Vaknade antagligen på fel sida i morse, har gått och varit småförbannad sedan dess. Inte på frugan utan på alla dessa så kallade folkvalda vi tvingas försörja. Behövs de verkligen, eller skulle vi klara oss bättre utan dem? Svaret på det, får jag väl inte under min livstid.

Våren kom och gick, men så är det ju. Bakslag får man vänja sig vid, men det tycks många politiker aldrig göra. Moderaterna verkar ha åkt på ett rejält bakslag och känner sig svikna av svenska folket. De har ju sett till så att skatter sänkts och att långtidssjuka och arbetslösa tvingas göra rätt för sig, för att statens finanser ska gå ihop.

Sammantaget var det väl meningen att det skulle skapa välfärd, men oklart för vilka. Problemet är att våra moderna makthavare (inte minst de Moderata), ser livet som de själva vill att det ska vara. Att de helt enkelt bygger sin verklighet på önsketänkande.

Men verkligheten kommer alltid ikapp. Under veckan kunde man läsa att Försäkringskassan nu fått fram siffror på att allt fler blir sjuka. Inte nog med det, sjukskrivningstiden har blivit längre också. Endera måste det bero på att svenskarna är veklingar, eller att de som varit sjuka tvingats arbeta till dess det inte gått längre.

Nu är det väl ingen hemlighet att den mänskliga kroppen behöver vila, annars brakar den ihop. Våra Riksdagsledamöter har ju en lång sommarvila av den anledningen. Om deras arbete går att jämföra med exempelvis vårdpersonal eller byggjobbare är svårt att säga. Men eftersom det verkar som om våra så kallade folkvalda, anser deras arbete hårdare än andras, hur är det med sjukskrivningar bland dessa personer? Tvingas der också jobba trots att de är sjuka?

Jag är inte alls förvånad över Moderaternas ras i opinionsmätningarna, deras politik fungerar som droppen som urholkar stenen. Den liknelsen använde vår avgående försvarsminister, om alla frågor rörande den hemliga vapenaffären och som han försökte undanhålla. Men han blir säkert väl omhändertagen och kommer knappast att behöva svälta. Inte ens familjens hamster, kan man förmoda.

Det tycks vara mycket våra politiska makthavare inte har en aning om. Men det är väl vad de anställda tjänstemännen är till för, de utför smutsjobben som fråntar beslutsfattarna ansvaret. När de gjort sitt jobb och smutsiga saker avslöjats, kan det hela bortförklaras med att de ytterst ansvariga, varit helt ovetande om vad som pågått.

Kanske är det så i vårt land att byråkratin inom de statliga verken, är de egentliga makthavarna. Det finns ju ingen koll på vad de håller på med. I varje fall inte från regeringens sida, det är ju det officiella beskedet.

Ingen är förvånad över att den moderatledda regeringen, inte längre har något förtroende hos en majoritet av folket. De beslut som fattas har varit ogenomtänkta och visat sig ha förödande konsekvenser för många. Att det inte ens fungerar att säga att många fått det bättre, visar att pengar inte är allt. Inte ger det någon lycka heller, för den delen.

Med en finansminister som av många kallas Joakim Von Anka, kan man väl inte vänta sig annat. Han badar i pluringar, men vill inte dela med sig av dem. Om man bortser från de länder som hamnat i kris ute i Europa, förstås. Kanske tror han att styrkan sitter i håret (den lilla hårtofsen i bak), men en sådan person kan man inte ta på allvar. Dessutom, de ekonomiska teorierna han lutar sig emot, fungerar inte på lång sikt.

Och så har vi det stora mysteriet vår statsminister, han som så gärna vill vara landsfader. För det mesta liknar han en trött Sankt Bernhard numera och det kan man förstå, eftersom han sitter fastbunden vid den tunga skattkistan. Egentligen borde han ju springa runt med en uppiggande kagge hängande under hakan för att hjälpa nödställda som hamnat i kylan, det är ju faktiskt hans jobb. Det finns gott om nödställda i vårt land numera, trots allt vackert tal om vår fantastiska välfärd.

Det är aldrig bra när en regering ses som ett stort skämt, men så långt har det faktiskt gått. Gud bevare oss för maktgalna politiska företrädare, som tror de gör rätt, trots att allt blir fel.