Solen tittade fram i går och trots kylan kändes det lite lättare. Faktiskt tittade den fram en stund i dag också. Vi behöver ljus, för vintern är en tung årstid där mörkret påverkar oss allra mest. Om det beror på en dålig sommar åtföljd av en lång blöt höst som gjort allt mörkare än vanligt, men jag läste att psykisk ohälsa ökat dramatiskt bland unga människor. Det är mer än sorgligt, eftersom det är de som en dag ska föda de äldre och sjuka genom det upplägg vårt lands välfärd vilar på.

Samtidigt kunde jag läsa att SKL, det vill säga Sveriges kommuner och landsting, varnar att nu är det dags att dra i nödbromsen. Problemet är inte att det kommer att fattas folk i  de offentliga verksamheterna vård och skola, problemet är att jobben skulle behövas i det privata näringslivet. Krymper det privata näringslivet och de offentliga växer, uppstår en ekonomisk obalans då de gemensamma medlen det så vackert heter inte räcker till.

Får alltid en känsla av att våra politiker inte har ett hum om, hur bräckligt hela vårt så kallade välfärdssamhälle är. Antagligen passerades gränsen för hur många vi kan vara i vårt land för många år sedan. Problemen med skolan och vården har funnits länge, en åldrande befolkning har det skyllts på de senaste tjugo åren. Dålig politisk framförhållning är den rätta beskrivningen, det pratades men hände ingenting.

Nu har de makthavande fått ännu ett svårlöst problem på halsen, öppna våra hjärtan och alla är välkomna visade sig vara optimistiskt i överkant. Det är ett stort tillskott av människor som kommit hit och måste försörjas för en mycket lång tid framåt och hur det ska kunna lösas står skrivet i stjärnorna. Men troligtvis kommer vårt land att tvingas ta till lika drastiska metoder som Danmark, oavsett vad alla åsiktskorridorer säger. Verkligheten kan vara grym.

Vad som händer nu är ointressant, det är hur allting ska kunna betalas om tio år som är det stora problemet. Det kostar pengar att rusta upp ett samhälle som fått förfalla på grund av politiska experiment. Av dessa experiment måste jobbskatteavdraget ses som det verkliga lågvattenmärket. Jag kan inte se det som annat än ett röstfiske som till stor del finansierats genom försämringar av trygghetsförsäkringarna och höga skatter för pensionärer. Men Moderaterna blev aldrig ett statsbärande parti, de har nog än i dag inte fattat varför.

Jösses, Amanda! Tänk på vilka genomförde vansinnigheterna vid valet i höst, med Moderaterna vid rodret kommer säkert nya skattelättnader att presenteras. Knappast då för de arbetslösa, de som tvingas leva på usla sjukbidrag eller de med låga pensioner. Men utan deras skatter kantrar hela välfärdssystemet och drar med sig hela det politiska etablissemanget.

Lyckligt ovetande om de faror som lurar verkar alla politiska partier vara. Varningar om tecken på en annalkande ny finskris tas inte på allvar. Om det händer, händer det inte oss kan man förmoda att de tänker. Vi klarade ju förra krisen vilket många andra länder inte gjorde. Men det svänger snabbt i den globala värld vi nu tillhör. Ett bevis för det är vad som nu händer på aktiemarknaden.

I en värld där framgång mäts i pengar och fantasilöner, hamnar vi till slut i ett läge där det hela tar slut. När aktiemarknaden vacklar är det säkert många som fått myror i brallorna. Det är inte företagen som sätter ribban för aktiekurserna, det är analytikernas förväntningar som hela tiden blåses upp. Det har skapat en global konkurrens där det handlar om vilka som blir kvar eller inte. Det är de starka som överlever, men belöningen kan bli annat än de tänkt sig.

Men dit vi nått nu måste företagen bli ännu mer kostnadseffektiva än de varit och där drar människan det kortaste strået. Vi kommer alldeles säkert redan under det här året att se de smarta maskinernas och robotarnas intåg som kommer att reducera antalet anställda. Jag har länge varnat för butiksdöden, den pågår nu för fullt i Amerika.

Vi har även sett början på det i vårt land, men det är små orter som drabbats de senaste åren. När storstäderna kommer in i bilden hamnar det hela i knät på regeringen. Folk i gemen har inte fattat vad det här kommer att innebära, de har inte ens blivit varnade för vilka konsekvenser utvecklingen kommer att få för alla. Utveckling är någonting naturligt, men den ska komma långsamt så att människorna hinner anpassa sig.

De stora mataffärerna satsar stort på självbetjäning, de unga tycker det är bra att slippa stå i kö vid kassan, de äldre svär ve och förbannelse över detta nya i deras tycke krångliga. Många av de äldre har bara ett uttagskort till bankomaten, de vet inte ens hur man handlar med ett betalkort. De vill ha reda pengar i plånboken för att se vad de har råd att handla.

Det här har gjort att unga och gamla ställs emot varandra och det är där ungdomlig dårskap kontra livserfarenhet kommer in i bilden. De äldre har sett att det är på väg att barka alldeles åt helsike, de unga vill inte lyssna på varningarna. Om några år kommer de säkert att se att det de trodde sig veta i dag, var alldeles åt helsike. Men det är så dags då.

Jag har en kuslig föraning om, att det som kommer att hända i vårt land blir smärtsamt för alla. Mest för de som i dag tror att allt ska rulla på som tidigare och tror sig kunna fortsätta leva en ekonomiskt trygg tillvaro. Det händer inte över en dag, men på några veckor eller månader kan hela vår värld förändras.

Tyvärr måste vi räkna med att det blir till det sämre framöver, det är dags att skära ner på de fasta kostnaderna och konsumtionen, för pengarna kommer att behövas. Det gäller inte bara staten, kommuner och landsting, utan också folk i gemen.