Eftersom det snart är jul, tänker jag inte hacka på politiker i dag. Nåja, lite kanske, men inte mycket. Anledningen till att jag satte mig ner för att skriva är att jag haft storstädning bland mina böcker inför julen. Jag har så fruktansvärt svårt att göra mig av med böcker, jag kan ju få för mig att läsa dem igen. Frugan har i alla fall lovat att jag får magasinera de som jag inte kommer att läsa inom överskådlig tid på vinden. Det blir väl min dotter och barnbarnen som får avgöra, om de kommer att slängas eller inte.

   Man vet aldrig när man kan behöva, eller känner lust att läsa om en bok. I slutet av femtiotalet, fick jag en liten tunn bok utgiven av bokklubben Svalan. Den var skriven av Ivar Lo-Johansson och hade titeln, Att skriva en roman. Av en händelse började jag titta i den och kunde sedan inte släppa boken. Efter att ha läst den för antagligen tionde gången under de här åren, började jag fundera över om arbetsmetoderna för skrivandet, ändrats de senaste sextio åren.

   Visst har arbetsmetoderna förändrats, förr totades manuskripten ihop för hand och renskrevs av författaren själv eller någon annan. Skrivandet följde ett eget recept, att snegla på vad andra skrivit var visserligen lärorikt, men samtidigt kunde det påverka det egna skrivandet negativt. Sammas sak gäller även nu, men det gäller också att hitta sin egen författarröst, att härma andra ger aldrig något bra resultat.

   Tiden då våra dåtida författare skapade sina klassiker, var inte skrivmaskiner ens att tänka på för de flesta. Dels var de för dyra, men också alldeles för tunga att släpa med sig, papper och penna var lättare att ha i fickan. Tankar kommer och går, det är lätt hänt att tankarna skingras innan man kommer hem och skriva ner det som plötsligt dykt upp i huvudet.

   Det finns säkert fler än jag, som alltid har en anteckningsbok i fickan för att anteckna det som dyker upp, men det är antagligen gammalmodigt. Nu har nästan alla en liten bärbar dator med sig överallt, som de kan fälla upp locket på och skriva.

   Det finns enorma fördelar med inte bara en dator, utan också dagens ordbehandlingsprogram. Visserligen kan rättstavningen i programmen ge minst sagt underliga förslag, men är ändå till stor hjälp vid skrivandet för den som är osäker. Eftersom även synonymer finns bara en knapptryckning bort, borde det vara hur enkelt som helst att skriva någonting som kan intressera andra.

    Men det är det inte. Ingenting kan ersätta den egna fantasin och om den inte vill samarbeta, är det näst intill omöjligt att slutföra arbetet med en novell, följetong eller en roman. De skrivarkurser som blivit så populära, ger bara ett recept på uppbyggnaden av en roman, resten måste finnas innanför pannbenet. Det betyder att alla ingredienser finns, men det gäller att göra någonting av dem också.

   För alla de med författardrömmar (ja, de flesta i alla fall), är en bästsäljare som inbringar massvis med pengar som hägrar. Naturligtvis skrevs även böcker för runt sextio år sedan för att inbringa pengar till författaren, men mest för att kunna fortsätta ha råd att skriva. Dagens ”författare”, ser skrivandet som en möjlighet att bli rik. Att det är svårt, bevisas av att endast ett fåtal lyckas.

   Men utmaningen finns där och det är därför inte förvånande, att det finns många unga som intresserat sig för att skriva. Jag har träffat några och de brinner verkligen för att berätta hur de upplever vårt välfärdssamhälle. På sätt och vis är ju det precis vad Ivar Lo-Johansson med flera gjorde, de berättade om den fattigdom och elände vi hade en gång i vårt land.

   Problemet är att läsarna blir allt färre för varje år. Naturligtvis kan det bero på att allt fler ungdomar har läs- och skrivsvårigheter, men även många av de som kan läsa, väljer bort att läsa böcker. De har inte tid helt enkelt, och tid räknas numera i pengar.

