Det var definitivt inte meningen, men jag råkade höra Moderatledaren Kristerssons försvarstal över sänkta skatter. Hans tal om den utbildning som kommer att krävas kommer tjugo år för sent, men vad spelar det för roll i valtider. Eftersom alla partier skall ta åt sig kängan att vårt land de senaste femtio årens flumskola, hur ända in i helsike skall det kunna ändras under en mandatperiod?

Det här med sänkta skatter på arbete är intressant för de som måste betala skattesänkningen. Är Kristersson beredd att gå så långt som att helt skrota de sargade trygghetsförsäkringarna, eller höja skatten för pensionärer och de med sjukbidrag? Jag tror det, han har nämligen aldrig behövt lida nöd.

Sänkta skatter gynnar alltid de rikaste och högavlönade, de lite längre ner på skalan är det meningen ska jubla åt några hundralappar. Men Kristersson sade någonting som säkert fick många av de som kan se fram emot några hundralappar, han vill nämligen höja momsen på mat. Tala om att ge med ena handen och ta tillbaka med den andra.

Vinnare genom sänkta skatter skulle även gynna en mycket stor del av våra heltidspolitiker, med de inkomster de har gör inte några hundralappar mer i kostnader per månad någon skillnad. När politiker av skilda anledningar försvinner från politiken innan de uppnått lagstadgad pensionsålder, måste de tas om hand. De har offrat sig för sina väljare och är svåra att placera på den hårda arbetsmarknaden.

Det får mig att tänka på alla som offrat sig och gått in i väggen, varför tas inte de omhand på samma sätt? Vad är skillnaden mellan att ta hand om människor ute i arbetslivet och vara med och säga ja och amen när det fattas beslut i demokratis ordning? Vem har gjort den största arbetsinsatsen?

De flesta av våra politiker har ingen högre utbildning eller ett yrke att gå tillbaka till, det är vad det handlar om. Genom väl tilltagna löner har de skaffat sig en livsstil som knappast kan uppehållas med ett "vanligt" arbete. Massvis med politiker har klamrat sig kvar inom politiken utan att invånarna ens vet vad de heter, eftersom de aldrig kommit tillräckligt högt på karriärstegen. Men de har varit lojala mot sina respektive partier.

Har lekt med tanken vad som händer om det politiska maktsystemet brakar ihop. Finns det inte pengar kan inte heltidspolitiker, byråkrater och administratörer avlönade med skattepengar försvaras. De ytterst makthavande blir tvungna att ta sitt sociala ansvar och skära ner över hela linjen. Det scenariot kan mycket väl bli verklighet, vi vet nämligen inte hur framtiden kommer att se ut. Att se tio år framåt i tiden är omöjligt, vi kan bara gissa oss till hur det kommer att bli.

Vad vi ser är att det största partiet representerar en fjärdedel av väljarna, det ger knappast mandat att bestämma över invånarna. Tvärtom är de låga sympatisiffrorna ett bevis på att det politiska maktsystem vi har inte längre är försvarbart. Den högteknologiska utvecklingen kommer ytterligare att sätta press på det styrelsesätt vi har, det kräver välutbildade kunniga ledare för att kunna hantera de komplicerade problem det kommer att innebära.

Vad politiska ledningar kan ställa till med kan vi se inom kommuner och landsting, där finns ingen lösning i sikte. Enligt SKL som är en sorts huvudman för kommunerna och landstingen kommer det att krävas skattehöjningar framöver, inga som helst direktiv att administrationerna måste bantas. Med andra ord lever dessa byråkrater i en värld som inte längre finns, kanske inte ens har funnits.

Varför det pratas om vinster i välfärden istället för de enorma kostnaderna att driva de viktiga offentliga verksamheterna skola, vård och omsorg är svårt att förstå. Det är ingen väl bevarad hemlighet att inte minst landstingen haft politiska ledningar som inte fattat vad de hållit på med. För invånarna är det så enkelt att ett hål i väggen räcker för att få träffa en läkare, det behövs inga ståtliga entréer.

En förutsättning för att en verksamhet skall fungera är att personalen uppskattas, det har inte våra landstingspolitiker fattat. Precis som på riksnivå försöker de istället klamra sig fast vid sina välavlönade uppdrag och låter anställda tjänstemän ta hand om de vardagliga problemen. Av den anledningen har vi i dag många chefer och administratörer varav många inte har en aning om vad det innebär att utföra ett arbete i invånarnas tjänst.

På de få platser i vårt land har verkligen politiker försökt hitta lösningar för att slippa hyra in läkare och sjuksköterskor, skapas en sammansvetsning av personalen. På många orter stänger istället sjukhus avdelningar eller slår ihop dem, vilket leder till att ännu fler tappar sugen och slutar. Det finns privata företag som uppskattar deras arbetsinsatser, varför då stanna hos någon som inte gör det.

Allt tal om begränsningar av vinster inom välfärden faller på sin egen orimlighet, skola, vård och omsorg skulle kollapsa och skapa kaos om de privata ägarna skulle lägga ner sina företag. För att inte tala om hur många som skulle bli arbetslösa. Orsaken till att det överhuvudtaget getts möjlighet till privata aktörer har varit de offentliga verksamheternas oförmåga att leverera det de får betalt för. Pengarna går till saker som inte det betalas skatt för att få utfört.

Det är först när de politiska företrädarna inser att de bara är ett verktyg i invånarnas tjänst, att de bara är drängar och pigor som skall göra som lagen föreskriver, som kan orsaka en vändning. Vad de skall se sina uppdrag som är hedersuppdrag, de har inget stöd i lagen att bestämma över invånarnas levnadsförhållanden. Det kallas för att folkviljan styr, än så länge har inte invånarna använt sig av detta, men det kommer.