Den som följer med och läser och lyssnar, kan ta till sig så många åsikter om livet. Att bilda sig en egen uppfattning utan påtryckningar borde vara enkelt, men tycks inte vara det. Livet handlar ju egentligen om hur man själv och familjen mår och några andra åsikter än moraliska, behöver man inte ha. Nåja, de moraliska åsikterna går ju att rucka på ibland, det gör ju till och med våra så kallade folkvalda.

   Vi har lärt oss titta framåt när det gäller vår miljö och att vara rädda om utrotningshotade rovdjur, vilket för mig är att börja i fel ända, det är människornas väl och ve som måste prioriteras. Men så är inte fallet i dag, människorna ses inte ens som en tillgång, bara ett redskap att uppnå politiskt uppsatta mål. Men det heter ju att den som gapar efter mycket, förlorar hela stycket.

   Grekland är på fallrepet och kan om det vill sig illa gå i konkurs. Spanien, Portugal, Irland, ja, fler är på fallrepet, men svenska folket tycks inte insett att det också kommer att bli vårt problem. Finanskrisen borde varit en väckarklocka för de flesta, att samma sak kan hända oss om ingenting görs. Precis som för de länder som nu har problem, är de offentliga kostnaderna en tung börda för invånarna i vårt land.

   Den som sett protesterna i Grekland i teverutan, har sett de som drabbas av privatisering av offentliga verksamheter. I de sydliga länderna muttrar inte folk i skägget, där demonstrerar de och vrålar ut sin ilska. Att det inte finns pengar till att låta det vara som det varit bryr de sig inte om, de har ju blivit av med sitt ”lördagsgodis”.

   I vårt land har vi också en enorm skara människor som jobbar inom de offentliga verksamheterna. Alldeles för stor, eftersom även heltidspolitiker måste räknas in. Ser man till de som verkligen behövs för att hålla skola, vård och omsorg igång, har vi bara där tusentals som egentligen inte hör dit och inte heller borde avlönas med skattepengar.

   Man får en känsla av att det redan är för sent att undvika det som drabbat krisländerna. De fasta kostnaderna för att driva statens, kommunernas och landstingens administration borde drastiskt skurits ner för länge sedan, men det tycks vara en omöjlighet i ett land där politiken har sitt finger med i allting. Men precis som med allting annat, så varar ingenting i evighet. De så kallade folkvalda i vårt land, har under alldeles för många år fått leva i sin lilla omhuldade värld, plus haft en säker inkomst på skattebetalarnas bekostnad. Inbesparingar inom skola, vård och omsorg har inte drabbat politiskt tillsatta personer, vilket sett ur samhällsekonomisk synpunkt varit den rätta vägen att gå.

  Vårt land är inte ensamt om att ha gjort misstaget att låta den offentliga sektorn bli alldeles för stor i förhållande till folkmängden. Jag har grubblat fram och tillbaka på vårt omtalade välfärdssamhälle och kommit fram till, att det inte existerar. I ett välfärdssamhälle utgår man från att alla har det bra, men så är det ju inte i vårt land. Klyftorna mellan rika och fattiga har ökat de senaste tjugo åren, det är nog de flesta överens om.

   Om man dessutom tittar lite närmare på de sociala skyddsnät som en gång fanns för landets invånare, är de idag så grovmaskiga, att de flesta faller igenom. Kanske just därför, grubblar jag fortfarande på, hur man ska kunna skapa ett välfärdssamhälle, där alla får ta del av landets rikedomar.

   Jag vet att Medborgarlön förkastas av politiker och ekonomer, men de pratar bara i egen sak. Att det skulle skapa ett samhälle där alla ges en möjlighet att skapa sin egen framtid, med en ekonomisk grundtrygghet i ryggen, lockar säkert många som tröttnat på vårt nuvarande sätt att leva. Nåja, det var bara en parentes, kanske försöker jag utveckla det lite längre fram. Nu måste jag ut och kupa potatisen, äkta Kanariepotatis.