Det var definitivt inte meningen att skriva någonting, men råkade läsa en ledare av Expressens Anna Dahlberg. Hennes klagan på Löfven har jag ingenting att anmärka emot, däremot reagerade jag för någonting som går stick i stäv med vad minst ett par miljoner invånare blivit förbannade på. Hon försvarade nämligen borttagandet av värnskatten. Men att pensionerna höjs för de sämst ställda var hon emot, slöseri med pengar. Om de uttalandena skall ses som liberala värderingar har inte den liberala ideologin någon plats i ett kommande samhälle.

Nu menar jag inte de värderingar som en gång fanns inom Folkpartiet som det en gång hette, där fanns mycket som faktiskt liknade socialdemokratiskt tänkande med invånarnas bästa för ögonen. Men det var ett bra tag sedan, nu har partiet spårat ur helt och hållet och blivit ett parti som kan vara glad om de lyckas klamra sig kvar i riksdagen. Trodde bytet av logga kunde tolkas som det skulle bli det ståndaktiga partiet, men någon vände tydligen loggan upp och ner och då fick den plötsligt en annan betydelse. Ja, vänd upp och ner på L:s logga så syns det tydligt

Men Annas ledare fick igång tänkandet och då naturligtvis hur det var i vårt land en gång i tiden. Om man ser till levnadsstandard går det knappast att jämföra trodde jag. Vi var verkligen ett låglöneland fram till huggsexan på sjuttiotalet då lönerna skenade iväg och därmed började allt elände. Men ser man tillbaka på femtio- och sextiotalet fick vi mera för pengarna i förhållande till de löner vi hade. Nu har någon räknat ut att det inte går att leva på under tolvtusen kronor netto efter skatt. Hur många äldre då kan ha runt sjutusen netto känns minst sagt förbryllande. Är det inte meningen att de skall pengar till mat, mediciner med mera? Är det så vår moderna ättestupa ser ut?

Vad som hänt med vårt land är egentligen bara kosmetiska förändringar, WC istället för utedass är väl det som man bäst minns när betongklumpar växte upp runt om i landet och Allmännyttan skulle se till att "vanligt folk" fick en bostad till rimlig hyra. Även där har det spårat ur och de ungdomar som växer upp kommer många föräldrar att få dras med till döddagar.

Alla äldre minns Folkparkerna som var en naturlig mötesplats på helgerna. Numera är det PUB eller krogen för att träffas. Det är ingen myt att på den gamla goda tiden sa man att alla kände alla, i alla fall till utseendet. Vi träffades så ofta på dans eller utanför biograferna. Visst fanns det dumskallar även då men de flesta av grabbar hade respekt för tjejerna.

Om de som hittat på Genusperspektivet och annat tok levt vid den tiden hade de haft mycket att skriva om och oja sig över. Feminister kanske det fanns men inte som man märkte av, tjejerna ville vara tjejer och uppvaktas av killarna. Deras sätt att visa upp sig var att flickorna radade upp sig i klänningar och högklackade skor på en del av dansbanan för att bli uppbjudna. Och vad skulle genusforskare sagt om Damernas dans som spelades varje danskväll? Det var i princip tjejerna som valde ut den kille de ville ha och blev det en tackdans var det klart.

Nu är dagens unga flickor tatuerade så de ser ut som en färgglada serietidningar. När de dessutom har en snusdosa i bakfickan och svär som borstbindare, kan jag inte annat än känna mig tacksam över att inte vara ung i dag. Det här med bögar och flator talas det öppet om och visst fanns det sådana för runt sjuttio år sedan, men de levde i skymundan och inte samma omfattning som nu. Vad blir fortsättningen på den här dekadensen?

 Ytterligare tok blir det antagligen innan verkligheten, det vill säga en lågkonjunktur punkterar ballongen. Det går inte att göra några utsvävningar med a-kassans blygsamma ersättning, det vet redan alldeles för många. Vi kommer knappast att höra politiker tala om arbetslinjen i alla fall, men visst kommer de makthavande att försöka frisera statistiken över arbetslösa på ett eller annat sätt.

Det oroar mig faktiskt vad som kan hända vid en djup lågkonjunktur, de allra flesta nu levande har aldrig varit med om en sådan. Vi äldre vet och det är ingen trevlig upplevelse, varken för invånarna eller en regering. Våra politiker har nämligen inte varit speciellt förutseende när det gäller saker som kan drabba vårt land. För drygt trettio år sedan varnades för en åldrande befolkning, nu reagerar de som om att det hänt över en natt.

Den situation som vårt land hamnat i är någonting man tittar bakåt för att skylla på och det är alldeles rätt. Allt som nu sker är det politiska misstag som är orsaken, det är definitivt inte invånarnas fel. Men att tro sig se vad som blivit fel och rätta till dem är inte bara att nollställa. Precis som i bökföring när en summa hamnat i kredit istället för debet måste summan dubbleras när den förs över till debet annars blir summan hängande i luften och ett nytt fel måste rättas till.

På sätt och vis står våra politiker inför det problemet, men det handlar om det som finns på utgiftssidan. Att ta bort jobbskatteavdraget är ju enkelt att återföra dessa pengar till trygghetsförsäkringarna och pensionerna. Naturligtvis kommer många att protestera men det är en skattelättnad de fått på olaglig väg. Ofattbart att det inte anmälts till EU-domstolen.

Skulle alla olagliga konfiskeringar tas upp i domstol skulle vår finansminister få fnatt, det skulle gräva stora hål i en budget. Men faktum är att staten gjort utsvävningar i form av reformer det inte funnits täckning för och då konfiskerat pengar på ett olagligt sätt. Göran Persson gjorde det och Alliansregeringen skapade sina egna lagar. Nu har allt det här som gjorts tidigare hunnit ikapp dagens politiska makthavare, som man så får man skörda brukar man ju säga.