Näsknäppen i form av en aktiemarknaden som just nu åker bergochdalbana kan ses för vad det är, en påminnelse om att vad som helst kan hända utan förvarning. Det gäller i alla sammanhang, även våra liv kan förändras från den ena dagen till den andra. Ja, utan förvarning kan man inte säga, det är bara det att vi har svårt att lyssna på varningssignalerna.

Utbrändhet är en ganska långvarig process, men rädslan för inte minst sämre ekonomi får de här människorna att kämpa till det bittra slutet. En dag går det inte längre, det finns en gräns för vad människokroppen och psyket klarar av. Men den nya folksjukdomen som börjat krypa långt ner i åldrarna är politiskt skapad, det kan våra politiker aldrig bortförklara.

Jösses, det är ju politiska poäng det handlar om att påtala det som alla som inte är politiskt engagerade, sett med egna ögon i flera år. Annika Strandhäll samlar inga politiska poäng vid sina framträden, tvärtom känns bortförklaringarna pinsamma. Visserligen har hon partiledningen över sig, men är utsedd till ansvarig för det som händer inom Försäkringskassan.

Men hon sitter verkligen i en usel sits som ska försvara Försäkringskassans hårdare bedömningar. Att som före detta bypolitiker hamna  i hetluften kan inte vara lätt, hon vet inte själv vad hon ställt till med. Det här med att få ner sjukdagarna var ett långsiktigt mål, sade hon i en intervju nyligen. Men varför har hon inte talat om det för Försäkringskassan? De trodde säkert att målet skulle vara nått så fort som möjligt eller åtminstone före valet, eller rättare sagt var det väl vad generaldirektören uppfattat ordern uppifrån.

Hursomhelst bär det raskt utför för ett samhälle som inte skapats för invånarna, det talas bara om att vi måste bevara välfärden. Vilkas välfärd talas det tyst om, men det är allt färre som omfattas av den, den rika gruppen har växt men de fattigas betydligt mer. När obalansen blir alldeles för stor uppstår problem de makthavande inte hade en aning om kunde hända.

En sittande regering som inte klarat av att åtgärda de grundläggande problemen ligger risigt till när det är dags för val. Så verkar det vara den här gången också, om man ska ta opinionsundersökningar på allvar. Sittande regerings uttalanden har varit lite av dubbla budskap, Löfven har inte bara haft svårt att hålla MP på mattan, Vänsterpartiet har också strulat till det för honom.

Man kan förstå att de sämst ställda grupperna blivit otåliga över att deras situation inte har förbättrats, inte många pensionärer eller sjukpensionärer är nöjda med den omtalade skattesänkningen. Den gjorde faktiskt många istället rejält förbannade.

Nu tror jag inte att de sämst ställda röstar på Moderaterna som just nu seglar i medvind. Det här beror ju på vilka som är med i undersökningarna. Personer inom de sämst ställda grupperna har knappast blivit tillfrågade av något opinionsinstitut. Precis som i Amerika och England vet ingen hur alla dessa kommer att rösta. Men vad vi kan gissa oss till är, att de inte kommer att rösta som de alltid gjort.

Märkligt att inte Socialdemokraterna öppet ställt sig på de sämst ställdas sida, det rör sig om ett par miljoner väljare. Om det satsas på de svaga grupperna är inte pengarna bortkastade, de kommer att göra enorm nytta för många och för samhället. Kan dessutom trygghetsförsäkringarna återställas till som tänkt var, är det i alla fall en början på att rätta till alla orättvisor. Visst måste det bli så att de rika måste betala, de får ju i alla fall ingenting med sig den dag det är dags.

Ibland verkar det som att landets invånare och det politiska etablissemanget lever i två vitt skilda världar. Tyvärr går det inte att leva i två världar samtidigt, det gäller inte minst när den verkliga världen inte alls ser ut som politikerna tror och lever i. Förr eller senare tränger sig verkligheten på även hos de politiska makthavarna, det kommer verkligen att bli en obehaglig överraskning för dem.

De tre partier som ser ut att vara på fallrepet har det inte lätt just nu. Följer de sina ideologier ligger de illa till, de passar inte in i det samhälle vi fått. För visst har vårt samhälle och inte minst invånarnas nya värderingar kommit på kant med just dessa tre partiers ideologier. Inte ens partistrategerna har inte en aning om vilka de nya värderingarna är, det är ju helt beroende på vad som förändrats för både grupper och enskilda människor.

Partistrateger försöker hitta lösningar att nå en viss grupp, helst vill de ha folk runt Stureplan med sig, som finns på nära håll från riksdagshuset. Det är ju dessa personer de träffar på kändiskrogar, på teatern eller kanske rent av Operan. Att synas vid teaterföreställningar och på Operan är ett måste, det är lite som att gå på röda mattan, ett bevis på att de är någonting.

Men egentligen är de ingenting annat än svenska folkets tjänare, det är vad deras uppdrag som politiker går ut på. Av den anledningen har det aldrig satts några krav på högre utbildning, det finns gott om kompetenta människor som jobbar i bakgrunden. I själva verket är det de osynliga tjänstemännen som är de verkliga makthavarna, det är de som lägger fram det de politiska företrädarna skall besluta om. Men att det är så vet ju alla.

Skulle vara trevligt att få veta om någon politiker har egna åsikter, som kanske går tvärtemot partilinjen. Nja, det har säkert funnits, men de finns inte längre kvar inom partierna. Kanske just därför är det svårt att locka till sig de unga, de har lärt sig att skaffa sig egna åsikter och tror blint på sin egen förmåga. Tja, det är lätt att tänka så som ung, lite senare i livet har de den hårda livsvägen fått dem att veta vad som egentligen gäller.

Hur ska de politiska makthavarna kunna hålla jämna steg med det som händer, om inte dagsaktuella frågor tas upp till debatt så snart som möjligt? Det är den stora nackdelen med det styrelsesätt vi har genom att problemen aldrig diskuteras förrän de är akuta. För att skjuta problemen framför sig tillsätts utredningar, ett slöseri med pengar utan like. Det är som med dagstidningar, dagens braskande nyheter är morgondagens sopor läste jag en gång för långe sedan.

Under flera år har det visat sig att arbetsmarknaden föredrar unga med färska kunskaper, av den anledningen att den erfarenhet de äldre har inte är i takt med tiden. Ja, svårt att ta till sig det nya också för den delen. Varför är det inte samma sak med politiker, eller auktoriteter som blivit det på gamla meriter? Varför ska folk lyssna på vad de har att säga? Men just att det saknats nytänkande är en av anledningarna till, att vårt land hamnat på efterkälken. Framtiden är inte vår, eftersom våra politiska företrädare lever kvar i det gamla industrisamhällets lugna tillvaro.