Det kommer att letas pengar av vår finansminister framöver vilket fär mig att funderar över när sanningens ögonblick eller vad man skall kalla det skall inträffa. Det ögonblick då det måste rensas upp bland politiker, chefer och mellanchefer inom de offentliga verksamheterna eftersom de blivit en ekonomisk belastning. Inte bara ekonomisk utan även ett hinder att kunna förändra för att få skutan på rätt köl. Vad vi har är nämligen ett av tjänstemän finurligt skapat maktsystem, som utvecklats till att vad som än händer finns ingen ansvarig. Själva skulle våra politiker inte kunnat vara så smarta.

Beslutsunderlagen är inte framtagna av de förtroendevalda politikerna, de lämnar bara riktlinjer till anställda tjänstemän hur de tänkt sig, men utan kunskaper om det kan fungera eller inte. Enklast är ju faktiskt att vända sig till de som vet vad som inte fungerar och varför, men istället går man över ån för att hämta vatten.

Naturligtvis kan man inte begära att bypolitiker skall kunna hantera den minst sagt komplicerade värld vi nu lever i. Vår riksdag består av bypolitiker som av någon outgrundlig anledning hamnat där de nu är. En del av dem kanske var med för många år sedan med att skär man ner på personal inom vården, vilket de antagligen räknat ut att befolkningen skulle minska. Som det nu är rinner det över ganska mycket om man försöker slå i ett tjugolitersmått i ett som rymmer fem liter. Och det rinner över både inom skolan och vården.

Det är inte bara vården som nu hamnat i skottgluggen utan även skolan. Lägger man ner byskolor måste det finnas plats i tätorterna. Myndighetskrav har trasslat till det när det gäller ventilation och en massa regler om hur skolan skall fungera. Ju fler elever desto bättre ventilation måste till, det kommer som en överraskning för kommunledningar att många skolor inte klarar av det kravet.

Visserligen har kommunerna ansvaret för skolan, men de får inte göra hur som helst. Fattar man beslut som påverkar barnen reagerar föräldrarna och beslutsfattarna blir syndabockar som i slutändan får betala ett högt pris. Tyvärr är skolan precis som så många andra saker en siffra i kommunernas budget och siffror begriper sig inte politiker på. Som det verkar begriper de sig inte på invånarna heller utan lever i sin egen värld.

Att vara beslutsfattare kan förenklas enbart genom att ställa frågor. Varför slutar sjuksköterskor och lärare? De skulle alldeles säkert få höra hur idiotiskt deras beslut påverkat både invånarna och berörd personal. Alldeles säkert skulle de också få höra hur det skulle förenkla och förbättra eftersom de är mitt i smeten varje dag. Naturligtvis skulle det kännas genant för de förtroendevalda att bli påtalade att de helt saknar kännedom om hur det fungerar i verkliga livet.

 Men det är ju ett faktum som blir mer uppenbart i takt med det kaos som politiska beslut skapat. Kan förstå uppgivenheten när problemen hopar sig och de politiska makthavarna drabbas av beslutsångest. Hur de än vänder och vrider på problemen kan de inte se någon lösning på grund att de inte har en aning om hur det fungera ute i verksamheterna.

Vad jag kan förstå har det nu trasslat till sig så att de problem som finns, inte kan lösas av politiker. Att de som med allting annat ger tjänstemän uppdrag att utforma beslutsunderlag som alla partier kan gå med på. Kravet från invånarna att få valuta för sina skattepengar kommer att växa hela tiden, det är vårt lands verkligt stora problem.

Det här med vad våra skatter går till kommer att bli våra politikers verkligt stora huvudbry eftersom de inte följer den gamla lag som fortfarande gäller. Det finns nämligen i denna lag angivet att de skatter som betalas in skall förvaltas på bästa sätt. Skattepengarna skall med andra ord gå till vad de är ämnade för, de viktiga offentliga verksamheterna skola, vård, upprätthållande av lag och ordning, samt ett försvar värd namnet.

Genom det som kallas fördelningspolitik har det flyttats pengar där de funnits och lagts där de fattats till dess det uppstått en situation då alla behöver pengar. Men är det verkligen lagligt att ta pengar från en verksamhet för att ge till en annan? Är det överhuvudtaget lagligt att blanda ihop alla skatter och se dem som en gemensam pott? Vem eller vilka kom på att bilskatter skall vara en del av statens budget och inte oavkortat gå till nya vägar och underhåll? Hur kunde trygghetsförsäkringar plötsligt kallas bidrag, men inte jobbskatteavdraget?

Jösses, det finns massvis med exempel på att staten och även kommuner har trampat långt över de lagliga gränserna. Och så länge vi inte har ett tjänstemannaansvar kan de här sakerna göras utan risk att straffas för det. Möjligtvis skulle det kunna dras inför EU-domstolen men det skulle bli en lång och utdragen process. Har en känsla av att invånarnas markering genom att straffa de partier som inte ser till invånarnas bästa är den enda vägen.

Ingen tycks ha fattat att det inte längre spelar någon roll vilket som är största parti, om inte något parti hamnar över femtio procent förstås. Vad hjälper det SD att bli största parti? Inte ett dugg, eftersom de då skulle isoleras va de övriga partierna. Är ganska säker på att SD aldrig kommer att leda en regering, enbart att invandring och flyktingmottagning nu diskuteras av alla partier gör att de missnöjda ivrigt väntar på att det parti de en gång sympatiserade med skall visa handlingskraft.

Moderaterna till och med erkänner att de ställt till ett helsike genom beslut de inte ens anade konsekvenserna av. Det verkar som om vi nu går in i en period då partierna kommer att slåss om hur orättvisorna skall bekämpas. Det parti som har de modigaste företrädarna och som vågar gå utanför de tidigare fasställda politiska ramarna, kommer att stå som segrare vid nästa val. Alla partier tycks ha kommit underfund med att det finns fler som har det svårt än de som är rika. Men tyvär har de inte insett att de är orsaken till en växande fattigdom, men det kanske kommer.

Egentligen är det märkligt att ett parti till höger kan hamna till vänster och ett vänsterparti som S, men i modern politik är allting möjligt. Som vi sett senaste åren kan ideologier säljas billigt om makten hägrar, det är Stefan Löfven ett bevis på.