Den tid vi nu lever i, kallas för ett högteknologiskt kunskapssamhälle. Naturligtvis ställer det stora krav på de personer som ska leda vårt samhälle, de måste vara i takt med tiden och ha den utbildning som krävs. Annat var det förr då vi levde i det långlivade industrisamhället. Då kom förändringar i en takt så att människorna, sakta men säkert anpassade sig till det nya. Nu kan saker och ting örändras inom loppet av bara några månader. Naturligtvis skapar det otrygghet, fattas bara annat.

Att jobb försvinner är någonting vi levt med i många år. Alla politiska försök att skapa nya jobb har visat sig bara kostat pengar. Nåja, folk kommer att behövas inom de offentliga verksamheterna skola, vård och omsorg inom de närmaste tio åren. Men det är inte skattefinansierade jobb vårt land behöver, de måste finnas inom det privata näringslivet, för att få det hela att gå ihop i slutändan.

För att nya jobb ska kunna skapas, krävs risktagare och riskkapital. Men ser man tillbaka på gamla tider, är kapitalplacerarna numera både nervösare och mer krävande. Väldig få placerar i dag sina pengar långsiktigt, de är ”inne” så länge de ser möjligheten att tjäna pengar. Det är en av anledningarna till att nutidens aktiemarknad kan liknas vid en bergochdalbana.

Företagsledningar kallsvettas inför kvartalsrapporterna, andra än de själva sätter förväntningarna om hur mycket företagen ska öka sin försäljning. Därför jobbas det lika mycket på att se över företagens kostnader, som att sälja produkterna. Eftersom personalen är en stor kostnad, är det där det går att spara pengar. När alla företag tvingas leva efter samma mönster, sjunker antalet anställda och jobb kommer att fortsätta försvinna.

I takt med att industrijobben försvinner, talas det nu om att vi är på väg in i ett tjänstesamhälle. Det kommer aldrig att fungera, eftersom den höga arbetslösheten både här hemma och ute i Europa, kommer att påverka konsumtionen. Visst kommer vi att tvingas skapa ett nytt samhälle, som kan överleva utan de globala företagen, men på vilket sätt har ingen lyckats klura ut än så länge.

Av någon underlig anledning har de så kallade folkvalda politikerna glömt bort att fråga invånarna, hur de egentligen vill ha det. Som man ropar i skogen får man svar, samma sak gäller om man frågar sina partikamrater. Det är inte inom de politiska partierna idéerna om hur vårt framtida samhälle ska utformas.

Det var väl bara politiskt aktiva, som höjde på ögonbrynen över att vårt land rasat i välfärdsligan. Vi andra har sett och tvingats leva med de försämringar, som experter med perspektiv på vårt land kommit fram till. Inte ens en stark statlig ekonomi kan rädda ansiktet på vår regering.

Någon välfärd har vi inte haft på många år, av den anledningen att pengarna inte fördelats efter de behov som finns. Av den anledningen måste vi ställa oss frågan vad som är viktigast för ett land, en omfattande byråkrati, eller människorna som lever i landet. Det är inte politiska uppdrag som är viktiga, det är grundstenarna i vårt samhällssystem, skola, vård och omsorg. Det är småsmulorna som blir över, som ska föda politiska företrädare.

För inte så länge sedan sa man att att handlar om politik. Så är det inte längre, nu handlar allt om ekonomi. Det är ekonomin som styr hur vårt samhälle fungerar, eller inte fungerar, vilket tyvärr blivit allt vanligare. Den tid då ideologier fått styra samhällsutvecklingen är förbi, nu krävs människor med förmåga, att få skattepengarna att räcka till vad de är avsedda för.

Det låter kanske lite underligt, men politiker kan jämföras med varorna i ett skyltfönster. Åskådarna kan se samma saker, men se på dem på olika sätt. Precis som med allting annat avgör behovet och priset för varan. När det inte känns nödvändigt, eller någonting är för dyrt, avstår man från att köpa, eller väljer ett billigare alternativ. Med åren lär man sig också att politiska löften, kan liknas vid att skicka in ett barn i en godisaffär med en sketen femkrona.  Hur många känner sig inte som det barnet i dag?

Nu åker vi bort två veckor för att fira frugans födelsedag nere på Gran Canaria. Förhoppningsvis kan det ge mig perspektiv på det som händer i i vårt land. Eller varför inte få en inblick i, hur vi kan få det framöver. Spanien är inte alls så olikt vårt land som de flesta tror. Det går fort utför när man hamnar i en brant utförsbacke.