Någonting som verkligen retar upp de äldre är när någon politiker säger att de ska bygga ett hållbart samhälle. Hur ska politiker som inte vet ett dugg hur invånarna vill ha det, kunna bygga ett hållbart samhälle? Titta bara på det ruckel till samhällsbygge vi nu har, det kan inte ses som annat än ett politiskt skapat fuskbygge. Problemen som uppstått i vårt land beror på att invånarna ställts inför fullbordat faktum, inte någonting de ställt sig bakom.

Vad har vi då fått för politiskt skapat samhälle? Sjukvårdspersonal och lärare slits ut på löpande band och överges sedan av både arbetsgivaren och staten. De äldre lever med en ständig oro att inte längre klara sig själva, de vet att deras besparingar inte kommer de anhöriga tillgodo, de pengarna plockar kommunerna åt sig till dess de tar slut om de hamnar på äldreboende. Det gäller att suga ut det som finns ur de som byggt landet genom världens högsta skatter. Med andra ord har invånarna fått ett samhälle endast ett fåtal vill ha.

Om jag ser till vår lilla stad har det förkommit rån och överfall på äldre, vilket fått till följd att de som fortfarande är självgående är rädda att gå ut. Till och med människor i medelåldern drar sig för att själva gå ut efter mörkrets inbrott. Man kan förstå att den tidigare tysta majoriteten nu öppet visar sin vrede över det samhälle som skapats.

En politisk makthavare har inte blivit klokare,  genom att av sina partier fått detta förtroendeuppdrag. Vad politik handlar om är att lokalpolitiker kan upphöjas till rikspolitiker och plötsligt skall beslut fattas som rör miljoner människors liv. Eftersom människan är anpassningsbar övergår landsortspolitikern till att bli storstadspolitiker, av den anledningen att det är vad som händer i den miljön deras liv omfattas av som blir intressant.

Trots möjlighet till de kommunala färdmedlen, färdas många av riksdagsledamöterna i taxi från dörr till dörr. Det är livet på en pinne det. Naturligtvis är det svårt att komma ihåg vilka enorma problem det kanske var att ta sig till jobbet de en gång hade som kommunpolitiker. På många orter ute i landet är det svårt och i en del fall omöjligt att utnyttja kommunala färdmedel. Om de finns är det ofta ett dyrare alternativ, än att åka i den egna bilen. Men utöver kostnadsbesparingen innebär det också tidsbesparing, en nog så viktig bit för att få livets pussel att gå ihop.

Ekonomi är det ytterst få politiker som förstår eller har förstått vad det handlar om. Många av de fördyringar som beslutats har utgått från vad den egna plånboken klarar av utan att det märks, inte vad de sämst ställda har att röra sig med. Det här har gjort att de politiska företrädarna omedvetet har försvagat sin ställning, med minskat förtroende måste de ta till populistiska förslag. Förslag som lagts fram av partistrateger men tyvärr även av lobbyister, inte av de gamla trogna väljarna.

Hörde Löfven säga att partiet håller sig till sin ideologi och ser inga möjligheter att samarbeta med Moderaterna. Gamla gråsossar begriper inte vad han talar om för ideologi, den förda politiken har inga likheter med den gamla ideologin. Men det är klart, en ideologi ska ju mest ses som någonting att sträva efter, eller varför inte en form av religion där var och en blir salig på sin tro. Kanske det är anledningen till att Löfven i folkmun kallas predikanten.

Men jag vill inte vara elak mot Löfven, han gör så gott han kan. Han är ju inte politiker i grunden utan gått den långa vägen till sitt uppdrag via facket. Varför partiet valde en förhandlare istället för en slipad politiker som gått den långa vägen kan man ändå förstå, det går inte längre att få egen majoritet. Det måste till förhandlingar – eller kohandel som "vanligt" folk kallar det –för att hålla stödpartier på gott humör.

Nu har det visat sig att dessa förhandlingar alltid inneburit ökade kostnader för svenska folket, inte minst för de svagaste grupperna. Ett samarbete med MP var ett enormt misstag som visat sig innebära att gamla trogna sympatisörer blivit förbannade. Åtminstone i mina trakter där många äldre inte skräder på orden.

Vi äldre har under alla år fått höra att det enda parti som kan regera är Socialdemokraterna. En titt på det län jag bor i som kallas det Röda Gävleborg, har Socialdemokraterna varit största parti sedan jag var ung. Gävleborg borde alltså blomstra och vara ett föredöme, istället finns enorma problem med hög arbetslöshet och en sjukvård som ständigt får kritik från de anställda. Om det inte är Socialdemokratin det är fel på, måste partiet ha alldeles fel företrädare.

Men i ärlighetens namn är det inte bara Socialdemokraterna som blivit tagna på sängen av den snabba förändringen av vår omvärld, alla de gamla partierna är lika yrvakna. När SD kom in i bilden sade de saker som de kunnat höra på gator, torg och i affärer, men så gjorde man bara inte inom politiken. Som på givet kommando gick samtliga partier till motangrepp och skällde att de som sympatiserade med SD som rasister. Ibland får man uppfattningen att många politiker, inte har en aning om vad som öppet sägs inom deras valkretsar.

Årets val har tippats handla om vården, skolan och polisen. Men med Moderaternas nya hårdare linje kan vi räkna med att våldet på gatorna, de kriminella ungdomsgängen, stöldligorna som härjar över hela vårt land och flyktingar som inte har någonting här att göra högljutt kommer att debatteras. Det gäller att vända kappan efter vinden, viket Moderatledaren gjort. Vuxen blir Moderatledaren aldrig, men har stora ambitioner att åtminstone få sitta på en piedestal som statsminister.

Moderatledaren är inte intresserad av de orättvisor han själv var med och skapade genom åsikten att den som är arbetslös är lat, den som är långvarigt sjuk är simulant och därmed basta. Tydligen har Kristersson inte hört talas om uppropet mot Försäkringskassan och att LO börjar trycka på att orättvisorna måste åtgärdas. Om Alliansen vinner valet kan Kristersson tvingas hantera den heta potatisen.

Jag vet flera före detta Moderatsympatisörer som drabbats av den hårda linjen med sjukförsäkringen. Utöver dessa har tusentals drabbats och med hjälp av sociala media berättar de hur skandalöst de blivit behandlade. Annika Strandhäll har varit otydlig på flera sätt, men hon kan ju hänvisa till Kristerssons tidigare uttalanden, för att skrämma livet ur de som tänkt lägga sin röst på Moderaterna. Arkivmaterial finns det gott om för den som letar.

Med denna man i spetsen kan vi räkna med att partiet knappast kommer att känna empati för de sämst ställda i landet. Många människor som slitit ut sig på sina arbeten behandlas i många fall sämre än de flyktingar som kommit hit och det anser jag vara rent ut sagt för jävligt. Men synden straffar sig själv brukar man säga, kanske är det dags att Moderaterna får en näsbränna om de kommer i regeringsställning igen. Det ser nästan mer oroande ut nu med risk för en finanskris, än när Calle Bildt var statsminister och kronan utsattes för en attack. Han kan säkert berätta för Kristersson vilket helvete han hade.