Måste skriva av mig det som funnits i huvudet en tid. Träffar alltid folk med åsikter på stan, men de som försvarat sossarna blir allt färre. Någonting har gått snett för partiet, det är de flesta överens om, därför blir det de ledande inom partiet som klandras.

   Det var många gamla gråsossar i vårt lilla brukssamhälle, som fick kaffet i vrångstrupen efter Mona Sahlins avskedstal. Ändå luftade Mona bara misstagen som gjorts vid årets valrörelse, de gamla synderna tog hon inte upp. Partiets ledande har aldrig erkänt några misstag, men förr eller senare brukar sådana saker dyka upp, och nu tycks sossarna bli överkörda av de gamla misstagen.

   En gång för länge sedan skapade partiet ett samhällssystem, som var skräddarsytt för partiet och dess fortlevnad som maktfaktor. Nu, i eftertankens kranka blekhet, har åtminstone en del av dem, fattat att de prackat på invånarna en massa saker, de inte velat ha.

   Det hela försvarades med att det var en demokratifråga, alla baslut fattades i demokratisk ordning. De fantastiska reformerna, som bidragstagarna själva fick betala, utmålades som om pengarna togs ur de styrandes egna fickor. Jodå, myten levde kvar längre än man kan tro. Det är först på senare år, som det hela har genomskådats av de gamla trogna väljarna.

   Upprepning är ett effektivt sätt att sätta fokus på någonting och invånarna fick sig ständigt itutad att vi måste vara solidariska med varandra. Vem eller vilka invånarna skulle vara solidariska med, var någonting det aldrig gavs ett svar på. Men varje valrörelse drogs samma vals, att låglönegrupperna och de sämst ställda skulle bli rikligt belönade om de röstade rätt, det vill säga på sossarna.

   Att politikerna själva inte alls kände sig tvingade att vara solidariska, det var ingenting invånarna skulle bry sig om. Av den anledningen har de makthavande låtit förtrogna sätta deras löner och förmåner, det kallas tjänster och gentjänster, men allt har skett på skattebetalarnas bekostnad.

   Men det största misstaget sossarna gjort har ändå varit kopplingen till LO, som i princip haft vetorätt när förslag lagts fram som varit kontroversiella, men nödvändiga för landet. Många av LO:s medlemmar sympatiserar inte med sossarna, men tvingas ändå se sina pengar stödja ett parti de inte alls gillar. Inte undra på att både LO och partiet går kräftgång.

   Det som varit ett stort problem för sossarna, har varit att de aldrig tagit reda på vad de trogna väljarna verkligen haft behov av. Partiets hjärtefrågor har hela tiden varit vägledande för de beslut som fattats, de har inte stämt överens med vad gräsrötterna sett som viktigast. Hur trovärdigheten ska kunna återupprättas är svårt att se.

   Det system sossarna skapade är så cementerat, att även den nuvarande regeringen följer samma spår. Arbetslinjen kanske ses som en framgång just nu, men det sker till priset av mänskligt lidande. Det är inte människorna som måste rätta sig efter samhällssystemet, det måste anpassas till människorna, eftersom det är de som bekostar det hela.

   Just nu agerar regeringen på samma sätt som sossarna gjort under alla år, de vet bäst vad folket behöver. Ser man tillbaka på alla politiska misstag, är det bevis nog att de politiska besluten, inte alls är samma sak som folket ville ha det. Man kan säga att politiska makthavare ytterst sällan är i takt med tiden, verkligheten ligger alltid steget före.

   Den politiska styrningen av vårt samhälle leder oss mot undergång, någon annan slutsats går det inte att dra. Samma sak gäller EU i dess nuvarande form, eftersom invånarna i medlemsländerna blir allt mer skeptiska till vad EU kan göra för dem. För de länder som i princip bara fått ökad standard genom EU-bidrag och inte av egen kraft, ser det sannerligen mörkt ut.

   När det mörknar ute i Europa, sänker sig skymningen även över vårt land.