Läste att intäktsklyftorna ökat i vårt land enligt OECD, dessutom har vi nu åter fått en indelning i socialgrupper. Vad tjänar egentligen ett land på att splittras, att sjuka behandlas omänskligt och att ungdomar slås ut redan i skolan? I storstäderna tvingas ungdomar bo kvar hemma i brist på bostäder, men antagligen också på grund av brist på pengar. Risken finns att vårt land på väg att bli en krutdurk.

Det här är en så het fråga att ingen politiker vågar ta tag i den. I de fall där frågan berörs, blir det bara ett bollande med siffror ingen blir klok på. Det nonsensprat politiker försöker förklara saker och ting med har det fina namnet retorik. Det är någonting en politiker måste lära sig behärska, inom politiken måste man nämligen kunna vända svart till vitt eller tvärtom när så behövs. Bland de unga anses den politiska retoriken bara vara rent skitsnack, de har genomskådat vad det hela går ut på.

Politikers sätt att tänka är fascinerande, men fullkomligt obegripligt för en vanlig ”Svensson”. När politiker säger någonting låter det alldeles rätt, men visar sig ändå i verkliga livet, vara alldeles åt helsike. Risken finns alltid att feltänkandet påverkar människors vardag och när det händer, kan man inte räkna med rationellt tänkande hos de drabbade.

Ett utmärkt exempel på hur politiker kan tänka fel är Moderaternas verkliga skötebarn, jobblinjen och att i möjligaste mån, avskaffa allt vad bidrag heter. Visst låter det riktigt att om alla har ett jobb, behövs inga bidrag. Hur de ansvariga tänkt att även sjuka skulle kunna jobba, är det svårt att bli klok på. Eller hur alla friska arbetslösa ska kunna få ett jobb, när det inte finns några.

Nåja, det var andra tider när idén kläcktes, dessutom var regeringen tvärsäker på att de kriser som blossade upp i andra länder, inte alls skulle påverka vårt land. Nu säger bland andra vår finansminister, att om andra länder skött sina ekonomier lika duktigt som vår regering, hade det inte funnits någon kris. Men nu råkar det vara så, att det som är möjligt i vårt land, är fullkomligt omöjligt i andra länder.

Men om man nu tittar närmare på hur de nya hårdare reglerna vid sjukdom och arbetslöshet ska få människor ut ur bidragsberoendet, slås man av häpnad. Från att det har varit de svaga grupperna i vårt samhälle som ansetts blivit bidragsberoende, har istället alla med ett arbete blivit det. Det är ju så de flesta ser på jobbskatteavdraget, de har fått extrabidrag som regeringen förväntar sig att de ska köpa grejer för, det är nämligen bra för den ekonomiska tillväxten.

Till och med sossarna har insett det och tänker inte ändra på någonting så känsligt. Men vem eller vilka, ska då rädda alla med ett arbete ur bidragsberoendet? Tja, det skulle vara intressant att få veta. Som det ser ut, kan vi därför räkna med att den största bidragsskandalen i vårt lands historia blir kvar, så länge det finns pengar i statens kassakista.

För pengar kommer det att kosta framöver. Till alla dessa numera nya bidragsberoende, måste vi nämligen lägga till alla de, som genom de nya hårda reglerna, tvingats uppsöka socialen för att överleva. Människor vars ekonomi på grund av sjukdom eller arbetslöshet raserats. Av tidigare hårt arbetande människor, men också de som aldrig fått en chans att komma in på arbetsmarknaden, har det blivit tiggare som sträcker händerna efter allmosor.

Eftersom vi numera inte har något som helst skydd i egentlig mening vid sjukdom eller arbetslöshet, måste därför ordet försäkring tas bort ur alla handlingar. Det är inte en försäkring i ordets rätta bemärkelse alla tvingas betala, det är en avgift. Vårt land invånare har genom politiska beslut fråntagits det skyddsnät som en gång skapades, varför då betala in pengar som tydligen går till annat? Är det de så kallade folkvalda som är de tärande i vårt så kallade välfärdssamhälle? Det ser inte bättre ut.

Man ska aldrig underskatta politiska företrädares dumhet, de är ju faktiskt bara människor.