   De gamla författarna hade betydligt lättare att fånga upp läsare, vårt land var ju mitt uppe i folkbildningens tidevarv. Dagens ungdom har aldrig fått läsandet i blodet, det är musik och dataspel som gäller. Men går man tillbaka ända till skolreformen i slutet på sextiotalet, inser man att det hela började redan då.

    Många av dagens föräldrar påverkades av skolreformen, men även vårt samhälles förändring till att allt började handla om politik. Till och med de som läst tidigare, tappade sugen under sjuttiotalet på grund av de samhällsromaner som skrevs. De politiska budskapen i böckerna tog inte bara död på läsglädjen, kultur började ses med misstro bland folk i gemen. Det är kanske förklaringen till, att inte läsandet gått i arv och att intresset för kultur minskat bland ”vanligt” folk.

   Läste för någon dag sedan att ungdomar runt femton år, inte är intresserade av att läsa böcker. Det är en svår ålder, pubertetsproblemen överskuggar allt annat. Men det är också väldigt få böcker som vänder sig till dessa ungdomar, speciellt då pojkar. I min ungdom fanns 25 öres deckare som sällan översteg 50 sidor, perfekt att smygläsa under tråkiga lektioner och på raster.

   Steget mellan serietidningar och tunna äventyrliga berättelser är inte stort kan man tycks, men blir det tyvärr när sidantalet blir fyra gånger så många. För att locka till sig en ung läsekrets i dagens läge, måste tröskeln vara så låg som möjligt, det vill säga berättelser som är korta och lättlästa, skrivna med ett enkelt språk. Förhoppningsvis finns någon som tar det som en utmaning, för att skriva med ett enkelt språk, är sannerligen inte lätt.

   Vad man kan se står vi inför en nedskrotning av kultur i alla dess former, det har redan börjar i de länder som nu kämpar med näbbar och klor för att få balans i statsfinanserna. Det kommer inte att ta död på kulturen, snarare kommer det att stärka behovet. Med de tekniker som finns tillgängliga i dag, kommer kultur att spridas utan kommersiellt stöd och förhoppningsvis, förlöjliga de politiska makthavarna.

   Om det är någonting de politiska makthavarna är livrädda för, är det att framstå som löjliga figurer som folk skrattar åt. Varför inte redan nu börja med att försöka placera ut bananskal för våra politiker att halka på. Pennan (eller datorn) är ett fruktat vapen, det är därför de intellektuella rensas ut först av diktatorer. Man kan se tendenser till politiska försök att ta ifrån oss yttrandefriheten även i vårt land, det betyder att vår demokrati, sannerligen inte är mycket att hurra över.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Muskeltränaren har använts sparsamt senaste veckan men ändå har midjemåttet minskat med 1 centimeter. Istället för att använda den tre gånger per dag har det bara blivit en och hoppat över två. Känslan att kunna göra saker jag inte kunde göra tidigar...

Det har nu gått tre veckor sen jag började med muskeltränare för att komma i mina sommarbyxor. Målet var nått för en vecka sen, därför har jag slarvat lite under veckan som gått. Den enkla grejen har i alla fall visat sig både bränna fett som man säg...

Har nu använt den enkla muskeltränaren EMS i två veckor. Både mål och förväntningar var inte högst ställda, jag ville bara kommer i sommarbyxorna jag hade förra sommaren. Pandemin, en usel höst och vinter med en vår som varit både blöt och kall, har ...

Är nu inne på andra veckan med att använda en EMS muskeltränare. Om den bränner bukfett har jag inte kontrollerat än, satte som mål att vänta två veckor på om det fungerar eller inte. Vad jag däremot upptäckt är att den faktiskt stärker magmusklerna....

Pandemin har betytt att alla tvingats ändra på sättet att leva. De flesta har blivit mindre rörliga, kollat på Tv eller streamat serier.Många har börjat läsa igen, det som verkar gälla nu är e-böcker. Vädret sen i höstas har knappast lockat till prom...