som ser allt i pengar istället för människor av kött och blod, kan det väl inte bli annat.

Om det beror på den lågkonjunktur som kom överraskande för många är svårt att säga, men visst har det bidragit till att allt fler ifrågasätter vårt politiskt styrda samhälle. Precis som sjuka och arbetslösa av de styrande setts som tärande, finns nu ett snabbt växande antal, som ser politiker som gökungar. Ingen tänkte väl på att de som valts att företräda väljarna, samtidigt placerade dem i det gemensamma boet. Precis som i verkliga livet, räcker inte maten och utrymmet med gökungar i boet. Därför knuffas många ut ur boet och hamnar i otrygghet, Hur illa det kan bli, vittnar inte minst köerna vid gatuköken om.

Är det verkligen så här vi vill att vårt så kallade välfärdssamhälle ska se ut?